Förmågor

I förra veckan satte jag upp förmågorna på väggen och denna vecka ägnas en ansenlig del av varje musiklektion åt att gå igenom dem med eleverna.

Eftersom förmågorna är desamma för alla elever, så har jag hittills hållit i 12 liknande genomgångar i 12 olika klasser. Att göra samma sak så många gånger på kort tid blir lätt lite tjatigt, men fördelen är att jag snabbt förfinar och utvecklar min förklaring, efterhand som jag ser vad som funkar, får kloka tankar från eleverna och kommer på nya ingångar. Det blir en lärandeprocess även för mig och det är så himla roligt.

Jag inledde veckan med att möta mellanstadieelever. Där flyter samtalet om förmågor på rätt så lätt. Eleverna har doppats i skolans värld i många år och stött på många begrepp och ord tidigare. Det går att utgå från läroplanens text, bryta ner den i de stödord jag själv valt ut på mina skyltar och tillsammans samtala fram innebörden i de olika förmågorna och koppla det till den erfarenhet som eleverna har från ämnet och den aktuella lektionen.

Det är en större utmaning att prata förmågor med de yngre barnen, att förenkla och konkretisera alla snubblande ord utan att vattna ur innebörden allt för mycket. Till exempel stötte jag på patrull redan på ordet förmåga. Vad sjutton är det? När jag ställer frågan till eleverna på lågstadiet möts jag av rynkade pannor, blickar som riktar sig uppåt och tankar som knakar. Förmåga är ett svårt ord. I ett samtal med en klass tvåor fick jag plötsligt fatt i en förklaring som jag sedan har använt och tycker funkar.

När eleverna har gett sina svar, vilket kan vara allt ifrån ”Vet inte” till ”Såna superkrafter som superhjältar har” till ”Nåt man kan”, och vi har pratat om dem, så säger jag att förmågor, det är något vi redan har och som vi kan utveckla, ibland upptäcka och alltid träna på för att bli bättre, oavsett om vi kan väldigt lite eller väldigt mycket. Sedan frågar jag eleverna om människor har förmågan att flyga. När vi kommit fram till att människan inte har förmåga att flyga på egen hand, frågar jag om det går att träna och då lära sig. Men nej, det fungerar ju inte heller. Däremot har människan förmågan att till exempel prata och ju mer någon tränar, desto bättre blir den. Det finns alltid fler ord att lära, fler språk, det går att prata fortare, långsammare, svårare, enklare…

Och likadant är det med förmågorna i musik. De finns redan där, i varje elev. Förmågan att sjunga och att spela, förmågan att skapa musik, att uttrycka sig till och genom musik, förmågan att ha åsikter om musik och att höra att olika musik låter på olika sätt. Det är inget jag eller skolan planterar i eleverna. De finns där, olika mycket upptäckta eller utvecklade. På musiklektionerna gäller det att se till att förmågorna får komma fram, komma till användning, tränas, utmanas och växa.

Det här verkar vara en fungerande förklaringsmodell, även för de yngre eleverna. Så än så länge fortsätter jag att köra på den, tills jag upptäcker en bättre.

Matsalsfunderingar

I dag åt jag min andra pedagogiska måltid på min nya arbetsplats. En matsal som delas av alla elever från F-klass till åk 9. Små spralliga och stora sävliga, små smygande och stora stegande, små springande och stora svängande ska samsas om stolar och bord och ljudutrymme. En vuxen per klass får äta tillsammans med barnen och det hojtas och viftas, påminns och pratas, hjälps till och skyndas på. Alla gör sitt bästa och ändå sitter jag där med stress i magen och rynka mellan ögonbrynen. Tempot är högt, ljudvolymen är högre och matlusten nästintill obefintlig, trots ett vacker salladsbord och god mat.

Plötsligt är jag alla mina skolåldrar på en gång. Liten bland långa och många, mittemellanstor och hemmastadd, tonårig och blasé. Alla åldrar har en sak gemensamt. Jag trivdes aldrig i matsalen. Den var ett nödvändigt ont. Framförallt ville jag aldrig äta där. Jag hävdade att jag inte tyckte om maten. Det gjorde jag så klart inte alltid, men framförallt tror jag att jag inte tyckte om att vara i matsalsmiljön. Den kändes stökig och lite läskig, rätt ofta tappade jag aptiten av någons spillda matrester eller usla bordsskick. 

