Levande piano

I dag passade jag på att testa min idé om att lägga ut musmattorna som pianots tangenter, för att arbeta med förståelsen av det mönster som pianots tangenter bildar.
När jag hade lagt ut alla musmattorna, så var det en elev som direkt såg att det var samma mönster som på pianot. Vi gick igenom de vita tangenternas tonnamn och sedan en strategi för att lista ut vilka toner som ingår i ett ackord. Eleverna fick, i grupper om tre, räkna ut och ställa sig som olika ackord (dur och moll). Därefter fick de hämta keyboards och överföra det vi gjort på golvet till tangenterna. Musmattorna låg kvar och jag använde dem för att instruera och ge hjälp när någon hakade upp sig. Det gick betydligt snabbare för eleverna i denna klass att avkoda de olika tangenterna denna gång, än vad de gjort för de klasser jag har haft tidigare i veckan. Den gemensamma genomgången blev mindre abstrakt, än när jag stod vid tavlan och visade samma sak på ett virtuellt piano och mer fokuserad, då eleverna hade lättare att hålla uppmärksamheten på genomgången än när de själva satt framför ett keyboard med spelsugna fingrar.

Annons

Läromedelstillverkning anno 2013

Grunnar på det här med pianoundervisning i grupp om 20-25 elever. Måste ha någon form av stationssystem och tänker att en teoristation skulle kunna funka. Så här sitter jag och skapar ett papperspiano för att öva pianots toner och sedan även ackord.

 

 

 

 

Och sen kom jag på att jag kanske skulle kunna använda mina musmattor som pianotangenter på golvet. Röda som vita och svarta som svarta. För då kan eleverna öva förståelsen för ackord och räkna ut vilka toner som används, genom att ställa sig på rätt ”toner”. Detta kräver ju inte samma finmotorik som spelande. Sedan kan tolv andra elever sitta med varsin tonbox och ansvara för varsin tangent och spela ackordet, när klasskompisarna ställt sig där de vill stå. Så får vi även höra ackorden klingande.

(Tyvärr behöver du lägga huvudet på sned för att få bilden på rätt håll. Telefonen ville inte som jag.)

Knytkonferens ftw!

Äntligen en pedagogisk konferens som blev just det! Ett pedagogiskt utbyte. Ämnen anslagna av oss själva, egenvalda grupper och samtal drivna av intresse och behov.

Nere i textilslöjden blev det ämnet ”Handens intelligens” och efter drygt 33 år kan jag äntligen göra en fyrfläta! Och när fingrarna får arbeta, flyter både tankarna och samtalen fritt. Att dessutom få se några av textillärarens undervisningsmetoder gav inspiration.

Därefter satt jag i en grupp och diskuterade läxor. Jag blir allt mer övertygad om att läxor inte är rätt väg att gå. Jag inser förvisso att eleverna behöver mer övningstid i musik än jag kan erbjuda på lektionstid för att nå högre än de lägre betygen, men det kan inte vara hemmets ansvar, det måste vara skolans. Musikämnet är ett bra sätt att åskådliggöra orättvisan med läxor. Hur många har ett piano hemma att öva på? Kanske lika många som har föräldrar med möjlighet att hjälpa till i matte eller svenska? En nyttig tanke, tror jag.

Tisdagsglimtar

 

I dag har jag träffat två halvklasser treor, två grundsärskoleklasser och en två halvklasser tvåor. Varje lektion har inletts med ett rörelsepass utifrån notvärden, för att värma upp, spetsa öronen och arbeta med förståelsen för notvärdenas förhållande till varandra.

Men vi har även spelat. Tvåor och treor har fått spela ensemble, där varje instrumentgrupp följer ett eget notvärde i de rytmer jag lägger ut. Grundsärskoleklasserna, som är elever i åk 4-6, har fått en pianointroduktion. Vi har letat efter tonen c, spelat och lyssnat på en c-durskala och provat att spela olika notvärden på bestämda tangenter.

Som avslutning fick varje elev dra ett litet mjukdjur ur min djurväska och spela helt fritt med djuret som inspiration. En skapandeövning som jag tänker ska få bli belöning, när de har tragglat toner och ackord och följt bestämda ramar. Kanske kan det bli en hel komposition, när vi har övat några gånger?

