Plötsligt hände det. Som den mest naturliga sak i världen.
Lektionen var slut och jag släppte ut eleverna, en efter en, eftersom det hade varit lite rörigt och jag ville ge dem några ord på vägen.
Först ut var eleven, som brukar sitta på en stol och delta därifrån på de sätt som fungerar. Som kommunicerar med mig genom huvudskak och nickningar. Som har stenkoll på vad som görs i både sång, spel och rörelse, men som oftast inte deltar själv på golvet.
Medan jag kallade ut den ena efter den andra, märkte jag hur just den här eleven stod kvar, vid dörren. Hen tittade ömsom på mig och ömsom in i salen. Jag tänkte att hen väntade på en klasskompis. Till slut var salen tom, men eleven stod kvar.
När jag vände mig mot eleven fann jag mig plötsligt i ett samtal. Om födelsedag och kalas och önskningar. När vi hade pratat klart och eleven studsat iväg, stod jag kvar, lätt förundrad.
Plötsligt hände det. Som den mest naturliga sak i världen blev jag någon som både går att prata med och som det är viktigt att berätta viktigheter för.
Tack för förtroendet!
Musiken i kroppen 