Same, same – but different

För snart tio år sedan satt jag på en föreläsning om barn och unga på nätet. Det handlade om att vi vuxna behövde rusta våra barn och elever för att skydda sig på nätet, framförallt från män som kontaktade barn på olika spelsajter och sociala medier, genom att utge sig för att vara jämnåriga. Många förfasade sig över att barnen överhuvudtaget fanns i dessa miljöer. Det fanns en stor rädsla över att barnen fick surfa ensamma, utan en vuxen i direkt anslutning. Det pratades om att familjens dator borde stå i vardagsrummet, tipsades om hur olika sidor kunde blockeras och vikten av att gå in i familjedatorn och läsa av historiken då och då.

Redan innan vuxenvärlden hade hunnit vänja sig vid det här, så hade nätet plötsligt flyttat ner i fickan hos de allra flesta, även barnen. Och med det har så klart ny oro och nya rädslor uppstått. Som så ofta, när det är något som skrämmer, är det lätt att vilja förbjuda, begränsa och ta bort, men jag tror sällan att det är rätt väg. Vi vuxna har i stället ett ansvar att rusta barnen, ge redskap och finnas till hands, precis som i det övriga livet. För det där som händer på nätet, är ofta precis samma saker som händer i fysiska möten. Bara under andra former och i bland med lite andra konsekvenser.

I dag blev jag styrkt i min uppfattning, efter att ha läst Magnus Blixts blogginlägg från en föreläsning om just barns och ungas närvaro på nätet. Läs den du också!
(Och tack Magnus!)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s