Stämma, stämma av och stämma i bäcken

I dag skrev jag upp grupper på tavlan.
Plötsligt stod en elev bredvid mig och sa:

”Bli nu inte sur, men du har stavat fel. Det ska vara c och inte k i hans namn.”

Jag sa tack och medan jag ändrade funderade jag över vad eleven hade sagt. Kanske har jag varit snarstucken? Jo, jag är nog på den eleven en del och säger till. Jag blir irriterad när ljudnivån blir för hög, eller när någon uppenbarligen inte lyssnar. Jag blir vass i tonen när jag hör elever tala till varandra på ett taskigt sätt, eller när jag blir avbruten mitt i en mening av något helt ovidkommande, så att alla tappar fokus. Tusen och en rannsakningstankar for genom skallen och när jag skrivit klart vände jag mig om mot klassen och frågade varför eleven förväntat sig att jag skulle vara sur.

”Jo, men ibland blir du irriterad, när vi rättar dig, om du till exempel säger fel namn.”

Så pratade vi lite om det där. Om att jag har 370-någonting elever och att det därför ibland blir fel namn. Att det är obehagligt när de då skriker, stönar, suckar, hojtar och att jag då blir irriterad. Men att de gärna får säga att det blivit fel och att jag vet att namn är jätteviktiga och att jag faktiskt bryr mig. Att saker går att säga på ett vänligt sätt.

Sen fortsatte vi lektionen. I mitt huvud malde fortfarande kommentaren. Hur har jag egentligen varit de senaste veckorna?

På lunchrasten råkade jag träffa på deras klasslärare och vi hade för en gångs skull möjlighet att byta några ord. Hon frågade hur det hade gått på lektionen och jag berättade om kommentaren jag fått.
Då sken hon upp. Hon och eleverna hade pratat om precis det där. Om när det passar att säga till, ändra, rätta och på vilket sätt det görs bra. Så hon var otroligt nöjd över att hennes elever hade omsatt deras samtal i handling på min lektion.

Och jag andades ut lite grand. Kommentaren var alltså mer en konsekvens av deras samtal i klassrummet än av mitt humör.

Genom vår avstämning kunde jag stämma i bäcken gällande min egen oro. Klassläraren kunde gå tillbaka till sin klass och ge beröm för att de hade omsatt samtalet i praktik.
Och jag tar med mig elevens stämma som en lite påminnelse när tålamodet tryter. För det gör det.

Annons

Guldlektion!

Ibland bara händer det och det hände just nu!
En grupp tvåor tassade lugnt och stilla in i musiksalen och satte sig på angivna platser.
Tog det material de fick (plättar och notvärden) och lät det stå orört tills jag gett instruktionen.
Sedan arbetade de i sina grupper med att skapa rytmkompositioner. Lugna samtal och gott samarbete kring vilka notvärden som skulle komma var, hur långa de är och hur kompositionen ska se ut och låta. Alla nöjda, alla delaktiga, alla ägare till gruppens komposition.
Därefter valde de ut passande instrument att spela på, bland de instrument som var valbara, och en grupp åt gången fick hämta instrument, spela och få feedback på sin komposition. Vad var bra? Vad kan de öva på? Kloka tankar om både kompositionerna, val av instrument och utförande. Åttaåringar som direkt såg och hörde att åttondelarna inte spelades rätt, men att pausen faktiskt blev en paus och att halvnoten råkade förvandlas till en fjärdedel!

Fyrtio minuter i veckan kommer tvåorna till musiksalen (och ettorna och treorna). Mellan de fyrtio minuterna förflyter en hel vecka, en hel helg, flera lektioner i matte och svenska, raster och luncher, lek och fritid. Så det är stort när en grupp klarar alla moment, kommer ihåg alla ramar, följer alla instruktioner och samarbetar. I dag hände det.

Übersocial kontra asocial

Har precis landat i musiksalen denna torsdagsmorgon.
Laddar inför en dag då ca 75 elever kommer att passera genom salen.
Det är i sig inget unikt, för det händer varje dag.

