Jag lever på hoppet

Jag är ovanligt tyst här. Inläggen kommer sällan och oregelbundet.
Jag har bytt jobb. Tre små skolor delar på mig fyra dagar i veckan.
Jag insåg redan när jag tackade ja, att det skulle vara slitsamt. Men det har visat sig slita mer än vad jag trodde.

Mitt schema är fullspäckat med lektioner för 17 klasser, alla i helklass och tre olika körer. Jag undervisar i en musiksal, i ett fritidsrum och i ett klassrum. Jag cyklar mellan skolorna och eftersom jag börjar och slutar på olika skolor, cyklar jag cykeln mellan skolorna efter arbetsdagens slut för att den ska stå på rätt ställe dagen efter.

Att vara på olika ställen gör att det är svårt att förbereda, att ha överblick och försprång i undervisningen. Det händer att utrustningen plötsligt är urkopplad, omkopplad eller ur funktion, eftersom jag inte är i alla salar varje dag, delar dem andra verksamheter och därför inte kan lita på att allt är på samma plats som förra gången. Ett piano fungerar inte som det ska och står på en ställning som gör att jag måste stå för att nå upp.

Jag har olika utrustning på de olika ställena, vilket gör det svårt att använda samma planeringar i samma årskurser och får mig att släpa material mellan skolorna, för att ändå jämna ut skillnaderna. Alla skolorna samarbetar inte kring terminsplaneringar, vilket gör det svårt att arbeta tematiskt i de olika årskurserna.

Jag har svårt att hinna komma till rätta på de olika skolorna och känner mig ständigt som nykomling. Jag har ett schema som inte tillåter gemensam kafferast med kollegorna två av fyra dagar, vilket gör det ännu svårare att lära känna övrig personal, lösa problem, utbyta information, tänka kreativt.

Jag försöker tänka att jag kommer att hitta vägar för det här. Att det kommer att lösa sig och landa, när jag bara fått rutin. Att lusten att undervisa vinner över olusten och att skrivglädjen därmed kommer tillbaka. Jag hoppas innerligt att det är så.

Annons