Välkommen in!

I veckan har jag haft ett par besök på mina lektioner. Föräldrabesök och studiebesök.
Det är lätt att bli lite nervös, för det är ju alltid roligast att visa upp det som fungerar och gör en stolt – en bra planering, elever som skrattar och rör sig lekfullt (men inom tydliga ramar där alla får lika stort utrymme), i ett skede av processen där sång och spel klingar bra och samstämt.

Skulle jag låta min prestationsångest styra, så hade jag nog aldrig tagit emot några besök. Det är alldeles för mycket som ligger utanför min kontroll. Alltifrån sådant som påverkar mig (kollektivtrafikens förmåga att få mig dit jag ska i god tid, akuta mejl som behöver besvaras när dagens material ska ställas fram, en gitarrsträng som smäller mitt i en lektion…), till sådant som påverkar eleverna (dagsform för både individer och grupp, huruvida skollunchen gick ner eller inte, tid på dagen…). För att inte tala om det som ligger inom min kontroll, men som ändå inte riktigt hinns med, som prioriterats bort eller bara inte blivit av.

Som tur är så är det annat som styr, så musiksalens dörr är öppen, inte bara här på bloggen och på Twitter, utan självklart även på de fysiska skolorna. För kollegor, rektorer, föräldrar och andra som kan tänkas ha en anledning att vara där.

Det är möjligt att jag som musiklärare tycker att det här med öppen dörr är lite extra viktigt. Musiken (och musikläraren) syns så tydligt vid några få tillfällen varje år (lucia och avslutningar, ni vet), men det är ju egentligen den minsta delen av ämnet. Processen, vägen dit, sker i musiksalen, varje vecka. Det är där ämnet syns klarast. Det är där förmågorna står i centrum och arbetet görs. Det är där musicerandet, skapandet och samtalet ständigt pågår. Det är där det klingar både sämst och bäst. På scen syns bara produkten, kryddad av nerver, pirr och oftast en tidspress som inte tillåter vare sig samtal eller frågor bortom ”Var ska de samlas?” eller ”Tack, vad fint det var”. Musikframträdandena är glasyren, inte innehållet. Men det är lätt att tro att det är tvärtom, just för att rampljuset förvrider blicken.

Därför säger jag (nästan*) alltid: Välkommen in!
I musiksalen har jag möjlighet att ge dig en bredare, sannare och bättre bild av ämnet musik tillsammans med eleverna. Där har jag också en större möjlighet att ta emot dina frågor, hinna samtala med dig lite grand och ge dig en bild av vem jag är som lärare.
Och jag lägger prestationsångesten åt sidan och ger dig i stället mitt förtroende. Förtroendet att du ser och förstår att du får en ögonblicksbild, påverkad av dagsformen hos nästan 30 olika individer och påverkad av din egen närvaro i rummet. Förtroendet att du ser och förstår att jag vill elevernas bästa, även i en situation som jag kanske önskar hade blivit annorlunda.

* Det finns vissa tillfällen då det pågår ytterst hemliga saker i musiksalen. Till exempel när det planeras överraskningsmoment till konserter och avslutningar. Då stänger vi dörren och viskar. För din skull. 🙂

Annons

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s