75 elever. 75 namn. 75 enskilda möten. 75 människor som behöver och ska bli sedda och bekräftade. Varje gång jag öppnar dörren till musiksalen ska det vara med samma energi och välkomnande, oavsett om det är första, tredje eller sjätte lektionen för dagen.
Utöver det en hög kollegor, i musiksalen som elevassistenter, i personalrummet vid kaffeautomaten, på skolgården, i möten och ännu fler elever i matsalen och på vägen mellan byggnader.

Det är ett ständigt hejande och kramande, hur är det och vad hände. Antalet tysta minuter under en arbetsdag är lätträknade. Att dra sig undan, vända bort blicken eller inte svara på ett tilltal är självklart uteslutet. Att vara social och ständigt arbeta med relationer ingår i uppdraget. Att lägga sig i, bry sig om, vara tillgänglig, påminna, fråga, svara…

Det går i ett, i ett rasande tempo och med brinnande intensitet.
Jag tror att det är därför jag är en så fullständigt asocial pendlare till och från skolan. På bussar och tåg vill jag sitta i min egen bubbla och bara vara. Framför allt på morgonen. Det är min ställtid från tystnaden och självstyret hemma, till aktiviteten och tillgängligheten på jobbet.

Tacksamhet

Lite i sista minuten, för att hinna bussen, sprang jag ut på skolgården, hejade på en förälder och blev stoppad.
Där och då, mitt i snöslask och februarislit, långt från tindrande luciatåg och sprittande sommarsånger, fick jag ett tack och uppskattning för både arbetet med avslutningar/konserter (det föräldern själv sett) och för undervisningen (det föräldern hört om).

Det värmer så!
För en stund glider alla tankar på bedömning, checklistor, mätbarhet, ramar, gränssättning och matriser undan.
Det är precis det här som är min drivkraft.
Lärande genom lust, glädje och nyfikenhet och stolthet över både process och resultat.

Tack för påminnelsen!

Känslan som kläddes i ord och fakta

Hela mitt väsen gör uppror vid tanken på betyg i åk 3.
Jag kan inte se nyttan eller poängen.
Jag har i och för sig svårt att se poängen med betyg över huvud taget, mer än som urskiljningsverktyg till vidare studier, så det här med att behöva sätta betyg redan i åk 6 är något jag värdegrundsmässigt brottas rejält med. Själv var jag en högpresterande skolelev, med höga betyg som bara blev högre. Det gick lätt och bekymmersfritt. Så är det så klart för en del. Betygen sporrar och bekräftar det positiva, men den andra sidan finns också och den är större. Eleverna som tappar mod och styrfart, eleverna som känner sig stämplade, eleverna som ser betyget som ett tak inte som ett golv.

I dag blev jag därför glad när jag trillade över det här blogginlägget från Pedagog Stockholm, där de granskar moderaternas förslag till ny skolpolitik. Här finns min känsla klädd i både ord och fakta. Väl värd en genomläsning!

Den här raden ur blogginlägget fastnade i mig:

”Bara för 6 procent av eleverna påverkas studieresultaten i sjuan positivt av betyg i sexan. Det gäller de mest högpresterande eleverna. Övriga presterar sämre”

Ja, jag brottas med betygsättning. Jag kanske till och med kan kategoriseras som en betygmotståndare. Men jag tänker att det inte är så dumt. Det gör mig nämligen väldigt angelägen om att göra bedömningsprocessen så bra som möjligt.

Tusen tankar, två händer.

Fredag igen och heldag med åk 1.
Små människor med mycket tankar, känslor, funderingar och impulser. Med kroppar som ibland är svårstyrda och har mycket myror och spring i sig.

Allt detta blir till en oändlig rad av små avbrott. En fråga, en fot, en snurr, ett ljud, ett fall, ett spring, ett hopp, ett bråk, ett toabesök, en tappad tand, ett skratt…

Jag vill helst ha flyt i lektionen, jag vill att övningarna och momenten hakar i varandra utan några pauser, att tempot i lektionen varieras och dynamiken likaså. När det flyter funkar det som bäst. Då blir det inga pauser att tröttna i. Samtidigt behöver det där som dyker upp bemötas och ibland tas om hand och det är omöjligt utan att lektionen stannar av. Och medan det som dök upp hanteras, hinner något nytt hända och till slut blir det bara en räcka av små bränder som måste släckas.

