Välkommen in!

I veckan har jag haft ett par besök på mina lektioner. Föräldrabesök och studiebesök.
Det är lätt att bli lite nervös, för det är ju alltid roligast att visa upp det som fungerar och gör en stolt – en bra planering, elever som skrattar och rör sig lekfullt (men inom tydliga ramar där alla får lika stort utrymme), i ett skede av processen där sång och spel klingar bra och samstämt.

Skulle jag låta min prestationsångest styra, så hade jag nog aldrig tagit emot några besök. Det är alldeles för mycket som ligger utanför min kontroll. Alltifrån sådant som påverkar mig (kollektivtrafikens förmåga att få mig dit jag ska i god tid, akuta mejl som behöver besvaras när dagens material ska ställas fram, en gitarrsträng som smäller mitt i en lektion…), till sådant som påverkar eleverna (dagsform för både individer och grupp, huruvida skollunchen gick ner eller inte, tid på dagen…). För att inte tala om det som ligger inom min kontroll, men som ändå inte riktigt hinns med, som prioriterats bort eller bara inte blivit av.

Som tur är så är det annat som styr, så musiksalens dörr är öppen, inte bara här på bloggen och på Twitter, utan självklart även på de fysiska skolorna. För kollegor, rektorer, föräldrar och andra som kan tänkas ha en anledning att vara där.

Det är möjligt att jag som musiklärare tycker att det här med öppen dörr är lite extra viktigt. Musiken (och musikläraren) syns så tydligt vid några få tillfällen varje år (lucia och avslutningar, ni vet), men det är ju egentligen den minsta delen av ämnet. Processen, vägen dit, sker i musiksalen, varje vecka. Det är där ämnet syns klarast. Det är där förmågorna står i centrum och arbetet görs. Det är där musicerandet, skapandet och samtalet ständigt pågår. Det är där det klingar både sämst och bäst. På scen syns bara produkten, kryddad av nerver, pirr och oftast en tidspress som inte tillåter vare sig samtal eller frågor bortom ”Var ska de samlas?” eller ”Tack, vad fint det var”. Musikframträdandena är glasyren, inte innehållet. Men det är lätt att tro att det är tvärtom, just för att rampljuset förvrider blicken.

Därför säger jag (nästan*) alltid: Välkommen in!
I musiksalen har jag möjlighet att ge dig en bredare, sannare och bättre bild av ämnet musik tillsammans med eleverna. Där har jag också en större möjlighet att ta emot dina frågor, hinna samtala med dig lite grand och ge dig en bild av vem jag är som lärare.
Och jag lägger prestationsångesten åt sidan och ger dig i stället mitt förtroende. Förtroendet att du ser och förstår att du får en ögonblicksbild, påverkad av dagsformen hos nästan 30 olika individer och påverkad av din egen närvaro i rummet. Förtroendet att du ser och förstår att jag vill elevernas bästa, även i en situation som jag kanske önskar hade blivit annorlunda.

* Det finns vissa tillfällen då det pågår ytterst hemliga saker i musiksalen. Till exempel när det planeras överraskningsmoment till konserter och avslutningar. Då stänger vi dörren och viskar. För din skull. 🙂

Varför Twitter? Del 2.

I veckan fick jag anledning att fundera över varför jag bloggar och varför jag twittrar. I går skrev jag ner mina tankar kring varför just Twitter är och har varit så viktigt för mig. Vad twittrandet har gett mig, i form av ett utökat kollegium, en plattform för att möta människor, både inom och utom skolan och få inspiration bortom min vardag.

På några timmar hade mitt blogginlägg lästs av många, det hade spridits vidare via bland annat Twitter och de som hade delat med sig av min text var just främst skolfolk; lärare, fritidspedagoger, förskollärare, rektorer… När lördag gick över till söndag hade jag haft nästan 250 besökare på bloggen och i dag har det tickat in drygt 150 till. Jag är otroligt stolt och glad och alldeles varm i hjärtat av den positiva respons jag har fått ta del av.