Om tjugo minuter har vi lärare knytkonferens. För första gången! Det ska bli spännande. Håller tummarna för ett givande pedagogiskt utbyte! Måste kanske bara råda bot på lite hunger först. (Det här med att äta lunch innan elva, det är helt galet…)

Trolla med knäna?

I kursplanen för musik i Lgr11 sammanfattas ämnets syfte så här:

Genom undervisningen i ämnet musik ska eleverna sammanfattningsvis ges förutsätt­ningar att utveckla sin förmåga att

• spela och sjunga i olika musikaliska former och genrer,
• skapa musik samt gestalta och kommunicera egna musikaliska tankar och idéer, och
• analysera och samtala om musikens uttryck i olika sociala, kulturella och historiska
sammanhang.

Det här skriver jag under på vilken dag som helst! Det är en bra spegling av vad ämnet musik bör vara.

Vidare går det att läsa i det Centrala innehållet för årskurs 4-6 att eleverna ska öva sina förmågor genom att göra följande (detta är endast ett urval):

Musicerande och musikskapande
• Sång, melodispel och ackompanjemang i ensembleform i olika genrer.
• Gehörsmusicerande efter musikaliska mönster, till exempel ackordföljder, perioder
och kompmodeller.
• Imitation och improvisation med röst och instrument, rytmer och toner.
• Musikskapande med utgångspunkt i musikaliska mönster och former, till exempel
ackordföljder och basgångar.
• Musikframföranden.

Musikens verktyg
• Rösten som instrument för olika vokala uttryck, till exempel sång, jojk och rap.
• Ackord­ och melodiinstrument, bas och slagverk för melodi­ och rytmspel eller för
ackompanjemang.

Instrument- och ensemblespel är betydligt mer betonat, redan i de lägre åldrarna, än vad det har varit tidigare. Och här börjar det bli klurigt. Inte nog med att eleverna ska få en möjlighet att testa och prova, de ska även bedömas i sina förmågor:

Eleven kan delta i gemensam sång och följer då i någon mån rytm och tonhöjd. Eleven kan även spela delar av en enkel anpassad melodi-, bas- och slagverksstämma samt bidra till ackompanjemang på ett ackordinstrument med några ackord. Dessutom sjunger eller spelar eleven på något instrument i viss mån med tajming.

Detta är en del av kunskapskraven för betyget E (alltså det lägsta betyget) i åk 6.
Om en elev ska ha möjlighet att nå hit, behöver hen få rätt mycket tid vid de olika instrumenten. Om eleven dessutom vill nå ett A, så krävs ännu mer.

Jag är av övertygelsen att alla elever ska få möjlighet att tillägna sig de förmågor, som skolan kräver, på skoltid. I huvudsak på lektionstid. Det är en rättvisefråga! Vilka hem kan erbjuda sina barn ett trumset, ett piano, en gitarr, några rytminstrument och kanske en violin? Alltså måste detta lösas inom skolans ramar! 

Jag har det inte dåligt. Jag har en musiksal. Jag har ett trumset. Jag har ca tio små keyboards (varav sex fungerade i dag). Jag har ca tjugo gitarrer. Jag har olika rytm- och slagverksinstrument.

Men jag har också mellanstadiets klasser i helklass. Dvs 20-25 elever i varje klass, 60 minuter i veckan. Jag är i regel ensam. Jag har ett litet instrumentförråd och ett kapprum med klinkergolv (rejäl resonanslåda). Hur jag än gör blir det väntan, köer, ineffektivitet, otålighet och alldeles för höga ljudnivåer.

Det går självklart att säga att detta är en skolledningsfråga, eller kanske till och med en politisk fråga. Resurser måste till för att målen ska uppnås. Men här och nu landar det ändå på mina axlar. Det är svårt att inte göra allt i min makt för att ge mina elever den undervisning de har rätt till och då står jag där och trollar med knäna. Vänder och vrider på både mig, salen och instrumenten för att få det att funka. Börjar fundera i banor på att skapa ett pianohäfte och ett gitarrhäfte, alltså eget läromedel, som inte kostar och som inte bryter mot några upphovsrätter. När det jag egentligen skulle behöva är några olika instrumentpedagoger, några ensemblerum och möjlighet att dela in eleverna i mindre och lärarledda grupper. 

