Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

Annons

Det blir bättre – men det räcker inte

I morse skrev jag om behovet av rastvakter och vuxennärvaro bland barnen för att skapa trygghet och förhindra mobbning.
Jag skrev också om behovet av kunskap om normer och normkritik hos oss vuxna, skolans personal, för att kunna se hur vårt bemötande av olika elever påverkar även bemötandet elever emellan.

I veckan fick jag ännu en anledning till att fundera över frågan. Jag läser en kurs i sexologi och vi som läser kursen, vårdpersonal, socionomer och lärare, fick i uppdrag att fundera över hur vi kan arbeta med vårt bemötande av och underlätta för HBT-personer i vår profession.

I min musiksal utgår jag aldrig från att pojkar blir kära i flickor och flickor blir kära i pojkar. Jag försöker att prata så att den som hör kan läsa in olika perspektiv. Jag stannar nästan alltid upp och tar en diskussion, när en elev uttrycker något om ett könsöverskridande uttryck – som nagellack på pojkar, Yohios scenuttryck, eller en kvinnlighet bortom smink och klänning – och påminner om att snoppar och snippor sitter på kroppar, inte i kläder, färger, musiksmak.

När jag nu började arbeta på nya skolor lät jag eleverna ställa frågor till mig för att stilla sin nyfikenhet och få lite koll på sin nya musiklärare. Många undrade över hur gammal jag är, var jag bor, om jag har barn, om jag har syskon, vilken som är min favoritfärg och favoritmat. Jag svarade ärligt på allt. Tills de kom till frågan om jag har någon man eller pojkvän. Då valde jag att i stället svara att jag inte är gift, men har någon jag är kär i. Det svaret räckte för att de skulle omformulera sig och i stället fråga om jag hade flickvän eller pojkvän och då svarade jag likadant. Jag har någon jag är kär i och om det är en man eller en kvinna, det tycker inte jag spelar någon roll. För några elever dög det svaret, för andra är det fortfarande en fråga som behöver ställas då och då. Jag står fast vid mitt svar att det inte spelar någon roll och därför är det också många elever som har dragit slutsatsen att jag har flickvän.

Varför gör jag så här? Helt enkelt för att jag tänker att det kan sitta en elev i min musiksal, som antingen växer upp i en regnbågsfamilj, eller som själv blir kär i andra av samma kön. Genom att möta en vuxen på skolan som öppnar upp tanken för den möjligheten, talar om att det är ok och sänder samtidigt signalen att någon står på den elevens sida, om omvärlden skulle få för sig att säga annat.

I kursen i sexologi fick vi även se ett klipp, där motsvarande kommunpolitikern Joel Burns håller ett anförande angående unga tonåringar som tagit livet av sig, pga att de mobbats för att vara eller antas vara homosexuella. Hans budskap är att det blir bättre. Att om de bara orkar härda ut, så blir livet bättre. När de väl kommit ut, när de funnit nya vänner, nya sammanhang och förhoppningsvis även blivit accepterade av sina familjer.

Men det ska inte behöva bli bättre sedan. Det ska kunna vara bra nu. Därför behöver skolans personal kunskap om just normer och konsekvenserna att bryta dessa.

Här går det att se It gets better.

Rastvakten

Jag är, helt ärligt, inte riktigt förtjust i att vara rastvakt. Jag tycker att det är rätt drygt att klä på mig efter väder, ta mig ut på skolgården och vandra omkring i 20-30 minuter.
Men jag tycker att det är viktigt. Jag förstår varför jag behövs där. Att min närvaro förhoppningsvis skapar ett bättre klimat på skolgården, att jag är nära och kan ingripa om något händer, att jag kan upptäcka ensamma elever eller elever i grupp, som utesluter andra.

Just rastvaktens betydelse mot mobbning tas upp i dagens DN. 

Det är klart att ingen utbildning kan ersätta vuxennärvaron. Det finns inga kurser eller lektioner, temadagar eller filmer, som vi kan ge eleverna för att de sedan, på egen hand, ska kunna upprätthålla en trygg miljö för alla. Det är vi vuxna som behövs, på plats, bland eleverna, aktiva och närvarande, inte talandes i telefon eller med varandra, inte sittandes på bänkar vid sidan av eller ståendes i grupp i utkanten.