Vi är uppenbarligen många som känner att Twitter är viktigt, som kontaktyta och som fortbildning. Lärarjobbet är många gånger ensamt. Vi släpper in eleverna i salen, stänger dörren och är utelämnade till vår egen upplevelse av det som händer. Hos mig har det funnits en längtan att få diskutera, inte bara de stora frågorna om skola och utbildning, utan även de till synes små. När jag står där i min musiksal, fylld av vad som just har inträffat, utan någon att dela det med och har fem minuter på mig innan nästa grupp elever strömmar in, så har Twitter möjliggjort just det. Längtan efter att få formulera mig kring det som sker i mötet med eleverna har fått en kanal.

Som lärare handlar inte jobbet endast om planering och undervisning, utan också så otroligt mycket om relationer. För att undervisningen ska fungera, behöver också relationerna fungera. Det måste finnas tillit och förtroende, både i det enkla och i det svåra. Att hålla alla dessa relationer levande kräver en hel del och eftersom jag använder mig själv som redskap är det tidvis också rätt utelämnande. Det är svårt att hitta andra anledningar än sina egna brister, när något blir pannkaka. Lika svårt som det är att se sina egna förtjänster, när något lyfter långt högre än förutsett. Därför kan det också kännas lite läskigt när andra kliver in i ens sal, att någon annan ska se och bedöma alla de där situationerna och mitt hanterande utav dem.

Men jag tror att det är tvärtom. Att behovet av kommunikation är mycket större än vad vi har möjlighet till. Att jag, och säkert många med mig, längtar efter att få dela upplevelserna i salen med någon annan. Att kunna prata med någon, som var där och såg samma saker och tillsammans kunna reflektera professionellt över det som skedde. Det gör också det didaktiska kunnandet till ett yrkeskunnande, något som går att se, tala om, utveckla och förfina, i stället för något ”hemligt” som några har talang för och andra inte. (Om min upplevelse av att ha en kollega i min musiksal har jag bland annat skrivit här.)

Genom twittrandet och bloggandet har jag kunnat öppna upp dörren till min musiksal och bjuda in andra i min undervisning, samtidigt som jag har fått kliva in i andras klassrum och undervisning. Jag tror på öppenhet och transparens och att vi tillsammans lär mer än var för sig. I dag och i går fick jag än en gång bevis på den stora generositeten som vårdas och levs i Twitters stora lärarkollegium. Tack alla ni som delat, retweetat och hört av er! Tack alla ni som har läst i det tysta. Denna helg kommer jag att bära med mig som en kopp varm choklad en ruggig höstdag.

Varför Twitter?

2010 skaffade jag mig ett twitterkonto. Jag visste inte riktigt varför. Jag följde några personer, kända och okända på måfå, skrev inget själv och läste nästan aldrig.

I februari 2011 flyttade jag till Stockholm för att, efter sex år som rytmikpedagog inom Svenska kyrkan, åter börja arbeta som musiklärare i grundskolan. Det var lite ensamt att vara ny på en arbetsplats och ny i en stad och jag började öppna min Twitter lite då och då för att fördriva tiden. Jag hade ingen tidning, men genom Twitter kunde jag ändå ta del av de artiklar som många läste och diskuterade. I mars dök det upp en debattartikel, skriven av Jan Björklund. Den handlade om att läraren borde återta katedern och när jag läste den kände jag hur jag kokte inombords. Så här ville jag inte vara lärare. Så här ville jag inte att skolan skulle vara. Jag märkte snart att jag inte var ensam. I mitt flöde på Twitter började det dyka upp reaktioner från andra lärare. Genom att människor som jag följde, retweetade (alltså delade) det som andra hade skrivit, så fick jag också upp ögonen för fler lärare på Twitter, som jag då kunde följa. Debatten som tog fart på Twitter, bland lärare som inte kände igen sig, fick hashtaggen (samlingsnamnet som gör alla inlägg i debatten sökbara) #merkateder och gav till slut också resultat in i mediedebatten. Några eldsjälar bjöd in till ett möte på Lärarnas hus på Stora Essingen i Stockholm och vi var ett gäng lärare som samlades en kväll, för att prata vidare. För att vi ville återta debatten och ge professionen en röst, i stället för att lämna arenan åt politiker, media och tyckare.

Där och då blev Twitter både viktigt och på riktigt för mig. Jag hade plötsligt ett stort, utökat kollegium, som jag kunde diskutera skolfrågor och pedagogik med. Jag hittade musiklärare och rytmiklärare, vilket gjorde att jag även fick ett ämneslärarlag på Twitter. Den våren var berusande. Det kändes som att allt det där som bubblade inombords fick lov att komma ut.

