Varför måste barnen skriva sina egna låtar, när de vuxna får hjälp? Borde det inte vara tvärtom?

Rubriken är ett citat av en elev i femman och kommentaren kom i ett samtal om årets melodifestival.

Denna vecka ägnas åt melodifestivalen. Alla klasser får se och lyssna på alla bidrag till lördagens final. De yngre eleverna får lyssna, dansa och rösta med handuppräckning (ingen hand, en hand eller två händer – för att göra det lite svårare att taktikrösta). De äldre delas in i jurygrupper och så får de bedöma bidragen i tre kategorier: låt, framförande (sång, uttryck, publikkontakt) och show (dans, kostym, scenografi, effekter…).
Därefter lägger vi samman alla poäng och ser vilka som blir klassens etta, tvåa och trea.
I slutet av veckan räknar jag också samman ett skolresultat. I nästa vecka jämför vi klassens och skolans resultat med finalresultatet.

I samband med detta brukar jag passa på att ta upp genrer, schlagerhistoria och om det är möjligt att tävla i musik. I år kommer det att bli annorlunda. I år måste jag ta upp den fullständiga manliga dominansen och vad som är orsaken till att finalfältet ser ut som det gör. Det går inte att låta eleverna rösta om nio bidrag framförda av män och ett av en kvinna utan att också prata om det.

På golvet i musiksalen sitter flickor och pojkar med olika drömmar. Någon vill bli brandman, någon lärare, någon läkare och någon veterinär. Några vill bli artister. De drömmer om scener och rampljus, att få vara den som greppar mikrofonen och dansar rumpan av publiken. När jag visar bidragen till lördagens melodifestivalsfinal är jag med och påverkar dessa drömmar. Det finns fem unga män att spegla sig i, som alla sjunger och dansar. Det finns ett rockband med män som spelar olika instrument. Det finns en yngre man som bjuder på ett tokroligt shownummer med svordomar och fyra äldre herrar som svär och raljerar i kostym. Det finns en medelålders man som spelar på ett brinnade piano. Det finns en ung man som bryter utseendenormen för unga män. Det finns en kvinna, medelålders och rockig, som backas upp av tre gitarrister, två kvinnor och en man.

Vad säger det startfältet om möjligheten att nå sina drömmar? Vilka elever ges möjlighet att spegla sig själva i finalisterna? Var finns tokroliga kvinnor? Var finns bruna sångare och dansare? Var finns mångfalden?

Det här är inte enbart resultatet av vilka bidrag som röstats fram under fem veckor. Det är ett resultat av vilka låtskrivare (87% män) som har fått chansen och vilka bidrag som har valts ut till vilken artist (27 män av 48 tävlande). En spegelbild av vad melodifestivalsledningen anser är bra musik, bra artister och bra bidrag. Det här måste breddas. Det måste in nya, fräscha ögon som väljer vad som får ta plats på scen.

Man skulle kunna göra jämna startfält, men blir det inte lika rolig tv då.

Så säger Christer Björkman i Metro, där det även lyfts fram att de år det har varit fler kvinnor än män i startfältet har det också varit fler kvinnor än män i finalen. Startfältet påverkar alltså.

Är det här verkligen så viktigt? Kan melodifestivalens finalbidrag verkligen vara något att problematisera? Ja, jag tycker det. Och rekommenderar en läsning av melodifestivalsinlägget på Jämställd festival. Även musik är politik.

Varför måste barnen skriva sina egna låtar, när de vuxna får hjälp? Borde det inte vara tvärtom? frågade en elev. Det är en viktig fråga och ett spännande diskussionsunderlag. Men jag tror att de vuxna behöver ännu mer hjälp. Hjälp med mångfald och lite hälsosamt ifrågasättande av trånga normer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s