I dag har jag hämtat elever och satt dem bredvid mig eller i knäet när det inte har funkat, när sprallet blivit för stort och lyssnandet tagit paus. Dels gör det avbrottet lite mindre, än om vi måste resonera om vad som hänt och dels tänker jag att det visar att jag inte är arg och vill bli av med ett ”problem”, utan att jag vill hjälpa eleven att få det att funka. Dessutom är det många elever som passar på att smälta in i famnen och tycker att det är mysigt.

Men jag önskar att jag hade fler händer. Att jag hann agera på alla de där tankarna som dyker upp i mitt huvud om vilken elev som just nu skulle behöva lite hjälp, en påminnelse, få sitta nära.

Eftersom jag inte räcker till i stunden så tog jag mig i dag tid att kalla ut dem ur salen en och en och samtidigt ge dem en snabb feedback på hur de hade jobbat på lektionen, en kram och en önskan om en trevlig helg.
Jag tänker på det jag skrev igår om beröm och bedömning. Om jag säger något till varje elev om vad den har gjort under lektionen, så kan vi prata om vad som funkar och vad som behöver förändras, utan att det talar om hur eleven är och låser fast eleven i en roll.
Det är i alla fall min förhoppning.

Tror du att du kan förändras?

1/4 av det beröm som ges till pojkar handlar om vad de gör.
1/10 av det beröm som ges till flickor handlar om vad de gör.

Forskare vid Stanfords och Chicagos universitet har studerat just detta och kommit fram till att de barn som får beröm för vad de gör också i mycket högre utsträckning tror att de kan förändras – bli smartare, lära sig nya saker, bli bättre, än de barn som får beröm för hur de är.

Koppla samman detta med siffrorna ovan. Överlag behöver vi bli bättre på att berömma det barn gör och inte hur de är. Men framför allt behöver vi se till att flickor får samma möjlighet att utveckla en tro på sig själva och sin förmåga att förändras.

Just nu går det att se ett klipp på svt nyheter om just denna studie, kopplat till föräldrautbildningar som erbjuds i vissa kommuner.
Men det är inte bara föräldrar som behöver tänka på det här. Jag, som lärare, behöver vara medveten om hur jag berömmer och bedömer det eleverna gör i skolan. Min bedömning av elevers förmågor får aldrig bli en bedömning av deras person. Det är inte alltid så lätt, för personlighet och egenskaper påverkar så klart mig, som person. Tack och lov har skolan tagit många steg från den sortens bedömningar de senare åren. ”Skötsam och duktig”, ”orolig och sprallig” ska inte dyka upp i omdömen.
Men även i den snabba feedbacken måste jag hela tiden vara vaksam, så att jag inte hemfaller åt att säga: ”Vad duktig du är!”, när det jag menar är: ”Vad bra du har löst uppgiften”.

Jag är tacksam för att det här klippet dök upp i mitt flöde, för det var en nyttig påminnelse. Och en bekräftelse av att det är viktigt att lägga ner tid på hur jag talar och bemöter eleverna som individer, inte som pojkar och flickor, för att ge alla samma möjligheter.

 

 

Levande piano igen

Även i grundsärskolans klasser med åk 4-6 arbetar jag med mitt levande piano på musmattor utlagda som pianotangenter. Vi jobbar med tangenternas namn och med att hitta tonerna. I dag arbetade de i par. Först gjorde vi en repetition av hur man hittar tonen C och de vita tangenternas namn. Sedan fick den ena i paret komma upp på golvet och flytta sig mellan de olika musmattorna efter eget tycke och smak. Den andra i paret skulle spela den ton som kompisen stod på. Jag satt bredvid och stöttade. De par som fick vänta, kunde vara med och öva, men utan ljud.
Just den biten behöver vi öva lite mer på, för poängen med att öva på ett tyst piano har jag inte riktigt lyckats sälja in än.

