Matsalsfunderingar

I dag åt jag min andra pedagogiska måltid på min nya arbetsplats. En matsal som delas av alla elever från F-klass till åk 9. Små spralliga och stora sävliga, små smygande och stora stegande, små springande och stora svängande ska samsas om stolar och bord och ljudutrymme. En vuxen per klass får äta tillsammans med barnen och det hojtas och viftas, påminns och pratas, hjälps till och skyndas på. Alla gör sitt bästa och ändå sitter jag där med stress i magen och rynka mellan ögonbrynen. Tempot är högt, ljudvolymen är högre och matlusten nästintill obefintlig, trots ett vacker salladsbord och god mat.

Plötsligt är jag alla mina skolåldrar på en gång. Liten bland långa och många, mittemellanstor och hemmastadd, tonårig och blasé. Alla åldrar har en sak gemensamt. Jag trivdes aldrig i matsalen. Den var ett nödvändigt ont. Framförallt ville jag aldrig äta där. Jag hävdade att jag inte tyckte om maten. Det gjorde jag så klart inte alltid, men framförallt tror jag att jag inte tyckte om att vara i matsalsmiljön. Den kändes stökig och lite läskig, rätt ofta tappade jag aptiten av någons spillda matrester eller usla bordsskick. 

Som vuxen har jag kommit över nojorna, jag ser att en hel del har förbättrats. Det finns sallad och fina uppläggningar. Ingen tvingas att äta upp eller ta sådant som en redan vet inte går ner. Men ändå grunnar jag på om vi inte kunde göra det ännu bättre. Skapa miljöer där det faktiskt var trevligt att äta, sitta ner och vara. Att inte snåla med vuxennärvaro är definitivt en nyckel. Synd att den inte används mer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s