Ta sången på allvar, för bövelen!

I går såg jag på nyheterna hur gymnasieelever börjar protestera mot att de estetiska ämnen inte längre är obligatoriska, att möjligheten till tillval därmed blir otroligt begränsad och hur svårt det är att våga välja ett estetiskt ämne när det inte ger meritpoäng, så som till exempel språktillval.

Jag tänker på de blivande förskolelärare jag mötte i våras på Malmö högskola, som får totalt tre workshopstillfällen i Rytmik, där både teori, metod, sång, röst och eget erfarande ska hinnas med. Delkursen är inte ens obligatorisk för dessa blivande lärare, som tryggt ska kunna gå ut i förskolorna och stimulera barnens tidiga musikutveckling.

Jag tänker på alla vuxna runt omkring mig som tystnat av förflugna kommentarer och osäkerhet, i stället för att få hjälp att hitta sina röster, koppla samman lyssnande och sjungande och få nycklar till sitt eget instrument.

Jag tänker på musikhögskolorna, som inte längre får utbilda musiklärare för grundskolans lägre åldrar, utan som tvingats fokusera enbart på högstadium och gymnasium pga regeringens reformer. På rytmikutbildningen som lagts ner på KMH. På all specialkompetens som plötsligt ses som överflödig.

Okunskapen hos beslutsfattarna är skrämmande. Det är inte mindre musik våra elever behöver. Det är mer. Och om du inte känner dig övertygad, eller om du vill ha fler argument, läs SvD:s artikel om hur skolan lämnar walk over till musikindustrin:

Så låt mig påstå: Kunskapen finns, men de som fattar besluten om skolan stödjer sig på… tja, ingenting.

Och när jag ändå är igång: Om nedrustningen av sång och musik i skolor, förskolor och olika lärarutbildningar fortsätter, så kommer det att gå käpprätt åt skogen för svensk skola. Barnen kanske inte ens kommer att kunna sjunga ”Idas sommarvisa”, än mindre få något Nobelpris.