Däremot tror jag att vi vuxna behöver ständig påminnelse i utbildningar och kurser. Vi behöver bli normkritiska, se vad vi själva sanktionerar eller inte sanktionerar i våra klassrum, i korridorerna, i matsalen, på skolgården.

Det absolut värsta jag vet är när skolpersonal slår sig för bröstet och talar om att ”Vi behandlar alla elever lika, oavsett kön, etnicitet och annat”, för det är ren och skär lögn och bara ett pinsamt avslöjande om att personalen inte har en susning om vad likabehandling innebär. Självklart behandlar vi inte alla lika. Det är en omöjlighet och det är inte heller alltid det bästa. Vissa elever behöver särbehandlas. Men vi ska också vara ytterst medvetna om att vi omedvetet särbehandlar. Vi talar olika till olika barn, ibland för att det behövs, ibland för att vi inte är medvetna om våra egna fördomar/förväntningar. I stället för att låtsas som att vi behandlar alla lika, ska vi så klart erkänna att vi inte gör det, prata om det med varandra och hjälpas åt för att inte särbehandla så att någon blir utsatt.

En del mobbning uppstår och sanktioneras av de vuxnas beteende. ”Det går ju ändå att förstå att hen inte är omtyckt, eftersom hen alltid gör så konstiga saker”, ”Åh, har du klätt ut dig till flicka och målat naglarna?”, ”Men pojkar behöver slåss och rasa av sig” och andra liknande uttalande får så klart konsekvenser. Vi talar om vad som är ok och inte ok. Mobbning är inte ok. Att få vara den en är, är däremot en rättighet. Därför måste vi hela tiden hjälpas åt för att inte fastna i våra fördomar och hjälpas åt att upptäcka vilka kommentarer och handlingar på skolgården som är ok och vilka som faktiskt är mobbning.

Att vinna förtroende

I en av mina klasser har jag en elev med en autismdiagnos.

Eleven följer med till musiken, men sitter inte med i ringen utan på en stol bredvid, av eget val. När jag ropar upp eleven eller när vi sjunger om eleven i hejsången, så tecknar vi namnet, för då måste klasskompisarna titta på min hand i stället för på eleven och hen slipper alla blickar.

Varje gång ger jag ett erbjudande. Påminner om att eleven alltid har möjlighet att vara med om hen vill. Ger en variant på en övning, som går att göra med fritidspedagogen borta vid stolen. Inkluderar, men ger alternativ. Det är i alla fall min ambition.

I dag kallade jag in eleven i musiksalen, när alla andra hade gått och ställde fram tonboxarna. Först testade eleven med gummistöveln, sen med ett finger. Hen undersökte hålet i resonanslådan noga. Sen gick eleven ut. Och jag stod kvar med ett stort leende.

En ny förälskelse och lite inspiration på vägen

Jag har blivit lite förälskad. I min musiksal finns det en uppsjö av tonboxar. Mest olika varianter av sopranboxar. Och det är verkligen ett fantastiskt instrument och redskap. De olika långa stavarna synliggör tonhöjd och tonernas ordning, de går att ta med sig i rummet, dela upp, sätta ihop, är lättspelat…
Det bästa av allt är att det även finns några bastoner. Med varm, rund klang. Det är dessa som är föremålet för min förälskelse och inspiration. Tidigare har jag bara haft musiksalar med sopranboxar. De är dyra att köpa in och jag har prioriterat att få många små, i stället för stora och få. Men nu njuter jag!

I dag har tvåorna fått jobba med puls, dubbelt och hälften, som ett enkelt sätt att introducera notvärden. Sjungandes Hönsafötter gick vi in i ett långt led med mig först. En omgång gick vi pulsen (fjärdedelar), en omgång gick vi dubbelt (åttondelar) och en omgång hälften (halvnoter), samtidigt som vi sjöng. Vi klappade och stampade och växlade fram och tillbaka mellan de olika varianterna. Vi pratade om skillnaden dem emellan och om melodins rytm. Jag delade in eleverna i tre grupper och de fick varsin del av klassrummet. I den ena delen klappades puls, i den andra dubbelt och i den tredje hälften. Var för sig och tillsammans. Samtidigt som vi sjöng. Och sedan bytte grupperna plats, så att alla fick göra allt.

