Musicera mera!!!

Forskningsresultat efter forskningsresultat dyker upp och redogör för musikens betydelse för barns utveckling, barns inlärning, hjärnans neuroplasticitet… Ändå får förskollärare idag, generellt sett, väldigt lite utbildning i musik, musikämnet är ett av de minsta i grundskolans timplan, musikhögskolornas utbildning av musiklärare för yngre åldrar har dragits ner (till och med lagts ner på vissa håll), estetisk verksamhet på gymnasiet ger inte meritvärde och så vidare i oändlighet.
Jag läser det här och förstår inte den samhällsutveckling jag lever i.

Jul för alla?

Varje år blir det lucia och jul och varje år måste jag fundera över repertoar.
Jag har en ambition att varken luciatåg eller skolavslutningar ska vara likadana från år till år. Jag vill att eleverna ska känna att de skapar något eget, med en blandning av sånger de känner igen och sånger som är nya för dem. Jag tänker att mitt uppdrag som musiklärare innebär att ge eleverna tillgång till traditionell musik, men att även utöka deras repertoar.

Det är den ena delen. Den andra handlar om sångernas textinnehåll.
För mig är det viktigt att alla elever kan sjunga med i sångerna, utan att känna att de hamnar i en lojalitetskonflikt mellan skola och hem, skolans förväntningar och den egna övertygelsen och identiteten.

Att många julsånger har texter med kristna budskap och referenser är så klart inte konstigt. Att många av de mest självklara sångerna är psalmer, är inte heller märkligt. Men det är inte helt enkelt att navigera mellan det självklara och förväntade och det som är bäst för eleverna. Skolan är till för alla. Den ska vara icke-konfessionell och alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för att deras mänskliga rättigheter om religionsfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet tas tillvara. Skolans avslutningar är skolans fester, elevernas firande. Inte kyrkans. Och det har varit min övertygelse både när jag har arbetat i grundskolan och när jag har arbetat i Svenska kyrkan. Därför är det viktigt att alla elever kan och vill delta i skolans avslutningar. Det är viktigare än i vilken lokal avslutningarna hålls. Det är också viktigare än vilka sånger som sjungs.

Att alla ska kunna vara med är min utgångspunkt. Jag arbetar med yngre barn. Små människor hamnar i större lojalitetskonflikter om fröken och föräldern har olika åsikter, så det gäller att vara lite extra rädd om dem. Med tonåringar går det att resonera på ett annat sätt, att förklara och argumentera, fundera och kompromissa, är min erfarenhet.

Det finns vissa ramar som jag bara får förhålla mig till. Val av lokal, vilka sånger som brukar vara allsånger vid avslutningarna, viss inramning som skolan har valt genom åren. Eftersom jag själv har arbetat på båda sidor, både kyrksidan och skolsidan, så kan jag bli rätt trött när jag stöter på omedvetenhet om sammanhanget, på båda håll. Det går ju nämligen att göra bra, för alla, om en bara tänker efter och strävar efter dialog.

Jag tar inte per automatik bort alla sånger som har ett kristet innehåll. Det är ingen lösning. Eleverna har rätt till att få tillgång till och förståelse för den kultur de har runt omkring sig och de traditioner som omger dem. Därför anser jag att det går bra att sjunga om den kristna julen. Att använda sånger för att få en inblick i de berättelser som kyrkan bär och firar kring jul är ett jättebra sätt. Det jag däremot aktar mig för är att sjunga sånger med eleverna som innebär någon form av egen ”bekännelse”. Jag sorterar bort sånger med ”Jag tror på…” eller ”Då vill jag sjunga hosianna…” eller vad det nu månne vara. För mig är det skillnad på att sjunga om något eller sjunga av övertygelse.

Kanske är det så att jag klyver hårstrån. Gör det egentligen någon skillnad? Jag hoppas ändå det. Eftersom jag själv är troende så brukar jag utgå från mig själv. Vilket ibland ställer till det ännu mer. Det finns en hel hög med julsånger som är ytterst tveksamma om jag ska se till den tro, bibelsyn och gudsbild som jag själv har. Men det ger mig också redskap att titta på texter och fundera över vad de säger mig. Är det sånger som uttrycker min egen tro, eller är det sånger som förklarar delar av den religion jag tillhör?

