Tråkgöra omvandlat till nytta och nöje

Helt ärligt. Om förberedelserna inför en konsert känns oändliga, så är det inget mot efterarbetet. Allt som byggts upp ska rivas, sorteras och städas undan. Efter konserten ”Längre än längst” rullade jag in en vagn med 9 stympade xylofoner med fasttejpade siffror och färgmarkeringar i musiksalen och suckade djupt. Minst en timmes arbete med att återställa instrumenten låg framför mig. Men tack och lov kom jag på att två av klasserna i årskurs 2 skulle ha musik dagen efter och därmed en mer kreativ och rolig lösning.

20130523-083042.jpg
Efter att ha hört deras tankar om konserten (pirrigt, läskigt, roligt) delade jag in eleverna i små grupper om 2-3 stycken och gav dem varsin xylofon att ställa i ordning. Utan vidare instruktion fick de börja jobba och fundera på hur stavarna skulle sitta.

 

 

 

 

20130523-083031.jpg

 

Arbetet satte igång. Det tisslades och tasslades, vändes och vreds, prövades och omprövades. Någon elev kom på att de behövde en spelklubba, för att kunna lyssna sig fram och självklart fick alla grupper en sådan. Vissa grupper blev färdiga väldigt fort, andra hann inte riktigt färdigt, innan det var dags att samlas kring varje xylofon och ta reda på hur de hade tänkt.

 

 

20130523-083119.jpgStorleksordning var det som flest hade kommit på att sortera efter. Men det fanns även elever som upptäckt de små bokstäverna i nederkant på stavarna och försökt följa dem. Många hade också kommit på att det gick att lyssna sig fram till om det var rätt. Jag passade på att prata om hur ljusa toner har korta stavar och mörka toner långa stavar, koppla till gitarrsträngar, som är tunna och tjocka och även till stämläppar och hur de växer med oss och gör våra röster mörkare.
I tur och ordning testade vi xylofonerna utifrån storlek, tonhöjd och bokstäver. När vi kom till de xylofoner som inte blivit klara, så hjälptes vi åt, sjungandes de olika tonnamnen, samtidigt som gruppen letade reda på rätt stavar.

C, D, E, F, G, A, B, C, D, E, F, G, A trallade vi i musiksalen och när dagen var slut kunde jag ställa in 9 iordningställda xylofoner i instrumentskåpet med vetskapen att tvåorna nu har koll på tonhöjd, tonnamn och samband mellan storlek och tonhöjd, samt material och klang (jag har inte tillräckligt med xylofoner utan använde även klangspel/metallofoner). Glad och nöjd!

Föreställning!

20130523-082854.jpgSå var det då dags.
Efter flera veckors musiklektioner tog den form, rymdföreställningen och i onsdags kväll framförde tvåorna sin föreställning för sina familjer.

Fem sånger hann vi med att lära oss, från sportlovet och fram till nu, med alla lov, friluftsdagar, studiedagar och annat som brutit schemat.
Dessa framfördes med stämmor, rörelser och även spel på xylofoner.

Efter konserten fortsatte föreställningen i klassrummen med berättande och visande.

20130523-083003.jpg

Ibland slår det mig hur imponerande det faktiskt är. Detta att samla ett 70-tal barn och få dem att tillsammans sjunga, dansa och spela inför en fullsatt matsal. Se hur de kommer ihåg placeringar och stämmor, vägar in och vägar ut, rörelser och markeringar och inte alltid bara sina egna, utan även kompisarnas.

Mest imponerande var logistiken kring xylofonspelet. 6 refränger spelades av 6 olika grupper barn på 9 xylofoner med platsbyten i verserna, samtidigt som de sjöng. I femtakt. På en trång scen. Som stjärnor lyste de!

 

Längre än längst

Längre än längst är namnet på det rytmikmaterial om rymden som jag använder i årskurs två. (Briljant komponerat av rytmiklärarna i Ensemble Yria.)
Längre än längst är även känslan av förberedelserna inför den rymdkonsert med tvåorna, som ska knyta samman vårens musikundervisning.

Jag anser att elevkonserter (i alla fall på låg- och mellanstadiet) ska vara ett resultat av det arbete som skett på lektionerna och inte tvärtom, så att lektionernas innehåll blir ett resultat av konserterna.
Sen växelverkar det så klart. Roliga konsertidéer är värda att lyfta in som moment i lektioner och om jag vet att det ska bli en konsert finns så klart den tanken i bakhuvudet i lektionsplaneringarna. Men inför en konsert ska inte helt nya moment behöva panikövas för att tvinga fram en snygg produkt. Hellre tittar jag bakåt och samlar på mig sånt som vi har gjort och behärskar och anpassar det efter konsertformat.

