Vad gör lärare på förtroendetiden? Egentligen?

Bild

20130325-172208.jpg

Fixar planeter till morgondagens musikaliska solsystemskalas. Till exempel.

Annonser

Vad behöver du för att göra ett bra jobb?

På fredagar har jag inte tillgång till musiksalen.
Där håller min kollega till och undervisar andra klasser.
Jag är i skolans rörelserum. Det innebär att jag varje torsdag eftermiddag, efter konferens eller möten, städar musiksalen och plockar undan så att min kollega möts av rena ytor och ett iordningställt rum, tänker igenom och samlar ihop allt jag kan tänkas behöva på fredagen.
Närvarolistor, penna, dator, iPad, noter, material (bilder, kort, småsaker, böcker, redskap…), samlat i en hög eller i kassar. På fredagens morgon skyndar jag mig in i musiksalen, tar högen med saker och går över skolgården till en annan byggnad. Där släpar jag ut ett piano ur ett förråd, en pall att sitta på, en gitarr, ibland en trumma och några rytminstrument, kopplar in datorn i de små högtalare som finns, klickar upp planeringar och låtar i datorn, ställer ljudet, lägger i ordning det som ska användas. Sen tar jag emot sex grupper med elever, två lektioner åt gången utan paus emellan, så allt som ska användas under lektionen måste ligga i bestämd ordning, eftersom det inte finns tid mellan passen att fixa någon oreda.
När klockan slår 14.00 säger jag hej då till sista gruppen och inom tio minuter ska salen vara tömd på ”mina” saker och redo att förvandlas till pingisrum.
Då tar jag min pinaler, högar och saker och tar mig tillbaka till musiksalen och ställer i ordning för måndag morgon.

Det här är på inga sätt unikt. Jag har det på många sätt bra. Jag har en musiksal. Jag har ett vettigt rum den dag jag inte har en musiksal. Det finns två pianon, ett på varje ställe. Det finns även gitarrer på båda ställen. Och en liten samling rytminstrument. Jag har en bärbar dator. Det finns gott om rörelseutrymme och det är fantastiskt.

Jag har musiklärarkollegor som undervisar i förråd, i korridorer, i trapphus. Som undervisar i olika klassrum varje lektion, bland stolar och bänkar. Som har en gitarr på ryggen och en sorglig samling utdömda rytminstrument i en låda under armen. Som trollar med knäna för att uppfylla läroplanen.

Men någonstans skaver det ändå. Varför har så många musiklärare dessa och liknande erfarenheter? Vad händer med kravet på likvärdig undervisning, när förutsättningarna skiljer sig så otroligt mycket åt?

2011 kom det en kvalitetsgranskning från Skolinspektionen ”Musik i grundskolan – är du med på noterna, rektorn?” som tar upp både lokaler, utrustning, musiklärares utbildning, ämnets status bland elever och personal, brist på möjlighet för stödinsatser för elever med svårigheter och vilken minutiös organisation som krävs för att få ett så litet ämne i timplanen att uppfylla kraven i läroplanen.

Det finns stora variationer i vilka förutsättningar de granskade skolorna ger eleverna att nå målen i musikämnet. Elevernas möjlighet att musicera skiljer sig stort, men musikskapande är genomgående det som undervisningen ger minst möjlighet till. Ofta lyser de musikskapande inslagen helt med sin frånvaro. I många av skolorna har lärarna inte utbildning för den musikundervisning de bedriver. Vid en del av skolorna har eleverna inte tillgång till instrument eller lokaler som är anpassade för musikundervisning. I årskurserna 1 – 5 är det vanligt att eleverna får musikundervisning i sina klassrum utan tillgång till instrument. Elever som inte får tillgång till utbildade lärare i musik eller till musikinstrument får mycket svårt att nå målen för ämnet.