På Twitter blandar jag högt och lågt. Jag twittrar en del om skola, undervisning och pedagogik. Jag twittrar en del om det som pågår i mitt liv, om glädje och besvikelse, hopp och hopplöshet. Jag twittrar en del om kyrka och tro, eftersom Svenska kyrkan fortfarande är en stor och viktig del av mitt liv. Jag twittrar även om mångfald, feminism och normkritik. Några av de som jag följer och som har valt att följa mig har blivit mina vänner. Vi har lärt känna varandra på Twitter och upptäckt att det ha varit lika härligt att träffas öga mot öga. Det är fantastiskt!

Några av de som jag följer, följer jag av rent professionella skäl. Skolverket, Skolinspektionen, kommuner, organisationer, fackförbund… De håller mig uppdaterad, om forskning, avtal, skrivelser, pedagogisk utveckling… Här finns också en hel hög lärare och skolledare, som delar med sig av sina idéer, sitt arbete, sina processer. De ger mig inspiration, utmaningar och anledning att reflektera av det jag själv gör. På Twitter delar människor med sig frikostigt av sina knep, idéer, planeringar och visioner. På Twitter är lärarkollegiet stort och generöst, diskussionsvilligt och intresserat. På Twitter har jag kunnat berätta om min upplevelse av att vara musiklärare och känt att andra har lyssnat och jag har själv kunnat lyssna på andra lärarerfarenheter. Det har utvecklat mig.

Sommaren 2012 fick alla lärare på min förra arbetsplats i uppgift att skaffa ett Twitterkonto. Inte främst för att själv skriva, utan för att just ta del av information, pedagogisk utveckling och den diskussion som förs där. Jag kände mig lite stressad. Plötsligt skulle de kollegor jag träffade varje dag och arbetade tillsammans med få upp ögonen för mitt utökade lärarkollegium. Tänk om de inte gillade vad jag skrev? Tänk om mina kollegor i vardagen inte skulle förstå att jag på Twitter kunde vara både personlig och professionell? Tänk om de skulle bli rädda för vad jag skrev? Eller arga? Eller tänk om plötsligt en förälder skulle hitta mig där? Jag pratade med min rektor om detta och bad honom att följa mig och att säga ifrån om han tyckte att jag skrev något som kunde misstolkas eller bli konstigt. I dag vet jag att jag underskattade mina kollegor. Att det var min rädsla som talade och inte verkligheten. Det blev en styrka att kunna mötas både i personalrummet och på Twitter. Plötsligt visste mina kollegor vad som pågick i musiksalen, en sal de sällan hann besöka själva och vars verksamhet sällan diskuteras på konferenser, eftersom det bara fanns en musiklärare. Det blev en sådan otrolig styrka för mig, för det skapade förståelse för mitt ämne och mitt arbete. Fortfarande följer vi varandra på Twitter och på det sättet har jag fortfarande en fot i det personalrum, som jag i somras lämnade för en flytt ner till Skåne.

Jag har valt att twittra öppet, precis som jag har valt att blogga öppet. Jag är självklart medveten om att varje gång jag trycker på sänd så trycker jag även publicera. Men det är det som är poängen. Både bloggen och mitt twitterkonto är ett sätt att kommunicera. Jag har gjort det här i några år nu och jag ser så många fördelar. Att stiga in i ett nytt sammanhang och mötas av: ”Åh, är det du som är Musiken i kroppen? Tack för att du skriver!” är fantastiskt. Och jag tror att människor klarar av att jag är både personlig och professionell, för så är det ju med oss människor. Vi är mångfacetterade. Det professionella följer oss in i privatlivet och det personliga färgar oss i vår profession.

Varför twittrar jag? Egentligen undrar jag. Varför twittrar inte du?

Välkommen!

De senaste veckorna har besöksstatistiken här på musiken i kroppen gått upp, många besökare verkar läsa runt mycket på bloggen och läsarna verkar ha sökt sig hit på många olika sätt.

Därför vill jag passa på att säga hej och välkommen till alla nya läsare. Vad roligt att ni har hittat hit!

