På sommarlovets rand

Plötsligt är det här. Sommarlovet.
Bara dagar, nej timmar kvar.
I klassrummen pågår febril aktivitet. Det packas och röjs, slängs och sorteras, flyttas ut och flyttas in. Scheman görs, planeringsskisser dras upp, annat avslutas och summeras.

Plötsligt känns tiden så knapp. Några ska sluta, andra ska byta uppgifter och behovet att sitta ner, prata igenom det som varit, det som kommer, blir så stort.

Plötsligt tar vi oss tid. Tid att ta en kopp kaffe, en lunch, en kaffe till. Vi vill hinna ses, hinna prata, hinna avsluta, hinna ta avsked. Få känslan att hinna ikapp och förstå att läsåret är slut, att sommarlovet står för dörren och att hösten kommer att se annorlunda ut.

Plötsligt får den som ska sluta höra hur bra den är. Hur uppskattad och viktig den varit. Plötsligt delas kramar och lovord ut frikostigt, det skrattas och snyftas, applåderas och tackas.

Plötsligt syns det så tydligt hur ensamma vi är resten av året. Hur lite tid och utrymme vi ges och tar oss, för feedback och samtal, uppskattning och värme, reflektion och skratt. För hur slarviga vi är (och tvingas vara) med relationskapitalet kollegor emellan. Det som föder förståelse, förtroende, kreativitet och glädje.

Det är sorgligt. Men också hoppfullt. För när bristerna syns, går det att göra något åt dem.

Annonser

Vad är bra lärande?

I dag har vi fortbildning.
Christer Holger, från Caperio, håller i en dag om digitala verktyg och IKT.

Efter en kort presentation fick vi i grupper sitta och diskutera frågorna Vad är bra lärande och Vad är bra undervisning. Som anteckningsverktyg använde vi TitanPad, ett öppet dokument där vi alla kunde skriva samtidigt och samla våra tankar. Ungefär som delade dokument i Google docs, men med en chattfunktion i programmet också, där det går att skriva om skrivandet och diskutera den gemensamma texten. Bra träning för det metakognitiva! Tankar om inspiration och motivation, synliggörande och kreativitet, ett mångfald i metoder och ett klimat där misslyckanden är en del av lärandet. I vår grupp pratade vi mycket om det relationella, om relationsskapandet till och mellan elever och kollegor. Alla dessa relationer som förutsätter att jag använder mig själv som redskap, som ibland dränerar, men som framför allt är grundbulten i allt lärande.

Individuellt fick vi sedan fundera över det som fungerar bra för oss själva i dag och vad det är vi gör för att få just det att fungera. Det är inte så dumt att få lov att formulera sig kring sina egna förmågor, få syn på det som är ens styrkor och fundera över vad det faktiskt är som leder fram till att det fungerar. Det borde vara en självklarhet, men det är inte alltid självklart att ta sig tiden att reflektera över sitt eget lärande och görande.
När jag samlade mina egna tankar landade jag i formuleringar kring lustfyllt lärande och relationsskapande. För att kunna skapa ett lustfyllt lärande måste jag själv ha lust att lära. Att själv befinna mig i en ständig lärandeprocess, vara nyfiken och vilja mer. Då skapar jag också lust i min musiksal och smittar med min egen entusiasm och mitt eget engagemang.

Efter viktig kaffepaus gick vår föreläsare över till att prata om nätverkssamhället. Om hur tekniken kan vara en hjälp att göra eleverna mer delaktiga och underlätta kommunikationen för fler. Tekniken kan vara ett sätt att faktiskt driva det relationella framåt. Vara ytterligare en kanal i relationsskapandet. Så upplever jag till exempel skolans arbete med webverktyget Unikum. Via Unikum får eleverna (kollegor och föräldrar) lätt tillgång till planeringarna i musik (helt plötsligt vet de vad vi gör!), möjlighet att på egen hand kunna repetera vilka förmågor vi arbetar med och vilka kunskapskrav som ställs, reflektera över sitt lärande i matrisform, läsa sina omdömen och skicka frågor eller meddelande till mig i kommentarsrutorna. Just kommunikationsmöjligheten ser jag som den största vinsten, speciellt för mig som ämneslärare, eftersom jag har så många elever, lite föräldrakontakt och aldrig finns med vid utvecklingssamtalen. Däremot känner jag att det ställer väldigt höga krav på vad jag skriver. Som lärare har jag en makt att tolka, definiera och därmed påverka elevernas identitetsskapande. Skrivna ord stannar kvar längre än talade och de mjukas heller inte upp av ansiktsuttryck eller tonläge. Det är ett tungt ansvar och något jag känner att vi borde prata mycket, mycket mer om! Inte minst med tanke på de normer, som vi reproducerar och ramar in eleverna med. (Om det kan man läsa här, i en artikel ur Pedagogiska Magasinet nr 1 2013).