Jag trodde nog att Skolinspektionens granskning skulle få lite mer genomslag än vad den har fått. Så här i backspegeln erkänner jag att det var naivt. Vi är många som vill ha del av resurskakan. Och i dragkampen med matte, svenska och engelska står sig musiken slätt. Ibland får jag rådet att ställa musiken mot andra ämnen. Och visst blir det absurt när en sätter ett annat ämne i motsvarande situation, men samtidigt tror jag inte att det är rätt väg att gå. Att gå in i en dragkamp gör ämnen och lärare till konkurrenter och det är så dumt. Det förlorar alla på. Skolan behöver helt enkelt få de resurser som krävs för att följa sina styrdokument. Något annat är orimligt.

Längre än längst

Ensemble Yria, ett gäng rytmiklärare, har skrivit och gett ut ett jättefint material om rymden, med sånger, skapandetips och musikövningar, som heter Längre än längst.

Årskurs två kommer att arbeta med rymden i vår och på musiken kommer vi att använda sångerna från Längre än längst.
I dag satte vi igång. Ut i rymden skulle vi åka och vi värmde upp med lite ”hjärndans” – rörelser som får fart på både kropp och knopp, övar motoriska grundrörelser och balans.
Sen var det dags för en rymdpromenad, med ömsom studsiga, långsamma och svävande rörelser. Rörelsens karaktär styrs av mitt pianospel (i dag med lite olika ljud, som för tankarna till rymden). Syftet med rörelseimprovisationen är att både förbereda sångens karaktär, lära känna tempo, form, harmonik och melodi, innan det är dags att lära in själva sången. När det väl är dags att börja sjunga, så finns många av de musikaliska bitarna redan på plats och eleverna ”kan” sången från början.

I dag sjöng vi sången ”Universum”:

Om vi åker längre än längst,
högre än högst,
var hamnar vi då?
Den nattsvarta himlen är sån,
den tar aldrig slut,
hur kan det va så?

Tanken svindlar! Spännande och stort. Och lite läskigt, speciellt i en grupp. Text och melodi berörde och plötsligt rann tårarna nedför någons kinder. En lillasyster, som dog vid födseln, kom upp i tanken och snart fanns det döda farföräldrar, morföräldrar, släktingar, husdjur och snögubbar i hela rummet.

Precis så där kan det vara med musik. Den väcker känslor och minnen, speglar tankar och erfarenheter. I dag tog döden plats, mitt bland rymdpromenader och rymdäventyr. Tänk vilken tillgång! Tänk vad det skulle göra med små människor att få ha musik oftare, att bli berörda och få reflektera över livet.

Eftersom känslor och emotionell kompetens kan kännas lite flummigt och lite abstrakt, så bjuder jag även på en dansk artikel, där hjärnforskaren Kjeld Fredens slår ett slag för mer musik på schemat. Musik är som idrott för hjärnan. Det finns inget annat som aktiverar så många olika delar av hjärnan samtidigt. Därför tränas också så många olika saker genom musik. Kommunikation, språk, matematik…

I følge Kjeld Fredens har samfundet brug for opfindsomme, innovative mennesker, som er lydhør for udviklingen. Der er brug for mindre individualitet og mere samarbejde. For at nå dertil kræver det dog, at vi tager hånd om den musikalske udvikling tidligt i et menneskes liv. Det er der flere grunde til.

Vejledende tid for småbørn er en halv times musik om dagen, og når børnene er lidt ældre, er en times musik om dagen optimalt, hvis det vel at mærke er koncentreret.

Läs hela artikeln här. (Och öva samtidigt din förståelse för nordiska språk. Se den som en bonus.)

Kanske var det snön?

Kanske var det bara snön ändå?