Det ger mig också en förståelse för att det här med sånger ur en religiös kontext faktiskt kan betyda mer än bara de toner och stavelser de är sammansatta av. Att ett rum kan betyda mer än sina väggar. Inte för att det händer något magiskt bara för att någon kliver över tröskeln till en kyrka, eller sjunger en psalm. Utan för att den med en egen tro, förstår att det här med heliga rum och sånger med ett budskap betyder något och att den upplevelsen är både viktig och riktig. Så därför är det med största respekt jag lyssnar på elever som upplever det som fel att sjunga om julen. Och om jag har valt repertoaren väl, kan jag förhoppningsvis bemöta deras oro (och ibland föräldrarnas) genom att visa texterna och förklara vad det är vi faktiskt sjunger. Att det inte är ett uttryck av en personlig tro. Och förhoppningsvis kan det vara en väg till att alla elever kan och vill vara med och fira skolans avslutning.

Julsångsanalys för ettor

I veckan som gått har ettorna fått fundera över vilka julsånger de kan och vad det är som gör en sång till just en julsång.

20131123-004702.jpg

Jag skrev upp deras associationer och sedan pratade vi om varför julsånger handlar just om tomtar, stjärnor, Jesus, ljus, paket, önskningar, snö…
I lägen som dessa önskar jag alltid att jag hade dubbelt så långt tid på mig, för samtalen blir så intressanta och det hade gått att utveckla, sjunga, pröva i många flera led än vad som hinns med på 40 minuter.

Sällsamma stunder

Plötsligt hände det. Som den mest naturliga sak i världen.
Lektionen var slut och jag släppte ut eleverna, en efter en, eftersom det hade varit lite rörigt och jag ville ge dem några ord på vägen.

Först ut var eleven, som brukar sitta på en stol och delta därifrån på de sätt som fungerar. Som kommunicerar med mig genom huvudskak och nickningar. Som har stenkoll på vad som görs i både sång, spel och rörelse, men som oftast inte deltar själv på golvet.
Medan jag kallade ut den ena efter den andra, märkte jag hur just den här eleven stod kvar, vid dörren. Hen tittade ömsom på mig och ömsom in i salen. Jag tänkte att hen väntade på en klasskompis. Till slut var salen tom, men eleven stod kvar.

När jag vände mig mot eleven fann jag mig plötsligt i ett samtal. Om födelsedag och kalas och önskningar. När vi hade pratat klart och eleven studsat iväg, stod jag kvar, lätt förundrad.

Plötsligt hände det. Som den mest naturliga sak i världen blev jag någon som både går att prata med och som det är viktigt att berätta viktigheter för.
Tack för förtroendet!

För vems skull?

Den stora uppvisningsmånaden närmar sig med både ljudliga och snabba fjät.
Under loppet av en vecka eller två ska det tindras och lysas och sjungas så att ögonen på morfar tåras. Barnen ska stå i raka rader, med glitter i både ögon och hår och leverera tradition, julefrid och mana fram nostalgiska minnen av en svunnen barndom. Hos åhörarna.

Eller?

Ja, jag raljerar lite, men jag tycker nog att vi vuxna behöver rikta en fråga till oss själva. För vems skull ska barnen sjunga?

För barnens. Inte för publikens. Det är mitt svar.
I alla fall om vi talar om mer eller mindre obligatoriska framträdanden, som skolans luciatåg och skolavslutningar. De klasser som har i uppdrag att skapa dessa framträdande, måste få göra det utifrån sina förutsättningar och inte utifrån publikens förväntningar.
Repetitionerna måste också vara en integrerad del av den reguljära musikundervisningen, där ämnets förmågor står i centrum och repertoaren behöver väljas med både syfte och kunskapskrav i åtanke. Vad ska vi göra? Och varför? Även elevernas medskapande måste tas på allvar. Därför kan inte jag som lärare lägga fast alla detaljer i ett luciatåg på egen hand och sedan bara applicera det på utvald elevgrupp. Inte om jag ska ta min undervisning och deras lärande på allvar, för då måste eleverna vara en del av processen, inte bara slutprodukten.
Självklart lägger jag grunden och även ramarna för arbetet, det är mitt professionella uppdrag, men processen måste vara gemensam.

Barnens ålder och erfarenhet måste också få spela in och spegla sig i både repertoarval och genomförande, precis som sammanhanget. Vad som upplevs som coolt, kul, svårt, pinsamt, komiskt eller imponerande förändras genom barndomen. Ett förskolebarn kommer att vara bedårande även om (eller kanske just för att) det stoppar det elektriska ljuset i näsan och vinkar till föräldrarna mer än det sjunger. En tonåring som petar sig i näsan på scen ger inte samma bedårande intryck, oavsett hur bra hen sjunger. För mig är det otroligt viktigt att eleven själv kan känna sig stolt över sitt framträdande och trygg under genomförandet. Den som går upp på en scen under mitt överinseende ska veta att det som framförs gör den rättvisa. Den ska inte behöva vara rädd för att bli bortgjord. Det gäller alltså att träffa rätt och det är en fråga om yrkeskunnande.
Men det gäller också att våga stå emot förväntningar, både från omvärlden och ibland från eleverna själva. Att våga säga nej, för att viss repertoar faktiskt inte passar. Varsågod att imitera rockstjärnor och operadivor och leka småstjärnorna, både hemma och i musiksalen, men att ställa sig som små minivuxna på en scen, framför en publik, det blir inte alltid bra (om de inte just gör en egen parodi på vuxna).