Här tänker jag högt. Om många olika saker, men mest sådant som rör skola och lärande på något sätt. Jag skriver om rytmik, musikmetoden som jag är utbildad i och undervisar genom, där rörelse är en viktig del. Jag skriver om musikämnet i grundskolan enligt Lgr 11. Om mina tankar kring förmågorna, kunskapskraven, planering och bedömning. Jag skriver om lektioner, oftast de som berör mig på något sätt, men alltid utifrån mitt perspektiv som lärare. En självreflektion kring varför det blir som det blir, både när det blir så där bra att själen sjunger i hela mig av glädje och när jag står där, redskapslös och orkeslös och känner att inget fungerar. Jag skriver om vad som inspirerar mig och också om vad som får mig att tappa sugen.
Jag skriver också om den skola som debatteras i politik och media. Det är inte alltid en skola som jag känner igen, eller ens en skola som jag vill arbeta i. Då skriver jag av mig, formulerar varför debatten skaver just för mig.
Andra ämnen som jag regelbundet kommer in på är normkritik och mångfald.

Allt detta, allt detta skrivande, alla dessa ord är egentligen bara en sak. Lärande. För mig. Genom att skriva ner mina upplevelser och mina tankar, sätter jag ord på den process som jag ständigt befinner mig i. Det lärande som läraryrket både kräver och ständigt uppmuntrar till. Att jag gör det i bloggform är för att jag också vill kommunicera, med andra, om just detta lärande. Det både synliggör och ökar lärandet.

Så varmt välkommen hit som läsare, vare sig du nöjer dig med att läsa detta, eller väljer att läsa bakåt eller följa med framåt. Varmt välkommen att kommentera, att skapa dialog som syns här och bli en del av kommunikationen.

Om du vill läsa fler bloggande lärare (för vi är många), så kan du till exempel hitta dem på Pedagog Stockholm eller på Pedagog Malmö.

Liten uppdatering, stora framsteg

Tänkte bara ge en snabb uppdatering om det där med att vinna förtroende.
I veckan satte en elev sig, som vanligt, på en stol vid sidan av, bredvid klassen. I uppropet ropade jag upp eleven, som vanligt, med hjälp av att teckna namnet. I vanlig ordning berättade jag också att hen var välkommen in i ringen, in i en grupp, ut på golvet, när helst hen ville.

En bit in i lektionen lärde jag ut en ny tonboxstämma. Jag lät eleverna lyssna och sjunga med och frågade sedan hur många gånger varje ton spelades och i vilken ordning.
Medan klassen tänkte efter, vände jag mig mot stolarna och ställde frågan om hur många gånger första tonen spelades till eleven där. Fyra fingrar hölls upp i luften. Ett svar! Dessutom helt rätt svar!

Klassen delades in i tre grupper och alla elever i varje grupp skulle i tur och ordning få spela en av stämmorna, samtidigt som vi sjöng. Under det något röriga, men koncentrerade, arbetet märkte jag hur eleven plötsligt gjorde en liten tur ut på golvet, efter att fritidspedagogen frågat om hen var sugen på att spela. Där och då blev det inget spel, men väggen mellan stolen och gruppen kändes ändå något nedmonterad.

Då jag såg att eleven återvände till stolen utan att ha spelat, plockade jag snabbt fram ett litet klangspel ur skåpet. Jag frågade om eleven kunde hitta de aktuella tonerna, hen pekade ut dem, petade lite försiktigt på dem och upptäckte att det inte kom något ljud. Jag förklarade att tonstavarna var för små för att spela på med bara fingret, men att det fungerade bra med klubba och lämnade sedan klangspelet där.

Efter att ha samlat ihop den övriga klassens koncentration igen, förklarat att de fick fortsätta att spela på tonboxar och vänta lite med att se klangspelet, var vi i full gång igen. Och medan det var full aktivitet på golvet, med spel, sång och byten vid spelklubborna, hörde jag det ljusa ljudet av ett litet klangspel, som spelade helt rätt stämma, hela tiden, ett par oktaver över tonboxarna.

I slutet av lektionen visade jag klangspelet för resten av klassen och kände mig både nöjd och glad över veckans framsteg. Nog för att de flesta elevmöten är intressanta, men de elever som tvingar mig att tänka utanför mina vanliga banor och som utmanar mig pedagogiskt, de får ändå en alldeles speciell plats.

Efter lektionens slut valde eleven, på eget bevåg, att stanna kvar en stund, undersöka de nya tonerna och spela lite på dem