Stämma, stämma av och stämma i bäcken

I dag skrev jag upp grupper på tavlan.
Plötsligt stod en elev bredvid mig och sa:

”Bli nu inte sur, men du har stavat fel. Det ska vara c och inte k i hans namn.”

Jag sa tack och medan jag ändrade funderade jag över vad eleven hade sagt. Kanske har jag varit snarstucken? Jo, jag är nog på den eleven en del och säger till. Jag blir irriterad när ljudnivån blir för hög, eller när någon uppenbarligen inte lyssnar. Jag blir vass i tonen när jag hör elever tala till varandra på ett taskigt sätt, eller när jag blir avbruten mitt i en mening av något helt ovidkommande, så att alla tappar fokus. Tusen och en rannsakningstankar for genom skallen och när jag skrivit klart vände jag mig om mot klassen och frågade varför eleven förväntat sig att jag skulle vara sur.

”Jo, men ibland blir du irriterad, när vi rättar dig, om du till exempel säger fel namn.”

Så pratade vi lite om det där. Om att jag har 370-någonting elever och att det därför ibland blir fel namn. Att det är obehagligt när de då skriker, stönar, suckar, hojtar och att jag då blir irriterad. Men att de gärna får säga att det blivit fel och att jag vet att namn är jätteviktiga och att jag faktiskt bryr mig. Att saker går att säga på ett vänligt sätt.

Sen fortsatte vi lektionen. I mitt huvud malde fortfarande kommentaren. Hur har jag egentligen varit de senaste veckorna?

På lunchrasten råkade jag träffa på deras klasslärare och vi hade för en gångs skull möjlighet att byta några ord. Hon frågade hur det hade gått på lektionen och jag berättade om kommentaren jag fått.
Då sken hon upp. Hon och eleverna hade pratat om precis det där. Om när det passar att säga till, ändra, rätta och på vilket sätt det görs bra. Så hon var otroligt nöjd över att hennes elever hade omsatt deras samtal i handling på min lektion.

Och jag andades ut lite grand. Kommentaren var alltså mer en konsekvens av deras samtal i klassrummet än av mitt humör.

Genom vår avstämning kunde jag stämma i bäcken gällande min egen oro. Klassläraren kunde gå tillbaka till sin klass och ge beröm för att de hade omsatt samtalet i praktik.
Och jag tar med mig elevens stämma som en lite påminnelse när tålamodet tryter. För det gör det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s