Nätverkssamhället öppnar också upp klassrummet. Precis som Twitter, Rytmikgrupper på Facebook och den här bloggen är ett sätt för mig att utöka mitt kollegium, kunna ha musik- och rytmiklärarkontakter dagligen, trots att jag oftast är ensam i min profession, få inspiration och inblickar i andras arbete, öppnar till exempel en klassblogg upp världen för eleverna. Det är fint, spännande och lärorikt!

Stolt och rörd

I går kväll loggade jag in på jobbmejlen och hittade ett mejl från en elev i femman.
Tårögd och varm i själen avrundade jag sedan den dagen.

Jag anser inte att läraryrket ska ses som ett kall, i betydelsen att det är meningen med livet och ska få spilla in i varje vrå. Lika intensivt som arbetet är under arbetstid, lika ledigt måste det få vara utanför arbetstiden.

Samtidigt kryper läraryrket in under skinnet och färgar livet. Helt enkelt eftersom det är ett arbete där relationen till andra människor hela tiden står i centrum. Och andra människor gör avtryck i ens liv. I alla fall om relationerna är meningsfulla, vilket de måste vara för att skapa en lärande miljö.

Därför är det svårt att släppa oron för en elev, som verkar ha det besvärligt, svårt att släppa stressen över att inte hinna förbereda och bemöta allt som skulle behövas och svårt att skaka av sig svåra situationer som kan uppstå.

Därför är det också på djupet glädjande att få läsa ett sådant mejl som jag fick i går.

”Hej världens bästa musiklärare!

Tack för alla roliga år tillsammans på musiken.
Jag har lärt mig så mycket!

Ha en jätte mysig sommar, med mycket sol!

Många kramar”

Konsten att avsluta en termin

Igår var det så avslutning.
Under regntunga skyar samlades hela skolan och många familjer för att fira av läsåret och fira in sommarlovet.

Det blev en väldigt fin stund. Några droppar föll, men skyfallet hade den goda smaken att invänta både avslutningen och undandplockandet av teknik och utrustning.

Kabeln mellan pianot och ljudbordet blev avsliten bortom räddning av en hoppande elevfot, men det löste sig genom att jag under rektorns tal (och till skolans it-tekniker/ljudteknikers något roade min) hämtade en handmick och satte i handen på bildlärarLotta, som sedan fick hålla micken framför elpianots högtalare.

Till min stora glädje och stolthet blev detta ännu en avslutning som innerligt uppskattades av såväl elever, som föräldrar och kollegor.
När jag lyssnar på feedbacken handlar det om elevernas sång- och rörelseglädje på scen, om en varierad och anpassad repertoar som blandar tradition med nutid och om den stämning som skapas.

Det finns massor av bra sätt att komponera en avslutning och jag har inte facit, men så här tänker jag:

  1. Lektionerna får aldrig bli resultatet av en avslutning eller konsert. Däremot ska avslutningen vara ett resultat av elevernas lärande under lektionerna. Ett forcerat lärande för att få fram en produkt att visa upp känns som totalt fel angreppssätt.
  2. Elevernas framträdande är inte i första hand en uppvisning, till för andra, så som föräldrar eller lärare. Elevernas framträdande är ett sätt för dem själva att vara med och skapa och fira den gemensamma avslutningen. De sjunger/dansar/spelar lika mycket för sin egen skull, som för publikens. De äger sin del i avslutningen.
    Med synsättet att elevernas framträdande inte är till för att behaga vuxenvärldens föreställningar om en avslutning, skapas också en tillåtande stämning. Det kan inte bli fel. Om eleverna ställer sig tokigt, så får de hjälp att hamna rätt. Om en start blir fel, så tar vi om den så att alla kan känna sig nöjda. Om utrustningen strular, så löser vi det så gott det går och låter numret gå om. Elevernas upplevelse och medverkan står i centrum, inte resultatet i videokameran dagen efter.
    (Därför inleder jag också alla avslutningar med att ”ropa upp” och kolla så att alla årskurser är på plats, låta dem hojta starkt och frejdigt till svar och sedan även ”ropa upp” föräldrar, personal och rektor. Det hjälper till att ta skolgården och situationen i besittning, skaka av lite nervositet och skapa lite känsla av lek.)
  3. Det som framförs med äkta glädje, lust och stolthet berör publiken. Då spelar det ingen större roll om det är en Alice Tegnér-visa eller en Timbuktulåt. Med viss fingertoppskänsla går det också att känna av vilken typ av framträdande eller låtval som passar vilken årskurs bäst.
    Fast det här är svårt. För vilken låt passar 75 årskurskamrater lika bra? Svaret är ingen. Men genom att utgå från det arbete som sker under terminen, så får jag en bra barometer. Vad gjorde eleverna med glädje? Vad fick dem att längta efter mer? Vilka uppgifter gjorde dem stolta?
  4. Sedan finns själva arbetet med att komponera avslutningen. Lägga framträdande i rätt ordning, både med tanke på praktiska ramar, traditioner, genrer och ålder. Att vara noga med körordningen, så att inte ett stillsamt framförande av en mellanstadieårskurs följs av ett publikfriande nummer av en annan mellanstadieårskurs, utan att de olika programpunkterna blandas på ett sätt där de inte ”överglänser” varandra, utan hela tiden överraskar och inte blir så lätt jämförbara med varandra. Och möjligtvis är det här som just specialkompetensen som musiklärare kommer in. Efter att själv ha gjort en mängd konserter blir det en erfarenhetsbaserad och ”tyst” kunskap.

Avslutning

Ute på skolgården är entréerna och basketkorgarna lövade.
I tre dagar har olika årskurser samlats ute på de breda trappsteg ner till basketplanen, som utgör scenen på avslutningarna.
Vi har ställt upp, sjungit igenom sånger, övat rörelser och testat att gå upp och ner till platserna.

I morgon smäller det.
Klockan 9.00 samlas hela skolan, många föräldrar och anhöriga på skolgården för att se grundsärskolans sexor, våra avgångselever, tåga in med fanor, höra och se alla årskurser bjuda på något ur vårens repertoar, lyssna till sommartal och sjunga med i både Den blomstertid och Idas sommarvisa.

Då har skolans it-tekniker riggat anläggningen, stolar till sexorna har burits ut, paradvägen märkts ut och skolgården smyckats. Jag har burit piano och samlat ihop noter och pratat ihop mig med musiklärarkollegan, som eftersom hon bara jobbar 30% inte varit med och övat.

Sommarklädda barn och vuxna kommer att strömma ut. Föräldrar kommer att kämpa om bästa platserna, lärare och assistenter kommer att försöka samla sprittande ben och fjärilsfladdrande magar. Sen är det dags. Inför flera hundra elever, personal och anhöriga ska det kompas och ledas årskurs efter årskurs. Mellan en sisådär 40 och 150 elever ska upp och ner på scenen i de olika numren och framföra sina sånger med glädje och stolthet.

Musikläraren kommer att ha fullt fokus, tunnelseende och vidvinkelperspektiv på samma gång. Hålla koll på noter, toner, rörelser, byten, bakgrundsmusik, placeringar, ljudkvalitet, blickar, publik och sjungande elever. Bli sprickfärdig av stolthet och tårögd av glädje.
Sedan har plötsligt alla sjungit ”…och benen blir fulla av spring.” och skolgården töms lika snabbt som den fylldes. Utrustningen bärs i väg, eleverna försvinner med sina föräldrar, kollegerna samlas i personalrummet och kvar finns en känsla av tomhet.

Det värsta med världens bästa yrke är just tomheten efter avslutningarna.
Då det finns drygt 400 elever, som jag skulle vilja tacka och krama och prata med individuellt, men aldrig får möjlighet att ens säga hej då till, eftersom de sprids för vinden i sina sommarkläder. Avskeden är redan tagna, i klassrummen. När musikläraren riggade inför avslutningen.

Avslutningar är härliga. Och vemodiga.

