Nytt, spännande och läskigt.

I vanliga fall flödar orden. Fingrarna far över tangentbordet, smattret är intensivt och det går fort, fort. I dag går det långsamt. Det är röra i huvudet. Så många nya intryck. Så många nya människor. Så många nya sammanhang. Tankarna flödar, men inte i någon bestämd riktning. Hit och dit far de, försöker bringa ordning, men hittar ingen struktur. Hakar i varandra, verkar vilja gruppera sig, men tappar taget och villar bort sig igen. Och då är det svårt att få ner sina tankar i ord.

Jag har gjort min första vecka på nya jobbet. Lärt mig att hitta till toaletten och personalrummet. Lärt mig några namn på några kollegor. Lärt mig att hitta mellan de tre skolor jag kommer att undervisa på och förflytta mig mellan. Klockat tiden det tar att ta sig emellan, för att inte bli överraskad när det är skarpt läge. Fått mitt namn på ett fack. Fått en gigantisk nyckelknippa och börjat organisera i musiksalen. Lyft undan ett trettiotal stolar, vridit pianon, sorterat upp rytminstrument, slängt och rensat. Köpt in förvaring och testat kablar och anläggning. Suttit i möten, fyllt i uppgifter om närmsta anhöriga och lyssnat på föredrag. Känt mig välkommen och bortkommen.

Det är spännande att komma till ett nytt ställe. Upptäcka vad som är lika och olika. Fundera över möjligheter och begränsningar, försöka förstå vad som döljer sig i schemarutorna, vad som väntar bakom bokstäver, förkortningar och klasslistor.

Det är läskigt också. Att presentera sig för nya människor, försöka göra ett gott intryck, lägga pussel med den information som ges och försöka få den att visa en tillräckligt god bild av den verklighet som väntar. Jag tyckte om den jag var på Rösjöskolan. Den plats som blev min i kollegiet. Tänk om jag inte tycker om mig själv på nya stället? Tänk om jag inte får eller tar en plats som jag trivs med? Det är nervöst på ett väldigt primitivt plan.

På måndag kommer eleverna. På tisdag börjar undervisningen. Några hundra elever att lära känna och skapa relationer till. Det känns stort. Och nästan lite ogreppbart, så här i förväg. Men jag vet att det går. Jag har gjort det förr. Det är en trygg vetskap att vila i.

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s