I dag var det återigen dags för den där lektionen, den som fullständigt fick mig att tappa styrfart i går. Klassen skulle återta rutiner och färdigheter från innan sportlovet. De skulle gå vidare till en ny station, än den de jobbat med förra gången.
Jo, nog var jag lite noggrannare i min introduktion, med gårdagen i färskt minne. Men även med det inräknat var skillnaden enorm! I dag fungerade det bara. Eleverna jobbade på, hjälpte varandra, skrev sina namn på tavlan när de behövde hjälp, väntade på sin tur, klurade lite på egen hand, kom på lösningar utan hjälp, fick hjälp och förstod, visade upp delmoment de klarat av…

20130321-133827.jpg

 

I kapprummet stod en grupp och övade Take a chance on me till backtracks. En gång behövde jag gå dit och hjälpa dem vidare och då sprutade kreativiteten. Sången delades upp i solistpartier och körpartier, danssteg och framförande började övas in. Texten satte de upp på anslagstavlan så att alla kunde se, men ingen behövde hålla.

 

 

 

20130321-133850.jpg

På golvet i musiksalen låg ett gäng och löste pianouppgifter på papper. De letade toner bland tangenter, läste på om dur och moll, fyllde i ackordtabeller, körde fast, kom loss och vidare och tog hjälp av varandra.

På golvet stod även ett gäng små keyboards med elever framför och där letades d-dur och g-dur i olika oktaver, övades på att spela i puls och byta ackord utan paus och med jämna mellanrum var det elever som var så nöjda att de ville visa upp och checkas av från ett delmoment och gå vidare.

 

I dag sken solen. Både ute och inne.

 

Från vass till kass

I dag är en sådan dag då jag gått på fel håll i ”från kass till vass”-trappan gällande min förmåga att undervisa.

Jag inledde med två lektioner med treor och startade upp vårt nya tema ”Komponera mera!”. I dag låg fokus på att para ihop musik och känslor. Jag presenterade några olika musikstycken, eleverna fick röra sig till dem, testa att visa olika känslor i sina rörelser och sedan bestämma sig för vilken känsla de tyckte hörde bäst ihop med musiken. Därefter fick de motivera sina val och vi samtalade om hur kompositören tänkt. Det var fantastiskt att se eleverna virvla runt på golvet och spela ut sina känsloregister. Dessutom blev det uppenbart att allt arbete med puls och rytm har gett resultat!

Därefter hade jag en pianolektion med en grundsärskoleklass och blev så otroligt stolt när den ena efter den andra knäckte pianotangenternas mönster. Med hjälp av samma ”teoristenciler” som jag skapat för fyror och femmor, fick de först fylla i alla tangenter som spelar tonen c på ett papper med små uppritade klaviaturer och därefter spela samma ton i alla oktaver på pianot de hade framför sig och gå vidare till tonen d. Osv. Vi har tragglat att hitta olika toner på pianot av och till under våren, men i dag var det som om det föll på plats för många. De knäckte koden!

Därefter gick det dessvärre utför.
Dels för att vi skulle tillbaka till något vi inte arbetat med sedan innan sportlovet och då hade all rutin, allt som tidigare gjorts, fallit i glömska. Dels för att lektionerna bygger på ett stationssystem, där varje elev behöver vara lite självgående. Det var svårt i dag. Säkert för att förkunskapen låg så långt tillbaka i tiden. Dels för att det blir väntetid. Hur jag än gör. De är drygt 20, jag är 1. Jag har en hjälplista och en klarlista på tavlan och jag försöker beta av dem, men när några bara inte kan vänta på sin tur, blir det ändå kaos. Och så är det ju. Alla kan inte vänta på sin tur. Men jag kan heller inte klona mig. Två till tre grupper inne i musiksalen, en grupp i kapprummet. Det är trångt och lite rörigt och så fort någon får tråkigt eller inte förstår och därför börjar göra något annat (prata, snurra, dra ut hörlurar och spela så att alla hör, peta på någon annans piano, öppna en dörr, bråka…) så stör det alla och blir lätt en irritationsspiral i hela rummet.