För några år sedan hörde jag en elvaåring framföra Gabriellas sång inför ett fullsatt auditorium. En sång som spänner över ett stort register och som går långt lägre än vad en elvaårings stämläppar mår bra av. Elvaåringen sjöng med inlevelse, varje stavelse i texten, som tolkar en misshandlad kvinnas frigörelse, framfördes med emfas. Visst imponerade elvaåringen på sina jämnåriga. Visst rördes många vuxna till tårar. Själv såg och hörde jag en imitation, som förvisso var rätt så skicklig, men som pressade elvaåringens stämläppar till bristningsgränsen och som där ljud och bild inte alls stämde överens.

Det här är lite svårt att ta upp, utan att låta moraliserande och det är besvärligt. För moraltant är ju inte så hett att vara. Men jag vill ändå stå för att barn har rätt att göra saker för sin skull, på sin nivå och utifrån sin erfarenhet. Svaret på vad det är, varierar då också utifrån sammanhanget och framförallt för vems skull det görs. Rätten att få vara subjekt, helt enkelt. Även på scen.

(Det bästa är att om barn gör saker helhjärtat och uppriktigt, så berörs publiken ändå. Så det är ingen motsättning.)

Här går det att läsa en annan text på samma tema. En riktigt bra text!
”We need to talk about children and opera”

Same, same – but different

För snart tio år sedan satt jag på en föreläsning om barn och unga på nätet. Det handlade om att vi vuxna behövde rusta våra barn och elever för att skydda sig på nätet, framförallt från män som kontaktade barn på olika spelsajter och sociala medier, genom att utge sig för att vara jämnåriga. Många förfasade sig över att barnen överhuvudtaget fanns i dessa miljöer. Det fanns en stor rädsla över att barnen fick surfa ensamma, utan en vuxen i direkt anslutning. Det pratades om att familjens dator borde stå i vardagsrummet, tipsades om hur olika sidor kunde blockeras och vikten av att gå in i familjedatorn och läsa av historiken då och då.

Redan innan vuxenvärlden hade hunnit vänja sig vid det här, så hade nätet plötsligt flyttat ner i fickan hos de allra flesta, även barnen. Och med det har så klart ny oro och nya rädslor uppstått. Som så ofta, när det är något som skrämmer, är det lätt att vilja förbjuda, begränsa och ta bort, men jag tror sällan att det är rätt väg. Vi vuxna har i stället ett ansvar att rusta barnen, ge redskap och finnas till hands, precis som i det övriga livet. För det där som händer på nätet, är ofta precis samma saker som händer i fysiska möten. Bara under andra former och i bland med lite andra konsekvenser.

I dag blev jag styrkt i min uppfattning, efter att ha läst Magnus Blixts blogginlägg från en föreläsning om just barns och ungas närvaro på nätet. Läs den du också!
(Och tack Magnus!)

Okunskap och tappade sugar

Okunskap är farligt. Det gör oss människor rädda och oroliga. I värsta fall får det oss att vända oss mot varandra.

Ibland tappar jag sugen. Förlorar glädjen i mitt arbete. Ifrågasätter vad jag gör och varför. Det är tungt. För utan lust och glädje är jag en sämre lärare. Och ju sämre jag känner mig, desto sämre blir min undervisning.

Men då får jag påminna mig om det här med okunskap. Hur mycket den skrämmer mig. Och hur varje lärande situation är ett motgift. Efter ett tag kommer den tillbaka. Viljan och glöden. Att få vara med och främja kunskap, främja lärande, främja nyfikenhet och trygghet i stället för rädsla. Att själv få vara i ett ständigt lärande i mina möten med elever, studenter, körsångare, kollegor, vänner, bekanta.

Så här, strax efter höstlovet med studiedagar, fortbildning och lite ledigt blir det så tydligt. Den största utmaningen och det största uppdraget som lärare är att själv vara i en pågående lärandeprocess. Att vilja och orka vidare, framåt, inåt. För där, i nya upptäckter och djupare insikter, finns energin som bär vidare och ut i min egen undervisning.

Så nu hoppas jag på att kunna rida lite på vågen av inspiration och återhämtning, för att ta mig an terminens kommande veckor och hela decemberkulmen, inte bara på ren vilja, utan även på lust!