Mot slutet av lektionen plockade jag fram två av basboxarna, ett d och ett a och eleverna fick klura ut vad instrumentet heter. (Saxofon? Xylofon? Eller?) Vi pratade om skillnaden i längd och eleverna fick komma med förslag på hur det påverkade tonerna. Sen jämförde vi förslagen med tonerna för att ta reda på vilket som stämde. (Att den stora var starkare stämde inte, men att den hade en mörkare ton, det stämde.) Jag spelade, eleverna fick sjunga till och därefter klurade vi ut om jag spelade puls, dubbelt eller hälften (hälften var svaret) och hur många gånger på varje ton och i vilken ordning (d d a d).

Vips hade vi en stämma på plats! En grupp fick ta hand om stämman (sjunga den och turas om att spela den) och två grupper fick ta hand om melodin. Sedan bytte vi. Och det funkade otroligt bra att få dessa åttaåringar att sjunga tvåstämmigt på studs.

Innan eleverna lämnade musiksalen fick de fundera på vilka förmågor vi arbetat med. Sjunga, spela, uttrycka (visa vad du hör), samtala och analysera (vi undersökte tonboxarna och lyssnade ut melodins rytm med hjälp av våra olika klappvarianter). ”Vi har ju jobbat med allt!” utbrast en elev. Ja, allt utom att möjligtvis skapa själva.

Inspirationen fick jag inte bara från de fantastiska basboxarna, utan även av rytmiklärarkollegan Ulrika Bohlin på Malmö högskola, som hade märkta tonboxar på sitt kontor i förra veckan, för att just använda som väg in i stämsång. Och jag gjorde det enda vettiga, jag snodde idén. 🙂

I nästa vecka är tanken att vi ska lägga till både sopranboxar (att spela puls och tersstämma) och trumma (att spela dubbelt). Och målet är att kunna göra det hela i kanon. Det bekymrar mig inte så mycket. Däremot är jag lite mer oroad inför hur jag upprepar min succéplanering på den andra skolan, där det inte finns några basboxar. Ska jag cykla med dem, eller nöja mig med sopranvarianten? Logistiken lägger lite sordin på det hela.

Jag lever på hoppet

Jag är ovanligt tyst här. Inläggen kommer sällan och oregelbundet.
Jag har bytt jobb. Tre små skolor delar på mig fyra dagar i veckan.
Jag insåg redan när jag tackade ja, att det skulle vara slitsamt. Men det har visat sig slita mer än vad jag trodde.

Mitt schema är fullspäckat med lektioner för 17 klasser, alla i helklass och tre olika körer. Jag undervisar i en musiksal, i ett fritidsrum och i ett klassrum. Jag cyklar mellan skolorna och eftersom jag börjar och slutar på olika skolor, cyklar jag cykeln mellan skolorna efter arbetsdagens slut för att den ska stå på rätt ställe dagen efter.

Att vara på olika ställen gör att det är svårt att förbereda, att ha överblick och försprång i undervisningen. Det händer att utrustningen plötsligt är urkopplad, omkopplad eller ur funktion, eftersom jag inte är i alla salar varje dag, delar dem andra verksamheter och därför inte kan lita på att allt är på samma plats som förra gången. Ett piano fungerar inte som det ska och står på en ställning som gör att jag måste stå för att nå upp.

Jag har olika utrustning på de olika ställena, vilket gör det svårt att använda samma planeringar i samma årskurser och får mig att släpa material mellan skolorna, för att ändå jämna ut skillnaderna. Alla skolorna samarbetar inte kring terminsplaneringar, vilket gör det svårt att arbeta tematiskt i de olika årskurserna.

Jag har svårt att hinna komma till rätta på de olika skolorna och känner mig ständigt som nykomling. Jag har ett schema som inte tillåter gemensam kafferast med kollegorna två av fyra dagar, vilket gör det ännu svårare att lära känna övrig personal, lösa problem, utbyta information, tänka kreativt.

Jag försöker tänka att jag kommer att hitta vägar för det här. Att det kommer att lösa sig och landa, när jag bara fått rutin. Att lusten att undervisa vinner över olusten och att skrivglädjen därmed kommer tillbaka. Jag hoppas innerligt att det är så.