Några har avkodat mönstret och hittar rätt toner utan problem, för andra tar det lite längre tid, men jag märker ändå hur det blir lättare för varje gång. Just momentet att få resa sig och gå omkring på musmattorna är en hit. Det rastar spralliga ben och ger en känsla av lek till lektionen, trots att vi tragglar.

I dag hann vi inte göra några fria improvisationer till olika djur, men det får snart bli dags igen, som ett avbrott i tragglandet och nötandet av tonnamn.

Rytm

I dag delade jag in treorna i små grupper, om tre-fyra elever. Varje grupp fick en hög med notvärden och ett gäng pluttar.

Uppgiften var att skapa egna rytmer. De hade fyra takter i fyra fjärdedels takt till sitt förfogande. Pluttarna fick de som hjälp för att hålla ordning på takter och pulslag.

Det pusslades, räknades och förhandlades. Några få frågor ställdes, men de flesta var helt självgående.

Snart låg det färdiga rytmer på golvet och varje grupp fick presentera sin skapelse genom att klappa den. De andra stod bakom och bredvid, lyssnade och tittade och fick sedan vara med och testa.

Schlageruppdatering:
Vi pratade även om lördagens deltävling i melodifestivalen och jag bad eleverna att förklara för mig vad som är så bra med Sean Banan. Sean Banan är rolig, en duktig dansare och gör bra shower och låtar. Han vet vad barn vill ha. Han kanske inte är världens bästa sångare, men han är en väldigt bra artist.
I utbyte förklarade jag vad som är så bra med Louise Hoffsten. Vi kan väl säga att jag anar en generationsklyfta i finalistfrågan.

Schlagertider

Det är en himla tur att Sverige har en extra årstid, för annars hade vintern varit alldeles för odräglig. Vårvinter, tänker du? Nej, nej. Schlager, tänker jag. Vinter, schlager, vår, sommar, höst. Och nu är det schlager. Oavsett om du gillar den eller inte, så finns den där och påverkar. Precis som övriga årstider påverkar den garderoben (paljetter, glitter, neonfärger), humöret (vissa älskar, andra hatar, en del får allergi, precis som vid vilken annan årstid som helst) och umgängessättet (mellokvällar med chips och ostbågar ersätter glöggmyset i väntan på vårljumma picknickar).

Att dela schlagertiden med elever i åk 1-6 är en ynnest! Trendkänsligheten blir inte större än hos en åttaåring, tror jag. Människor i denna ålder vet verkligen att sätta fingret på schlagerns ursprungliga betydelse ”något som slår an”. För tredje året i rad tänker jag genomföra omröstningar med alla klasser veckan inför den stora finalen. Vi lyssnar, dansar, sjunger med och röstar. Sedan redovisas klassernas olika resultat (samt personalens, så klart) och jämförs med finalresultatet. Veckan efter följer vi upp med att sjunga vinnarlåten och några av favoriterna.

Ett gjutet sätt att öva förmågan att samtala om och analysera musik, uttrycka sina åsikter på ett bra sätt och få en utgångspunkt för samtal om vilka normer som finns för unga, gamla, killar, tjejer…
I fjol avslöjade till exempel en elev i tvåan hela konspirationen bakom varför Thorsten Flinck gick vidare till final och inte Sean Banan. Med gråten och frustrationen i rösten förklarade han att det var de vuxna som tyckte att Sean Banan var löjlig och därför röstade på Flinck i stället.
Dessutom kommer vi in på en massa bra sidospår. Som när svt i torsdags tog bort alla klipp från förra veckans delfinal, både från svtplay och Youtube, och vi fick prata upphovsrätt.

Själv firar jag schlager med att i morgon sjunga just schlager i kören Blutenote Voices. Glitter, glamour och kärlek, tonartshöjningar och synkroniserad kördans. Carola, Charlotte Perelli och Loreen, till och med Nick Borgen, men dock ingen Sean Banan. Där går ändå gränsen. Jag står fast vid mitt ord från i fjol:
”Varje gång Sean Banan får en röst, dör en musiklärare.”
(Vilket jag genast får äta upp, eftersom bananen gick direkt vidare till final och jag därmed är tvungen att spela låten i mitt klassrum.)