I en idealvärld skulle det betyda att de sista repetitionerna bara innebar att knyta samman säcken lite enkelt.

Om det inte vore för all logistik.
Vår skola är i stort sett treparallellig. I årskurs två är det ca 25 elever i varje klass, vilket ger en samlad styrka på drygt 70 barn.
På skolan finns ingen aula, utan bara en scen längs en kortvägg i matsalen. På scenen står bord och stolar till kanske 50 personer. Framför scenen står matvagnarna med värme och vattenkranar, tallriksvagnar och mjölkautomater. I taket hänger eluttagen och i golvet finns brunnar.

Scenen rymmer förvisso 75 stycken små barn. Om de står i fyra rader och tätt, tätt, tätt. Scendjupet är i princip omöjligt att använda utan att ställa barn på gymnastikbänkar, så oftast är det lättast att ställa barnen längst fram på scenen, på de två trappstegen längs scenen och på golvet nedanför.

För att kunna öva på scenen krävs det en flytt av allt som blockerar och pianot behöver bäras ut ut musiksalen, som ligger bakom scenen.
Alla övningar måste ske på morgontid och vara klara innan halv tio-rasten, eftersom all mat måste vara serveringsklar 10.30, då de första hungriga anländer. Det är med andra ord ett rätt stressigt och roddigt företag för både lärare, kökspersonal och vaktmästare. Och då blir det även stressigt för eleverna.

Det blir alltså bara övning på plats när det börjar bli skarpt läge. Och då med alla samtidigt.
Som i går när tvåorna övade tillsammans sin första gång av två. Drygt 70 elever ska på en gång få platser, öva förflyttningar, anpassa sina rörelser efter minimalt utrymme och sjunga ihop sig. Det tar tid, är rörigt och stressigt.

Om jag hade varit en riktigt duktig lärare hade jag så klart haft färdiga uppställningar nerskrivna redan inför första gången, men eftersom det handlar om så enormt många barn är det inte helt lätt att göra i förväg, så därför har jag bara en grovskiss.
Mängden barn påverkar även innehållet. Jag vill att alla ska få lika stort utrymme i konserterna. Därför undviker jag soloinsatser och använder mig av gruppindelningar i stället – klassvis, stämvis, halvklass… Det samma gäller instrumentspel. Ska det vara instrument med, så ska alla få spela. Inte nödvändigtvis samtidigt eller till samma sång, men alla ska vara med! Därför kan också alla barn allt, så att uppdelningar inte blir avhängiga av enskilda personer, utan kan göras utifrån vad som är smidigt, snyggt, roligt…

Så i går, efter det första gemensamma repet då jag äntligen hade pusselbitarna på plats, satte jag mig och numrerade xylofoner, nio stycken. Lyfte bort toner som inte ska användas, märkte upp de som ska användas och använde halvklassindelningarna för att kunna fördela de drygt 70 eleverna på de nio xylofonerna under sex refränger och skrev ner allt i olika tabeller, både samlat och för varje enskild xylofon.
Jag skrev ett detaljerat manus med sångtexter, rörelsehänvisningar och instruktioner för att mina kollegor ska få en chans att veta vad som händer och kunna lotsa sina elever vid behov. Jag skrev och färgkodade uppställningen i både rader, halvklasser och planetindelning. Nu ska det förhoppningsvis gå så där smidigt att sätta allt på ett genrep på onsdag.

20130517-095152.jpg

Längre än längst är ett fantastiskt namn på en rymdföreställning.
Det är också ett passande namn på förberedelserna inför en konsert.

MSO Learn

När jag var på #FETT13 på Årstaskolan (det kan du läsa om här) fick jag tips om appen MSO Learn. Appen presenterar en symfoniorkester, dess olika instrument och musiker. Med hjälp av appen går det att öva sig i att känna igen olika instrument och lära sig lite om dem.
I denna app finns tre funktioner.

  • Take your seat
    Här spelar Melbourne Symphony Orchestra Sheperd´s Hey av Percy Grainger och på bilden visas en översikt av instrumentens placering i en symfoniorkester. Genom att peka på en sektion, så öppnas den upp i närbild, instrumenten syns på bild och lyfts upp i ljudbilden, samtidigt som övriga orkestern tonas ner.
  • Musicians
    Här presenteras symfoniorkesterns olika musiker, med bild, intervju och favoritstycken.
  • Instruments
    Här presenteras varje instrument i orkestern med bild, musikexempel och en kort text om instrumentets funktion i orkestern.

