I din blick växer jag

Jag hade förmånen att få ha en av mina kollegor, IKT-Lotta, i musiksalen på besök vid två tillfällen i dag.

Lotta var där för att hjälpa mig att fotografera och därmed dokumentera en lektion med notvärden i centrum. (Ja, det var ett ytterst smart drag för att kicka igång mitt bloggande, för vem kan slingra sig undan när kollegan bjuder på sin värdefulla tid?)

Ännu en gång märkte jag hur jag blir en bättre lärare med en annan lärare i rummet. Jag blir mer stringent, mer medveten om mitt tilltal, mina formuleringar och mer uppmärksam på vad som händer i rummet. Det känns i alla fall så, för det är som om jag ser mig själv utifrån samtidigt som jag undervisar. Som att en liten del av mig är borta hos kollegan och håller koll på hur jag sköter mig. I ögonkast och utväxlade blickar iakttar jag kollegans reaktion på det jag gör och får en direkt utvärdering av min undervisning. Det ger självklart eleverna hela tiden, denna direkta utvärdering, men i kontakten med kollegan kan jag se om mina pedagogiska tankar, mitt syfte och röda tråd går fram, på ett sätt som inte eleverna alltid är medvetna om.

Jag är så tacksam för de stunderna. Stunderna då jag får läsa min egen reaktion på det som händer i salen, i stunden, i en kollegas blick. Då jag känner att jag inte är ensam om att uppleva det som sker – lärandet, samspelet, missförstånden… Jag blir inte ensam bärare av erfarenheten från den lektionen. Det är en ynnest.

I din blick växer jag.

(Tack Lotta!)

Annons