Som vuxen har jag kommit över nojorna, jag ser att en hel del har förbättrats. Det finns sallad och fina uppläggningar. Ingen tvingas att äta upp eller ta sådant som en redan vet inte går ner. Men ändå grunnar jag på om vi inte kunde göra det ännu bättre. Skapa miljöer där det faktiskt var trevligt att äta, sitta ner och vara. Att inte snåla med vuxennärvaro är definitivt en nyckel. Synd att den inte används mer.

Steg för steg

Andra veckan på nya jobbet lider mot sitt slut och steg för steg lär jag känna mina nya arbetsplatser, mina nya elever och mina nya kollegor.
Steg för steg presenterar jag mig, både genom min musikundervisning och genom musiksalens förändringar.
För varje dag hittar ännu en pusselbit sin plats.
Det är skönt. Det skapar lite ordning i det inre kaoset.

Steg för steg, som sagt.

20130822-122823.jpg

 

Ett första steg var att ställa i ordning musiksalen. Ta bort stolar, organisera instrumenten på golvet, frigöra golvyta och rensa och sortera i instrumentskåpen. Nu har varje instrumentgrupp en egen plats i nya lådor, trasiga instrument är slängda och annat material, så som kritor, ärtpåsar och rep är på ingång.

20130822-122844.jpg

 

 

I måndags kom äntligen förmågorna upp på väggen i musiksalen. Än så länge har de fått hänga där okommenterade, men i nästa vecka är det dags att med eleverna fundera över deras betydelse.

20130822-122855.jpg

 

 

 

 

I måndags fick jag också en tjänstecykel att ta mig runt på mellan de tre olika skolorna. En klar fördel! Nu ska jag bara planera logistiken. (Buss till skola A, cykla till skola B, cykla bort cykeln till skola C och låsa in den över natten, buss hem, buss till skola C, cykla till skola A, osv…)

20130822-122911.jpg

 

 

I tisdags möttes jag av läsårets kalender på hallmattan. En fördel med en analog skola är behovet av en tjusig kalender igen att handskriva i.

20130822-122932.jpg

 

 

 

 

 

I går fick jag tillgång till dator och inloggning och därmed även en skrivare, så från och med i dag finns förmågorna även på den andra skolan, i lokalen som jag delar med fritids.

Nytt, spännande och läskigt.

I vanliga fall flödar orden. Fingrarna far över tangentbordet, smattret är intensivt och det går fort, fort. I dag går det långsamt. Det är röra i huvudet. Så många nya intryck. Så många nya människor. Så många nya sammanhang. Tankarna flödar, men inte i någon bestämd riktning. Hit och dit far de, försöker bringa ordning, men hittar ingen struktur. Hakar i varandra, verkar vilja gruppera sig, men tappar taget och villar bort sig igen. Och då är det svårt att få ner sina tankar i ord.

Jag har gjort min första vecka på nya jobbet. Lärt mig att hitta till toaletten och personalrummet. Lärt mig några namn på några kollegor. Lärt mig att hitta mellan de tre skolor jag kommer att undervisa på och förflytta mig mellan. Klockat tiden det tar att ta sig emellan, för att inte bli överraskad när det är skarpt läge. Fått mitt namn på ett fack. Fått en gigantisk nyckelknippa och börjat organisera i musiksalen. Lyft undan ett trettiotal stolar, vridit pianon, sorterat upp rytminstrument, slängt och rensat. Köpt in förvaring och testat kablar och anläggning. Suttit i möten, fyllt i uppgifter om närmsta anhöriga och lyssnat på föredrag. Känt mig välkommen och bortkommen.

Det är spännande att komma till ett nytt ställe. Upptäcka vad som är lika och olika. Fundera över möjligheter och begränsningar, försöka förstå vad som döljer sig i schemarutorna, vad som väntar bakom bokstäver, förkortningar och klasslistor.

Det är läskigt också. Att presentera sig för nya människor, försöka göra ett gott intryck, lägga pussel med den information som ges och försöka få den att visa en tillräckligt god bild av den verklighet som väntar. Jag tyckte om den jag var på Rösjöskolan. Den plats som blev min i kollegiet. Tänk om jag inte tycker om mig själv på nya stället? Tänk om jag inte får eller tar en plats som jag trivs med? Det är nervöst på ett väldigt primitivt plan.

På måndag kommer eleverna. På tisdag börjar undervisningen. Några hundra elever att lära känna och skapa relationer till. Det känns stort. Och nästan lite ogreppbart, så här i förväg. Men jag vet att det går. Jag har gjort det förr. Det är en trygg vetskap att vila i.