I början av terminen arbetade jag med boken Drillar och Draköron, av Lennart Hellsing i årskurs 1. (Om detta kan du läsa här, eller här, eller här.)
Vi arbetade med att lära känna olika instrument till namn, utseende och klang. Till boken följer en skiva med klassisk musik, ett stycke per instrument, och med hjälp av rörelse lyssnade vi på olika stycken, urskiljde olika instrument, dynamik och tonhöjd, samtalade om hur musiken lät och vad den handlade om.

Orkestertemat avslutade jag med en lektion där eleverna fick varsitt instrumentkort i dörröppningen in till salen. De skulle ställa sig i rummet och som en staty visa vilket instrument de spelade. De andra gissade och tillsammans grupperade vi instrumenten.

20130515-143302.jpg

Därefter samlades vi i ring, fortfarande i instrumentgrupper och jag plockade fram iPaden och appen MSO Learn. I tur och ordning spelade jag upp de olika instrumentens musikexempel från funktionen Instruments och eleverna fick gissa vilket instrument de hörde. Instrumentbilden lades på golvet medan jag läste dikten om samma instrument i boken Drillar och Draköron. Allt eftersom fick vi hela orkestern framför oss. Som avslutning använde vi funktionen Take your seat för att se hur orkestern sitter och kunna urskilja de olika instrumenten, när hela orkestern spelar.
Fast det var inte riktigt sant. Allra sist spelade jag återigen upp de enskilda instrumenten, denna gång i ”slumpvis” ordning (ordningen avgjordes av i vilken ordning jag ville/behövde släppa ut barnen i för att det skulle fungera på vägen upp till klassrummet) och det barn som hörde ”sitt” instrument fick smyga iväg.

20130515-143328.jpg

 

Fotobabble

Sedan ett par månader har jag haft tillgång till en iPad att använda i musiken.
Jag testar mig fram och samlar tips och idéer, för att kunna använda den på bästa sätt i undervisningen. Jag tror att det skulle vara bra med några iPads i musiksalen. I den bästa av världar skulle jag önska mig en halvklassuppsättning, men jag tror att jag skulle kunna komma långt även med fem stycken.

De stora fördelarna med iPads, när det kommer till musikämnet, är just de billiga och användarvänliga apparna, där musikskapandet blir lättillgängligt. Att köpa in motsvarande program till datorerna är betydligt dyrare och dessutom något krångligare att använda.
Sen gillar jag även enkelheten i att använda iPaden till dokumentation.
Den stora nackdelen är så klart att det inte går att skapa olika användarprofiler på iPaden. Min tjänstelaptop har jag använt flitigt i vår i undervisningen, genom att skapa en elevprofil, där eleverna bara kommer åt det jag vill att de ska komma åt. Med hjälp av den har jag kunnat skicka ut en grupp elever i kapprummet och låta dem öva till bakgrundsmusik, till exempel, medan jag har haft en eller två andra stationer inne i musiksalen.
Å andra sidan har många appar även websidor och den information som finns i appen går att skicka dit och spara, så att ingen annan råkar radera eller ändra. Dessutom gör websidorna att eleverna kan nå sitt material, lyssna och kommentera, även utan tillgång till en iPad eller smart telefon.

En av de appar som jag har använt rätt så flitigt i vår, Fotobabble, är inte alls en musikapp. Det är en fotoapp med möjlighet att spela in ljud till bilden. Appen har använts en hel del på skolan i vissa klasser, som dokumentationsverktyg, så tipset kom från vår IKT-pedagog Lotta.

Jag har använt appen dels i mina två grundsärskoleklasser och dels i årskurs tre.
I grundsärskoleklasserna har vi jobbat mycket med piano nu under våren och tragglat tangenter, toner och ackord. Som belöning, när en elev blivit klar med en uppgift, eller kört fast, så har de fått dra ett litet mjukdjur ur min prickiga djurväska. Sedan har de fått skapa musik (rent improvisatoriskt) till det djuret med pianot som hjälp. Som avslutning har de fått spela upp sin improvisation för klassen. Jag har då passat på att ta en bild på djuret och samtidigt spela in pianospelet. Vid något tillfälle har vi också gått tillbaka och lyssnat på de olika musikstyckena och pratat om hur vi kunde höra just det djuret i musiken. Nu har detta varit en extrauppgift och därför har jag inte lagt ner så mycket arbete på att just prata komposition och ge ramar för skapandet, men det ser jag som en självklarhet vid ett annat tillfälle.

