Återkoppling

För några veckor sedan fick jag tid och möjlighet till att samtala med en kollega. Vi pratade om bedömning och om utvecklingssamtal. Min kollega, som är klasslärare på mellanstadiet, berättade om hur det hade fungerat att samtala om musikämnet.

Eleverna hade veckorna innan utvecklingssamtalen fått jobba med den pedagogiska planeringen, med förmågorna och vad som skulle bedömas. Vi hade tillsammans satt ord på vad som krävs för att spela trummor, göra rytmkompositioner och kunna jobba med kamratbedömning i trumspel och då kunna förstå och använda ord som puls, taktart, rytm och tajming på ett fungerande sätt. Vi hade testat varje förmåga som skulle bedömas i arbetsområdet och eleverna hade själva fått skatta vad de kunde i nuläget i den tillhörande matrisen.
Tanken var att eleverna sedan, en bit in i arbetsområdet, skulle få göra en ny bedömning och sedan ytterligare en i slutet av arbetsområdet.

Inför utvecklingssamtalen hade jag gett denna information till klasslärarna och sagt att eleverna borde kunna, med hjälp av den pedagogiska planeringen och matrisen, redogöra för sitt nuläge och för vad de behövde göra för att nå längre.

Min kollega berättade hur några elever hade uppgett att de tyckte att det var svårt. Att de inte riktigt hade fått grepp om alla ord och att de kände sig osäkra. De flesta hade haft rätt så bra koll och kunnat berätta om både arbetsområdet och sina förmågor i nuläget. Det fanns också de som hade haft stenkoll och helt självständigt tagit sina föräldrar genom kursplanen i musik, vilka förmågorna är, vilka delar av förmågorna som vi arbetade med just nu, vad som krävdes för att nå olika långt och var de själva befann sig.

För mig var det så klart otroligt värdefullt att få återkopplingen och få reda på hur min undervisning landat i eleverna. Med tanke på att detta var första gången eleverna ställdes inför det här sättet att jobba, så tycker jag att utfallet var riktigt bra.
En sidovinst var dessutom min kollegas erövrade kunskap om musikämnet. Klassläraren hade, efter nästan 30 utvecklingssamtal, själv fått stenkoll på förmågorna i ämnet musik, genom sina elevers försorg och i samtalet med mig kunde vi båda referera till både syfte och kunskapskrav i ämnet musik. Det är ingen dålig sidovinst för en ensam ämneslärare!

Tack för återkopplingen, kära kollega!

Annons

Att äga sitt lärande

Under de sista veckorna har jag låtit de yngre eleverna dels se tillbaka på terminen och jämföra musiklektionerna med det som står i de pedagogiska planeringarna och dels låtit dem fundera och reflektera över sitt lärande.

Vi har återigen tittat på förmågorna på väggen och hjälpts åt att sortera in olika lektionsmoment, sånger och övningar under ”rätt” förmåga. (Så här såg det ut i åk 2 till exempel). Vi har påmint oss om vad det är vi ska träna och diskuterat hur en egentligen vet vad en lärt sig. Eleverna har även fått fylla i en matris och i den självskatta sina förmågor utifrån det vi har arbetat med.

Även om jag har arbetat med att försöka få till ett elevnära språk i matriserna, med konkreta kopplingar till den pedagogiska planeringen, så blir det många ord. För att de yngre eleverna inte ska fastna i de många orden, valde jag i år att rita upp en motsvarande matris på tavlan, fast i stället för ord använda smileys. På så sätt har eleverna kunnat både höra och läsa orden, samt titta på vilken smiley som visar deras känsla inför en förmåga.

När vi jobbar med att spela instrument – att följa med i start och stopp, hålla reda på olika stämmor, lyssna på de andra som sjunger eller spelar, på pianot som spelar och försöka följa musikens puls och dynamik – hur känns det då?
Svårt, ok med hjälp, ok på egen hand, så lätt och säkert att jag kan hjälpa och visa en kompis.

När jag började jobba med det här för ett par år sedan var jag beredd på att det skulle vara krångligt och att min och elevens uppfattning skulle skilja sig mycket åt. Men faktum är att det oftast bara är krångligt i början. Andra och tredje gången eleverna ser en matris, så känner de igen sig. Oftast är eleverna också väldigt medvetna om sina förmågor, vad de upplever som svårt och lätt, och i majoriteten av fallen stämmer min bedömning överens med elevernas egen självskattning. Möter eleverna dessutom matriser, samtal om förmågor och funderande kring sitt eget lärande i andra ämnen, så går det ännu lättare.