Två sådana lektioner hade jag i dag. Där inga instruktioner fungerade. Där få elever kom ihåg vad de skulle göra. Där tålamodet var obefintligt.

Nu känner jag mig ungefär som världens sämsta lärare och funderar på vad som hände. Det är lätt att tänka att det handlar om lektionsplaneringen och upplägget, eftersom dagens tidigare lektioner, med andra teman, fungerade. Men i måndags hade jag precis samma lektionsplanering med två andra klasser. De klasserna är inte ”lättare” eller ”starkare” eller färre till antal. De hade också haft flera veckors avbrott i arbetet. Det var dessutom måndag, en klassiskt rörig dag för många elever. Och ändå funkade det.
Frågan är om jag har introducerat lektionerna på olika sätt. Eller om min dagsform var så annorlunda. (Fast med tre guldlektioner och dessutom lite paus emellan, borde jag ha varit på topp.) Var det något i elevgrupperna, som hade hänt? (Nej, inte vad jag vet och jag frågade ändå.) Jag känner mig rätt maktlös. Och hopplös. Inser att jag behöver rycka upp mig. Och se vad som händer när jag gör samma lektion i morgon med ytterligare en annan grupp. Rannsaka mig vidare och leta ledtrådar och möjligheter.

Eller kanske bara ta och skylla på snön?

Viktigt eller oviktigt?

Det är sällan jag ägnar hela veckan åt samma tema i alla årskurser, men både förra veckan och denna vecka har Melodifestivalen fått vara utgångspunkten.

Nu, när finalen är avgjord, har vi ägnat en stund åt att jämföra klassens resultat och skolans resultat med det faktiska resultatet. Vi har pratat lite om vad som gjorde att just låten You vann och när vi har sjungit den har vi också passat på att prata om låtuppbyggnad med vers, brygga, refräng och stick.

Fast det viktigaste vi har gjort är kanske ändå att fundera över vad som är viktigt eller oviktigt för en artist. Ålder? Utseende? Kön? Funktion? Hudfärg? Sexualitet? I värderingsövningen avslöjades många av de normer vi omger oss med och vi vände och vred på dem.

Jag skulle önska att jag hade kameror i klassrummet, som spelade in alla kloka tankar som eleverna delat med sig av. I stället får ni nöja er med ett axplock ur minnet:

Oftast röstar människor på artister som liknar dem själva.

Jag röstade på Sean Banan, för han har kommit till Sverige från ett annat land. Precis som jag.

Tjejer får oftast inte sjunga så rockiga låtar, med dans och eld och sånt. De får mer stå och sjunga lugna låtar.

Jag är brun och brunhårig och jag är svensk!

Jag vill inte se två killar kyssas… Fast vänta nu. Det är ju artistens privatliv. Det har ju inget med låten att göra. Och man får faktiskt bli kär i vem man vill.

Och vi har ett resultat

Nu är skolans Melodifestivalsvecka slut och så här blev det sammanräknade resultatet:

1. Sean Banan Copacabanana
2. David Lindgren Skyline
3. Anton Ewald Begging
4. Yohio Heartbreak Hotel
5. Robin Stjernberg You
6. Ravaillacz En riktig jävla schlager
7. Ulrik Munther Tell the world I’m here
8. Ralf Gyllenhammar Bed on fire
9. Sate of Drama Falling
10. Louise Hoffsten Only the dead fish follow the stream

För två år sedan var jag övertygad om att skolans resultat också skulle bli finalresultatet. Eric Saade vann jordskredssegrar. Även i fjol kändes det rätt säkert med Loreen. I år är jag lite tveksam. Kanske förstår jag inte Sean Banans storhet fullt ut (även om jag villigt erkänner att det är en klockren schlager i bemärkelsen att den slår an och fastnar), men jag är inte helt säker på elevernas trendbarometer. Det kräver en del för att få över tillräckligt många vuxna (aka telefonräkningsbetalare) för att rösterna ska räcka.