Här kommer två exempel på hur det har låtit:

Apa – en apa som lekar och hoppar.
4-6C F.

Ekorre – en ekorre som hoppar och klättrar upp och ner i träd.
My Fotobabble.

I årskurs 3 jobbar vi med att komponera och skapa musik på olika sätt. Vi har målat till musik och sedan gjort ny musik till målningarna, vi har lyssnat efter känslor i olika musikstycken och sedan komponerat egen musik till en känsla, vi har gjort rytmkompositioner med notvärden och ett vårpreludium till vårkonserten med hjälp av röst, ljud och rörelser.
I förra veckan fick eleverna skapa en dikt och sedan ge den rytm och ljudeffekter. Eleverna fick hitta på en rörelse till sitt namn och så satte vi ihop alla rörelser. Sedan fick de byta platser och rörelserna kom i en ny ordning. Därefter fick de komma på ett ord eller namn till sin rörelse och skriva det på varsin lapp. De fick också komma på något de gillar och skriva det på en annan lapp. Alla lappar samlades på mattan med baksidan upp och varje elev fick sedan dra ett ord. Tillsammans läste vi orden, smakade på dem och gav dem rytm, styrka, tonläge… Vi prövade och omprövade i vilken ordning orden skulle komma, genom att byta platser, läsa och lyssna. Till slut hade vi en kompostion. Diktkompositionerna dokumenterade jag med hjälp av Fotobabble. Slarvig musiklärare råkade dock stoppa inspelningen lite för tidigt, så sista ordet fick inte klinga ut som det skulle.

3B Fena wow!
.

Utmaningar och röda trådar

Just nu far och flänger jag mer än vanligt.
Jag fick, på kort varsel, ett uppdrag i Malmö och även möjlighet att tacka ja till det.

Det innebär en massa farande fram och tillbaka, ett ständigt byte av både fokus, människor och arbetsuppgifter, men också nya utmaningar, ny inspiration och en djupdykning i min yrkesroll.

Nu handlar det bara om strödagar, men att vara borta från sin undervisning, lektionerna och eleverna, bryta rytmen och vardagen, är inte helt enkelt. Jag gillar att ha koll, att veta vad som händer från en gång till en annan, kunna bygga vidare och hänvisa bakåt. Då blir det lite nervöst att lämna över till någon annan, att släppa kontrollen. Till min stora glädje hittade jag en snart färdig rytmiklärare, som ville vikariera för mig och hann både träffa henne och göra en ordentlig överlämning på skolan. Att det just är en annan rytmiklärare gör att det hela har gått väldigt smidigt. Vi pratar samma språk. Jag har planerat lektionerna, beskrivit syfte och tema och kunnat vila i att hon har vetat hur det ska genomföras. Utan oro har jag kunnat planera in skapande moment i form av rytmkompositioner och rörelseformer, likväl som sång, spel och samtal om musik. Eftersom det har handlat om strödagar har vi undervisat klasser i samma årskurser och utgått från samma planeringar. I vikariatet ingick också att genomföra skolans vårkonsert. Därför har vi båda dokumenterat, med både film, foto och text, för att kunna knyta samman de olika delarna till en helhet. Kollegor och elever berättar med glädje om en fint genomförd vårkonsert, med både sång och rörelse, tradition och överraskningar.

När jag pratar med mina elever och de berättar om sina musiklektioner, får jag höra att de har haft det bra, att de har lärt sig saker och skapat musik tillsammans. Att de har tyckt om sin vikarie. Allt har självklart inte varit likadant och det är inte heller meningen. Att få träffa en ny lärare ska självklart innebära nya erfarenheter. Men ramen har varit densamma och den röda tråden genom undervisningen har de kunnat följa.

Även jag har samlat nya erfarenheter, men inom samma ram och med rytmiken som röd tråd. Och att behöva planera lektioner som någon annan ska genomföra, när en själv är långt borta, det är rena rama kompetensutvecklingen. Eller kompetensåtertagandet. Lite grand som att förnya sitt simborgarmärke. Efter tio år som rytmiklärare har jag blivit lite bekväm i planeringsskrivandet, så det har varit nyttigt att återigen planera så stringent och detaljerat att någon annan förstår. Att i skrift kunna följa den där röda tråden, från att dörren öppnas och eleverna bjuds in, genom alla lektionsmoment, till att de lämnat musiksalen.