Okunskap är farligt. Det gör oss människor rädda och oroliga. I värsta fall får det oss att vända oss mot varandra.
Ibland tappar jag sugen. Förlorar glädjen i mitt arbete. Ifrågasätter vad jag gör och varför. Det är tungt. För utan lust och glädje är jag en sämre lärare. Och ju sämre jag känner mig, desto sämre blir min undervisning.
Men då får jag påminna mig om det här med okunskap. Hur mycket den skrämmer mig. Och hur varje lärande situation är ett motgift. Efter ett tag kommer den tillbaka. Viljan och glöden. Att få vara med och främja kunskap, främja lärande, främja nyfikenhet och trygghet i stället för rädsla. Att själv få vara i ett ständigt lärande i mina möten med elever, studenter, körsångare, kollegor, vänner, bekanta.
Så här, strax efter höstlovet med studiedagar, fortbildning och lite ledigt blir det så tydligt. Den största utmaningen och det största uppdraget som lärare är att själv vara i en pågående lärandeprocess. Att vilja och orka vidare, framåt, inåt. För där, i nya upptäckter och djupare insikter, finns energin som bär vidare och ut i min egen undervisning.
Så nu hoppas jag på att kunna rida lite på vågen av inspiration och återhämtning, för att ta mig an terminens kommande veckor och hela decemberkulmen, inte bara på ren vilja, utan även på lust!
Musiken i kroppen 