Varför Twitter?

2010 skaffade jag mig ett twitterkonto. Jag visste inte riktigt varför. Jag följde några personer, kända och okända på måfå, skrev inget själv och läste nästan aldrig.

I februari 2011 flyttade jag till Stockholm för att, efter sex år som rytmikpedagog inom Svenska kyrkan, åter börja arbeta som musiklärare i grundskolan. Det var lite ensamt att vara ny på en arbetsplats och ny i en stad och jag började öppna min Twitter lite då och då för att fördriva tiden. Jag hade ingen tidning, men genom Twitter kunde jag ändå ta del av de artiklar som många läste och diskuterade. I mars dök det upp en debattartikel, skriven av Jan Björklund. Den handlade om att läraren borde återta katedern och när jag läste den kände jag hur jag kokte inombords. Så här ville jag inte vara lärare. Så här ville jag inte att skolan skulle vara. Jag märkte snart att jag inte var ensam. I mitt flöde på Twitter började det dyka upp reaktioner från andra lärare. Genom att människor som jag följde, retweetade (alltså delade) det som andra hade skrivit, så fick jag också upp ögonen för fler lärare på Twitter, som jag då kunde följa. Debatten som tog fart på Twitter, bland lärare som inte kände igen sig, fick hashtaggen (samlingsnamnet som gör alla inlägg i debatten sökbara) #merkateder och gav till slut också resultat in i mediedebatten. Några eldsjälar bjöd in till ett möte på Lärarnas hus på Stora Essingen i Stockholm och vi var ett gäng lärare som samlades en kväll, för att prata vidare. För att vi ville återta debatten och ge professionen en röst, i stället för att lämna arenan åt politiker, media och tyckare.

Där och då blev Twitter både viktigt och på riktigt för mig. Jag hade plötsligt ett stort, utökat kollegium, som jag kunde diskutera skolfrågor och pedagogik med. Jag hittade musiklärare och rytmiklärare, vilket gjorde att jag även fick ett ämneslärarlag på Twitter. Den våren var berusande. Det kändes som att allt det där som bubblade inombords fick lov att komma ut.

På Twitter blandar jag högt och lågt. Jag twittrar en del om skola, undervisning och pedagogik. Jag twittrar en del om det som pågår i mitt liv, om glädje och besvikelse, hopp och hopplöshet. Jag twittrar en del om kyrka och tro, eftersom Svenska kyrkan fortfarande är en stor och viktig del av mitt liv. Jag twittrar även om mångfald, feminism och normkritik. Några av de som jag följer och som har valt att följa mig har blivit mina vänner. Vi har lärt känna varandra på Twitter och upptäckt att det ha varit lika härligt att träffas öga mot öga. Det är fantastiskt!

Några av de som jag följer, följer jag av rent professionella skäl. Skolverket, Skolinspektionen, kommuner, organisationer, fackförbund… De håller mig uppdaterad, om forskning, avtal, skrivelser, pedagogisk utveckling… Här finns också en hel hög lärare och skolledare, som delar med sig av sina idéer, sitt arbete, sina processer. De ger mig inspiration, utmaningar och anledning att reflektera av det jag själv gör. På Twitter delar människor med sig frikostigt av sina knep, idéer, planeringar och visioner. På Twitter är lärarkollegiet stort och generöst, diskussionsvilligt och intresserat. På Twitter har jag kunnat berätta om min upplevelse av att vara musiklärare och känt att andra har lyssnat och jag har själv kunnat lyssna på andra lärarerfarenheter. Det har utvecklat mig.

Sommaren 2012 fick alla lärare på min förra arbetsplats i uppgift att skaffa ett Twitterkonto. Inte främst för att själv skriva, utan för att just ta del av information, pedagogisk utveckling och den diskussion som förs där. Jag kände mig lite stressad. Plötsligt skulle de kollegor jag träffade varje dag och arbetade tillsammans med få upp ögonen för mitt utökade lärarkollegium. Tänk om de inte gillade vad jag skrev? Tänk om mina kollegor i vardagen inte skulle förstå att jag på Twitter kunde vara både personlig och professionell? Tänk om de skulle bli rädda för vad jag skrev? Eller arga? Eller tänk om plötsligt en förälder skulle hitta mig där? Jag pratade med min rektor om detta och bad honom att följa mig och att säga ifrån om han tyckte att jag skrev något som kunde misstolkas eller bli konstigt. I dag vet jag att jag underskattade mina kollegor. Att det var min rädsla som talade och inte verkligheten. Det blev en styrka att kunna mötas både i personalrummet och på Twitter. Plötsligt visste mina kollegor vad som pågick i musiksalen, en sal de sällan hann besöka själva och vars verksamhet sällan diskuteras på konferenser, eftersom det bara fanns en musiklärare. Det blev en sådan otrolig styrka för mig, för det skapade förståelse för mitt ämne och mitt arbete. Fortfarande följer vi varandra på Twitter och på det sättet har jag fortfarande en fot i det personalrum, som jag i somras lämnade för en flytt ner till Skåne.

Jag har valt att twittra öppet, precis som jag har valt att blogga öppet. Jag är självklart medveten om att varje gång jag trycker på sänd så trycker jag även publicera. Men det är det som är poängen. Både bloggen och mitt twitterkonto är ett sätt att kommunicera. Jag har gjort det här i några år nu och jag ser så många fördelar. Att stiga in i ett nytt sammanhang och mötas av: ”Åh, är det du som är Musiken i kroppen? Tack för att du skriver!” är fantastiskt. Och jag tror att människor klarar av att jag är både personlig och professionell, för så är det ju med oss människor. Vi är mångfacetterade. Det professionella följer oss in i privatlivet och det personliga färgar oss i vår profession.

Varför twittrar jag? Egentligen undrar jag. Varför twittrar inte du?

2 tankar på “Varför Twitter?

  1. Pingback: Varför Twitter? Del 2. | Musiken i kroppen

  2. Pingback: Kan inte låta bli att skriva om Twitter igen | Rektor Lina bloggar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s