Jag inser också risken med att genomföra undervisningen utan resurser. Vem tror mig när jag säger att det inte fungerar? Men jag ser inget alternativ.

Lite mer om notvärden

Egentligen borde jag fortsätta på mitt inlägg om dagens pianoundervisning, men jag håller fortfarande på att sortera mina tankar. Så här kommer i stället en glimt från dagens lektion med ett gäng treor, då jag snabbt skapade en ny övning (som säkert är gjord av någon annan någon annanstans).

Varje elev fick ett notvärde på väg in i salen och skulle gå det notvärdet till musiken (Stevie Wonder var snäll och ackompanjerade oss). Jag stod och delade ut i dörröppningen och då visade jag även notvärdet, så att ingen skulle sväva i ovisshet. Därefter gick vi igenom alla notvärden tillsammans, startade musiken igen och denna gång fick de lov att byta med varandra. Gå notvärde, ta ögonkontakt, byta notvärde, gå nytt notvärde. Eleverna hjälpte varandra vid bytet och det var bara vid några få tillfällen, som jag hoppade in och visade för någon. När musiken var slut, var även gruppindelningen inför nästa övning klar, alldeles av sig själv.

 

En sån här dag.

Fyror och femmor. Sisådär 20-25 elever i varje grupp. 6 pianon. 3 ackord. 1 sång. Återkommer i ärendet.

Svansjön

Det är något med dans, som går rakt in i mig. Oavsett om jag ser dans eller själv dansar. I rörelsen finns ett språk, ett uttryck, som inte tar några omvägar för att nå mig.
Och i går satt jag, bokstavligen på första parkett, och såg Svansjön på Dansens hus. Fullständigt hänförd. Speciellt i de scener där originalmusiken användes och kontrasten mellan den och koreografin fick både musik och dans att framträda tydligare.

Påfylld av inspiration och återigen övertygad om att jag har världens bästa yrke. Varje dag får jag arbeta med kopplingen mellan rörelse och musik, med rörelseglädje och rörelsefantasi. Det är fantastiskt.

Bedömning

I går var vi några kollegor som avrundade veckan med en afterwork.
Under några timmar satt vi och pratade om familj, respektive, helgplaner, men kanske ändå mest om jobbet och skolan. Det där som vi sällan hinner prata om på arbetet, men som ändå är så viktigt för att förstå varandra och se människorna bakom yrkesrollerna.

I slutet av kvällen, när vi bara var fyra kvar, hamnade vi i en diskussion om omdömen och bedömning. Ena kollegans sambo hade anslutit och ställde sig frågande till skriftliga omdömen för yngre barn. Är inte det ett sätt att stämpla och i värsta fall hämma ett barn genom att begränsa deras tro till sin förmåga? Eller är det ett sätt att tydliggöra barnets förmågor och ge redskap för en fortsatt utveckling?

Jag tror att det kan vara både och. Beroende på personlighet, förutsättningar och familjeförhållande kan nog omdömena både hjälpa och stjälpa. Det ligger ett stort ansvar på oss lärare att formulera omdömena på ett sätt som inte trycker ner, utan lyfter varje elev. Ord är viktiga. Ord tar plats i oss. Får oss att växa eller krympa, stänga eller öppna. Jag ser fördelen i att sätta ord på vad eleverna kan, vad de ska kunna och hur de ska nå dit. Jag tror att det ger eleverna mer makt över sitt eget lärande. Men jag ser också riskerna i att någon identifierar sig för starkt med den nivå de når upp till just nu och låter den bli tak i stället för golv för sin fortsatta utveckling. Se bara på alla människor som går runt och har ”Jag kan inte sjunga” som en del av sin identitet, pga en kommentar fälld av en musiklärare eller klasskompis någon gång på lågstadiet. I stället för att få möjlighet att fortsätta sjunga och ge sångförmågan den träning och mognad som behövs, tystnade de och blev berövade ett språk, en uttrycksform.

