Vemod och spänning

I sommar flyttar jag tillbaka till Skåne.
Jag lämnar Rösjöskolan efter 2,5 år och lämnar samtidigt dubbelboende, resor och dubbellivet som det skapat.

Det är inget lätt beslut. Efter 2,5 år har jag hunnit bygga upp musiksalen så att jag trivs i den, jag har hunnit lära känna eleverna, kollegorna och blivit en del av skolan. Jag har hittat rutiner och arbetssätt, kunnat förnya och förvalta på samma gång.

Men avståndet till alla mina nära och kära har blivit för stort och tiden mellan gångerna vi ses för lång. Så nu är det dags. Ett nytt musiklärarjobb väntar och med det helt andra utmaningar. Samma åldrar, låg- och mellanstadiet, men tjänsten är uppdelad på tre små skolor och jag kommer att behöva flytta mig en del. Jag går från en digitalt välutrustad skola, till en skola med väldigt små digitala resurser, vilket gör att jag måste tänka nytt. Dessutom går jag ner i tjänst, vilket känns väldigt märkligt. Men jag håller tummarna för att kunna läsa en magister och så småningom en master i pedagogik vid sidan av och om det blir så finns det ändå en poäng.

Det ska bli spännande att träffa alla nya elever i augusti och att lära känna nya kollegor. Än så länge har jag bara sett skolorna i sommarlovskläder och jag ser verkligen fram emot att få se dem i full terminsskrud. Och i augusti blir det till att kavla upp ärmarna och sätta min prägel på en ny musiksal. Förmågorna ska upp på väggen, golvet ska frigöras från bord och stolar och instrumenten hitta sina platser.

Annons

Vilka lärare minns du?

Jag lyssnar på dagens Sommar i P1, med Pelle Holmberg.
Han berättar om sin ”ordblindhet” och hur den stämplade honom i skolan. Hur varje rättstavningsprov blev en plåga, hur hans svårigheter att stava och hans långsamma läsning fick honom att känna sig otillräcklig, ja till och med dum.
En känsla som befästes av lärarnas bemötande och kommentarer. Lärare som fortfarande hemsöker honom i mardrömmarna.

Jag tycker om den ”rörelse” som spridit sig på Twitter, i bloggar och andra medier, som handlar om att lyfta fram lärare som påverkat en positivt. Som lyft och inspirerat, utmanat och utvecklat. Vi behöver de berättelserna och de är många. Lärare som gör skillnad.

Men det finns också lärare som tryckt ner och hämmat. Som bakbundit och förstört. Och faktum är att de också gör skillnad.

Jag bytte skola inför årskurs 3. Från Rörsjöskolan i Malmös innerstad, till Videdalsskolan i villaområdet i Malmös östra kant. Från en skola där elevunderlaget var brokigt, familjekonstellationerna många och erfarenheterna spretiga. Från engagerade, uppdaterade och varma pedagoger, med ett intresse för att möta oss barn som vi var och få oss att trivas och växa. Från en charmig hundraårig skola med ämneslärare och ämnessalar, även till för oss på lågstadiet.

Jag bytte till en skola byggd på sextiotalet. Drygt tjugo år hade passerat, men det var inget som märktes. Lärarna var som konserverade, både i sin undervisning och i sin elevsyn. Jag fick en utskällning för att jag skrev fel sorts skrivstils-r. Jag fick talat om för mig, inför alla, att jag inte fick använda min fina röda trekantiga blyertspenna och min fina linjal, för jag skulle inte tro att jag var något mer än de andra. Min klassföreståndare stod på ett föräldramöte och talade om att det blivit lite bökigt i klassen och detta sedan jag och ytterligare en flicka hade börjat i klassen.

I dag kan jag lättare förstå varför den utfrysning som jag upplevde, kunde fortgå så länge. Den var sanktionerad av vuxenvärlden, av min egen lärare. Hon hackade på mig och gav därmed mina klasskompisar tillåtelse att jag göra det samma. Jag slöts omväxlande in och ut ur gemenskapen. Blev ofta bjuden på kalas, men fick sedan höra att jag inte var något värd. Ena dagen hade jag kompisar, andra dagen inte. Ena stunden var jag rolig, nästa var jag divig. Jag bet ifrån, jag till och med slogs vid något tillfälle. Jag hade mål i mun och skinn på näsan och därmed kunde jag heller inte vara mobbad.

När jag under min utbildning fick sammanfatta min väg till rytmikläraryrket, var min klasslärare i årskurs 3 en del i det jag valde att ta upp. Hennes lärargärning påverkade mig otroligt mycket. Men inte på det sätt som den borde ha gjort. Däremot gjorde hon mig revanschlysten. Det fanns andra och mycket bättre sätt att vara lärare. Det visste jag. Sätt som får elever att växa i stället för att krympa. Hon gav mig något att ta spjärn emot och en drivkraft att vilja förändra. Min lärarroll måste vara i ständig förändring. Jag själv måste befinna mig i en lärandeprocess och känna nyfikenhet, för att kunna skapa kreativa lärandemiljöer och inspirera mina elever till just lärande.