För mig är elevernas självskattning otroligt mycket värd. Den talar om för mig hur de upplever ämnet. Många av de yngre eleverna fyller ofta i alla rutor. Det är lätt att tro att de gör det för att det är kul att rita, eller för att de inte riktigt förstår, men när vi jobbar med det här så hör jag dem resonera. De frågar och undrar och funderar. I ettan och tvåan är det många som kommer fram till att de kan allt vi har gjort. De känner sig stolta och glada. För mig är det ett tydligt tecken på att undervisningen träffar rätt. Eleverna känner att de behärskar det vi gör, de känner sig säkra och upplever undervisningen lekande lätt. Jag som lärare ser så klart nivåskillnader i deras förmågor och i mina omdömen skriver jag tydligt vad de kan jobba vidare med, men jag är noga med att låta dem behålla känslan av att kunna. Den känslan är ovärderlig som drivkraft och för att våga, vilja och orka komma vidare. Ju fler gånger eleverna har mött matriser i musikämnet, desto noggrannare är de med sin självskattning och desto fler ord känner de igen. För det här är ju inget en kan från början, eller som måste vara perfekt. Det här är ett lärande om sitt eget lärande och det måste få ta tid att utveckla.

På min förra arbetsplats använde jag först pappersvarianter av både pedagogiska planeringar och matriser. Det blev mycket papper… Och det var inte helt enkelt att följa upp, veta om de hanns med på utvecklingssamtalet (där jag inte är med), eller återkoppla till terminen efter, eftersom de hade en tendens att försvinna hemma, gå sönder, hamna i pappersinsamlingen…
När vi gick över till Unikum, så försvann många problem. All dokumentation var samlad på ett ställe, det var lätt att titta både bakåt och framåt och eftersom föräldrar och elever alltid hade tillgång till systemet, gick det utmärkt att läsa och ställa frågor om musik utanför utvecklingssamtalet. Dessutom fanns det ingen risk för att elevernas arbete med självskattningen skulle försvinna på vägen.

Å andra sidan har pappersvarianten vissa fördelar. De blir till exempel mycket färggladare och finare än den digitala varianten!

Och så en liten påminnelse om det vi redan vet!

Det är mer musik och rörelse som behövs, inte mindre!

Musik och rörelse utvecklar barnen på så många fler sätt än något annat, men det syns inte i de skolpolitiska satsningarna överhuvudtaget. Det är så otroligt sorgligt.

Läs och bli inspirerad till förändring!

Förmågorna!

I dag lät jag ettor och tvåor fundera över vad vi har gjort under hösten.
Allt de sa skrev jag ner på tavlan med svart penna. Till slut hade vi en mindmap över allt från sånger till rörelseövningar, ämnesord till instrument och teman.
Då pekade jag på förmågeväggen, plockade fram tre nya pennor – en för varje förmåga i samma färger som lapparna på väggen (blått=musicera, grön=skapa, röd=musikens sammanhang) och så samtalade vi om vilka av orden som tillhörde vilken förmåga, och varför.
Att höra sju- och åttaåringar resonera sig fram till varför ordet Hejsång ska ha både en blå och en grön ring och varför tonboxar ska ha en blå och en röd ring, medan trummor bara ska ha en blå, är smått fantastiskt. Dels blir det tydligt att de både kan och vill analysera och förstå. Dels får jag en bra utvärdering av min undervisning, genom att lyssna på hur eleverna resonerar kring förmågorna. Har de koll på orden? Kan de koppla en övning till en förmåga?
I dag fick jag verkligen känslan av att eleverna äger musikämnet. Jag hoppas och vill att det ska vara en känsla som får finnas kvar, även hos dem.

PS. Förlåt alla svensklärare. Jag vet att jag skrivit endast med versaler. Det är lite slarvigt. Men jag tycker att det är lättare att få det snyggt och läsbart när jag gör tankekartor på tavlan. När jag inte skriver bara punktlistor eller tankekartor, så använder jag både versaler och gemener på helt rätt och adekvat sätt. 

Advent

I musiksalen är det lucia- och avslutningsövningar för hela slanten. Varje årskurs har en egen sång, ny för i år, men de sånger som ska sjungas tillsammans är desamma, sedan säkert flera år.
Att sjunga samma sånger är både mysigt och tråkigt. Det är tradition och det är tjatigt. Det är fint och det är gammal skåpmat. Och ändå är det rätt så bra att sjunga dem. Så att gamla ord sitter kvar och nya fastnar och nya små skolelever får komma in i allsångsgemenskapen.

Så i år har jag införskaffat fyra ljus och pysslat lite med piprensare.
I slutet av varje lektion, när vi har övat och jobbat med det årskursspecifika, tänder jag min adventsljusstake och så sjunger vi de där avslutningsallsångerna. Och förhoppningsvis blir bara myset kvar.