I veckan som varit har eleverna haft sina utvecklingssamtal. De flesta klasslärare på min skola arbetar med elevledda samtal (som min kollega Ida har skrivit om här) och genom denna metod är eleverna väl medvetna om vad de kan och vad de behöver utveckla. De är ägare av sitt utvecklingssamtal. Det verkar så bra! Själv är jag inte med på några utvecklingssamtal. Jag utvärderar med eleverna, återkopplar till den pedagogiska planeringen, till målen och förmågorna. Eleverna får skatta sina egna förmågor i en matris och när jag sedan skriver mina omdömen ser jag att vi ofta är helt överens i vår bedömning. Jag låter alltid de yngre barnens matriser stå utan min inblandning, om de inte underskattat sig själva, för då skriver jag det tydligt. När det gäller mellanstadiet, så klickar även jag i matrisen och motiverar tydligt om det är så att vi har olika uppfattningar. I de fall där jag bedömer att eleven inte når riktigt så högt, som de själva anser, uppmuntrar jag ändå känslan. Att tro på sig själv och känna sig säker är en tillgång för att våga och ha lust att lära sig mer.
Allt detta sker i webverktyget Unikum, som skolan använder sig av sedan ett år. Fortfarande släpper jag ifrån mig mina omdömen och vet inte riktigt hur de landar, eftersom jag inte är där. Men via Unikum kan nu kan alla elever och föräldrar föra en dialog med mig, om de vill. Inför eller efter. Det känns skönt. Förhoppningsvis minskar det risken för missförstånd och oro hos eleven och ökar förståelsen av att omdömet inte är en slutgiltig dom, utan ett steg i en pågående process.

I veckan blev jag stoppad av en av klasslärarna i åk 4. Hon ville tala om att flera föräldrar i hennes klass hade uppmärksammat omdömena i musik och tyckt att de var bra skrivna. Det kändes bra och inte bara för att jag fick positiv feedback, utan också för att min kollega tog sig tid att ge mig återkoppling till vad som sägs om mitt ämne i utvecklingssamtalen. Jag är ju också i en pågående process.

Drillar och draköron

Fredag och musik för alla ettor i det som kallas Rörelserummet. I en sal utan piano (det gick sönder precis innan luciaföreställningen för föräldrar) och med en handled som inte kan spela gitarr krävs det andra lösningar. Till dagens lektioner med åk 1 plockade jag fram Lennart Hellsings Drillar och Draköron, för att läsa om och lyssna till orkesterns olika instrument.

Grupperna fick ta sig in i rummet i ett långt Följa John-led efter mig och vi rörde oss i diagonaler över golvet (klassisk dansövning och ett bra sätt att ge både rum och rörelse en ram). Detta till det stycke, som i boken representerar fioler, nämligen Mozarts Allegro ur Divertimento i D-dur K 136. Därefter fick eleverna fundera över musiken. Kände de igen något instrument? (Jajamen, fiolen avslöjades omedelbart.) Vad tyckte de att musiken lät som? (Balett, kunglig, dansig, svarade barnen, som om det var tv och jag tog fram färdigövade elever för att visa resultatet.)

Den enarmade rytmikläraren lät sedan barnen kompa sig själva på djembe i hejsången (varje barn får en egen vers) innan det var dags för att plocka fram boken och högläsa om orkesterns olika instrument och sedan avsluta med nya diagonaler till samma musik, fast nu med eleverna som ledare.

Allt eftersom lektionerna fortlöpte spann lärarhjärnan iväg och nu sitter jag och planerar fler lektioner med utgångspunkt i boken och dess musik. Det blev helt enkelt för roligt för att släppa, trots att det snart bör finnas både piano och en fungerande handled igen.
Här smids planer om dansövningar, koreografiuppdrag, instrumentigenkänningslekar, musikmåleri, musikhistoria, sång och spel.

Och plötsligt såg jag hur få veckor det är kvar av vårterminen. Jag har ju bara 15 lektioner på mig!