Melodifestivalen, en studie i normer

20130306-121954.jpg

Nu är jag inne på tredje dagen i melodifestivalsveckan.
Nio klasser har hittills tittat, lyssnat och röstat på de olika bidragen och jag börjar urskilja ett mönster.

De unga grabbarna som dansar och sjunger (David Lindgren, Anton Ewald, Robin Stjernberg) har en självklar plats. De är favoriter hos både killar och tjejer. De anses coola och riktigt bra. Eleverna tar deras bidrag på allvar och är imponerade av vad de gör. Framför allt av dansnumren.

Ulrik Munthers bidrag förlorar på att det inte är någon cool dans, men står sig bra i konkurrensen ändå. Bildspelet bakom honom gillas skarpt.

Ralf Gyllenhammar lockar fram en del skämskuddar. Det är som om eleverna tycker att uttrycket i början av låten blir för mycket. Däremot är eldshowen fräck.

De äldre herrarna i Ravaillacz lockar fram skratt. Här är eleverna överens om att det är skämt och skoj och refrängens svordom plockar billiga poäng. (Fast inte hos alla, det finns en del elever som tycker att det är väldigt fel att vuxna svär i melodifestivalen.)

Sean Banan är en favorit. Ordagrant kan flera elever sjunga med. De skrattar på alla givna ställen och hänförs av showen. Tänjandet av gränser, för vad som är ok att säga och göra, gör stämningen euforisk.

Yohio lockar fram blandade känslor. En del tycker att han är fantastisk. Flera av flickorna gillar både scenkläderna och showen. En del elever ryggar. De kan knappt titta på bidraget. Yohios könsöverskridande uttryck provocerar och förvirrar. Låten försvinner helt bakom artisten.

Louise Hoffsten kämpar i uppförsbacke. I dag utlöstes en skrattsalva när hon tog de första tonerna, så omotiverat i mina ögon att jag var tvungen att pausa och fråga vad som hände. ”Hon sjunger om döda fiskar!” ”Hon har en sjukdom!”
Där och då bröt jag min ambition att hålla mig utanför deras bedömningar och tog en stund för att förklara textens innebörd, om vikten av att vara en av dem som inte följer strömmen. Jag frågade dem också ifall de anser att min astma påverkar mig som musiklärare, om det ens är intressant. Det gjorde inte att de plötsligt gav Louise Hoffsten en massa poäng, men förhoppningsvis fick de en annan ingång till både henne som artist och till låten.

När jag tittar på resultaten av elevernas omröstningar och på reaktionerna i musiksalen kan jag inte annat än att koppla dem till de strukturer vi omger oss med i samhället.
Män är norm. Både flickor och pojkar identifierar sig utan problem med killarna i finalen. Vuxna män som skämtar och tramsar är roliga. Jag letar i minnet efter en kvinnlig motsvarighet till Sean Banan, men får bara upp namn som Doktor Bombay och Markoolio och undrar hur hon skulle ha tagits emot.
Könsöverskridande uttryck har vi svårt att hantera. Är det en tjej? Eller är det en kille? Dikotomin blir tydlig. De som aktivt tar ställning för och tycker att det är modigt och helt ok ställs mot dem som aktivt tar avstånd. Det finns ingen neutralitet överhuvudtaget. Ingen som rycker på axlarna och bara låter det passera. Tydligare kan en normbrott inte bli.

Resultatuppdatering:
Fyra klasser har röstat fram Begging med Anton Ewald, fyra klasser har röstat fram Copacabanana med Sean Banan och en klass har röstat fram Heartbreak Hotel med Yohio.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s