Att få möjlighet att hitta sina förmågor

Var du en sådan som visste vad du ville bli som stor?
Det var inte jag.
Jag hade ingen riktigt tydlig målbild, däremot lite koll på vilka vägar jag ville gå.
Jag ville kunna göra många saker på min fritid. Jag hatade att välja och prioritera. Därför var jag med i Malmöflickorna och tränade ett tiotal timmar i veckan, sjöng i kör, spelade gitarr, var engagerad i Svenska Kyrkans Unga…
Jag ville läsa ett teoretiskt program på gymnasiet och ha dörrarna öppna till så många högskolor och universitet som möjligt. För jag visste att jag ville plugga, bara inte vad.

Så gymnasievalet föll på samhällsprogrammet med samhällsinriktning. På en skola med stor estetisk verksamhet där jag kunde lägga mina tillval. Körsång, drama, sångensemble och individuell sång fick jag till, både inom och utom schema. Ett C-språk fick stå tillbaka, men det kändes ok. Det var inget som skulle fälla mig på väg till vidare studier.

Jag hade en känsla av att det kanske var präst jag skulle bli. Eller kanske journalist. Att få stå på scen kändes lockande. Lärare var inte heller otänkbart.

Tre veckor in på första terminen i ettan sa min musiklärare Anna:
Jag vet vad du ska bli! Du ska bli rytmikpedagog!
Själv skrattade jag och utbrast:
I helvete heller att jag blir klapp- och klangkärring!

Det är i alla fall så jag minns det.
Något jag inte minns, men har fått återberättat, är hur jag som sexåring deklarerade för kyrkans rytmiklärare Eva Bornemark att jag skulle bli som hon.

Under gymnasiets tre år hann jag fundera några vändor på det där och tack vare min musiklärare Anna fick jag upp ögonen för både mina förmågor och ett yrke jag tidigare knappt förstått att det fanns.

Jag upptäckte att rytmikutbildningen lät mig kombinera mina förmågor och att jag skulle slippa välja mellan sång, dans, musik, drama och ”intellekt”.
Utan en möjlighet till estetiska ämnen och en utbildad musiklärare på en teoretisk gymnasieskola hade jag nog inte varit den jag är i dag. För hur skulle jag ha upptäckt min väg om jag inte vetat att den fanns?

I torsdags den 6/6 firade jag tio år som rytmiklärare. Tio år med världens bästa utbildning och världens bästa yrke. Tack svensk gymnasieskola anno läroplanen 94, tack Latinskolan och tack Anna.

Ta sången på allvar, för bövelen!

I går såg jag på nyheterna hur gymnasieelever börjar protestera mot att de estetiska ämnen inte längre är obligatoriska, att möjligheten till tillval därmed blir otroligt begränsad och hur svårt det är att våga välja ett estetiskt ämne när det inte ger meritpoäng, så som till exempel språktillval.

Jag tänker på de blivande förskolelärare jag mötte i våras på Malmö högskola, som får totalt tre workshopstillfällen i Rytmik, där både teori, metod, sång, röst och eget erfarande ska hinnas med. Delkursen är inte ens obligatorisk för dessa blivande lärare, som tryggt ska kunna gå ut i förskolorna och stimulera barnens tidiga musikutveckling.

Jag tänker på alla vuxna runt omkring mig som tystnat av förflugna kommentarer och osäkerhet, i stället för att få hjälp att hitta sina röster, koppla samman lyssnande och sjungande och få nycklar till sitt eget instrument.

Jag tänker på musikhögskolorna, som inte längre får utbilda musiklärare för grundskolans lägre åldrar, utan som tvingats fokusera enbart på högstadium och gymnasium pga regeringens reformer. På rytmikutbildningen som lagts ner på KMH. På all specialkompetens som plötsligt ses som överflödig.

Okunskapen hos beslutsfattarna är skrämmande. Det är inte mindre musik våra elever behöver. Det är mer. Och om du inte känner dig övertygad, eller om du vill ha fler argument, läs SvD:s artikel om hur skolan lämnar walk over till musikindustrin:

Så låt mig påstå: Kunskapen finns, men de som fattar besluten om skolan stödjer sig på… tja, ingenting.

Och när jag ändå är igång: Om nedrustningen av sång och musik i skolor, förskolor och olika lärarutbildningar fortsätter, så kommer det att gå käpprätt åt skogen för svensk skola. Barnen kanske inte ens kommer att kunna sjunga ”Idas sommarvisa”, än mindre få något Nobelpris.