Rytmiklycka

I helgen fyllde jag på min identitet som rytmikare och samlade energi genom att träffa rytmiklärarkollegor för en dag av delande och inspiration. Tillbaka på Musikhögskolan, barfota i rytmiksalarna, sida vid sida med andra rytmikare förenade i rörelse, sång och skratt. Tillbaka i glädjen att göra och skapa, uttrycka och vara.
Och än en gång förvissad om att tid till mitt eget musicerande och konstnärliga uttryck är en förutsättning för att jag ska vara en bra pedagog.
Om musiken och rörelsen inte är en nödvändighet för mig, hur ska jag då kunna inspirera, väcka och utveckla det hos andra?

Annons

Elever med golvvana och golvkompetens

Varje gång som jag har börjat undervisa på en ny skola, så har jag behövt ha samma diskussion med de äldre eleverna. Diskussionen om stolarna. Om varför de inte längre står utställda på golvet. Om varför de nu förväntas sitta direkt på golvet och inte på en stol.

Det verkar finnas en outtalad regel om att elever slutar sitta på golvet från det att de har slutat trean. Vilket gör att de verkar känna sig automatiskt förminskade av att återigen bli ombedda att inta golvet som sittplats.

Det här är en diskussion som jag är förberedd på. Det är också en diskussion som jag vet dör ut med tiden, även om det kan ta ett tag. När nästa kull treor blir fyror, så är de helt på det klara med att musiksalen erbjuder golvyta, att både sitta, stå, dansa, gå, springa, sjunga, spela och ligga på.
Jag har också upptäckt att diskussionen avlöper olika i olika klasser och på olika skolor. I klasser och på skolor där eleverna är vana vid att ha en stor rund matta i klassrummet att samlas på dagligen har eleverna en annan syn på golvsittande än i klasser där bänk och stol är allena rådande.

Jag brukar bjuda in till ett samtal om varför jag föredrar att inte ha stolar framme i musiksalen. Ett sådant samtal hade jag i en sexa i går, då frågan dök upp.
Innan jag hann börja förklara utbrast en elev:
”För att vi ska använda golvet, typ för att gå och dansa som vi gjorde i dag. Det sa hon ju förra gången.”
Därefter fyllde övriga klasskompisar i. De lyfte fram att rummet blev större, att det var bekvämare på golvet eftersom det är lättare att byta sittställning, att golvet inte låter lika mycket som en stol, att det är lättare att ta sig fram och förbi, att vi lättare kunde arbeta på olika sätt.
En elev lyfte särskilt fram att utan stolar så kändes inte musiksalen så tråkig och lektionsaktig, utan som ett rum där det går att lära sig genom att ha roligt och vara friare.
Det tyckte jag var en väldigt fin förklaring.

Själv sa jag inte mycket. Jag modererade lite när det behövdes och jag förklarade att stolarna var bra att ha kvar i staplar, för de gånger vi till exempel vill spela djembe, slippa stå vid keyboarden, göra någon särskild övning, eller när någon har ont och inte kan sitta på golvet.

Det behövs inte så många tillägg när eleverna redan är experter på det här med golvsittande och har en gedigen golvkompetens med sig från tidigare.

Raster med snö

Jag är inte så bekväm med att vara rastvärd under raster med snö.
Dels för att jag inte är så där jätteförtjust i snö och kyla och dels för att jag tycker det är svårt.
I alla fall när det gäller snö i Skåne. Snö i Skåne ställer till det. Det blir rackarns halt, nästan alltid, eftersom temperaturen inte kan bestämma sig och därför hoppar mellan plus och minus mest hela tiden. Det snöar oftast i sidled, eftersom det blåser och även väldigt lite snö kan plötsligt driva ihop till stora väggar mitt i vägen.
Och framförallt. Det snöar så sällan att många barn blir snötokiga när det väl händer.
En hel vinters längtan efter snö behöver komma ut och förverkligas inom loppet av de få timmar snön håller sig kvar. Drömmar om snöfort, snölyktor, snögubbar, snögummor, snöänglar, snögrottor och inte minst snöbollskrig.

Jag ställer mig ofta frågande till skolregler som förbjuder fysiska lekar. Klättra i träd, snurra i räcken, hänga, svänga, snurra, rulla, springa, hoppa… Regler som så klart är till för att ingen ska skada sig, men som minskar elevernas möjlighet att lära känna sina kroppar, öva sig motoriskt, ta tillvara sin rörelseglädje och få utlopp för sitt rörelsebehov.

Fast när det kommer till snöbollskastning vill jag nog ändå ha regler att luta mig mot där på skolgården. Jag har arbetat på skolor med totalförbud. Det har varit skönt, faktiskt. Jag har arbetat på skolor där det funnits vissa områden där snöbollskastning har varit tillåtet. Det har fungerat, ibland.
Det blir liksom oftast tjafsigt och ibland även läskigt, även om alla som är där, har valt att delta. För det som i ena stunden är kul och härligt, är i nästa stund blött, hårt och ont.
För om det nu är tillåtet, vad ska gälla? Får snöbollar kastas mot huvudet? Ansiktet? Underlivet? Är mulning tillåtet? Får flera stycken hålla fast en för att någon annan ska kunna få lätta träffar? Och så vidare…

Jag tycker att det här är svårt. Vilka regler har ni? Hur fungerar det?

Förmågorna från början!

Fördelen med att byta arbetsplats lite titt som tätt (kanske den enda fördelen, faktiskt) är att det går att finputsa sina introduktionslektioner och få till en allt bättre och tydligare presentation av ämnet för varje gång.

Första lektionen har helt enkelt handlat om presentation. Av mig, av eleverna och av musikämnet. Efter namnsånger och namnlekar har klasserna (alla klasser från ettan till sexan) fått fundera över vad de ska lära sig på musiken. De har fått fundera först själva och sedan i par. Tillsammans i paren har de sedan fått i uppgift att komma överens om tre saker. I tur och ordning har varje par fått säga en sak och alla ord har jag skrivit upp på tavlan. Helt utan inbördes ordning, helt utan värdering.

Därefter har jag presenterat förmågorna. En i taget. Tillsammans har vi sedan samtalat om och diskuterat vilka ord på tavlan som hör ihop med vilken förmåga. Orden har jag ringat in med samma färg, som jag använder till de olika förmågorna. Många ord får två eller tre ringar. Ibland är ringen hel, ibland är den streckad. Det går ju att sjunga och spela utan att kunna noter, men att kunna noter kan hjälpa till. Med hjälp av orden som dyker upp, så får jag även en bra bild av vad eleverna har mött i musikämnet tidigare. Ibland har det stått ”sitta stilla”, ”inte springa”, ”inte röra och förstöra” på tavlan. Ord som blir utan ringar. Det går inte att träna sina förmågor i musik om alla måste sitta stilla, aldrig springa och ingen får röra. Däremot har vi pratat om när det är bra att sitta stilla och när det passar att röra instrument och material.

Ett för mig och sammanhanget nytt ord dök upp på tavlan i förra veckan. Det var ordet detektiv. Jag skrev upp ordet och tänkte genast att det var ett väldigt bra ord. När vi kom till förmågan att skapa musik var det en elev som föreslog att detektiv skulle ringas in med grönt. Jag bad eleven motivera och hen förklarade att den som ska skapa egen musik kan behöva hitta inspiration från annan musik och därför vara detektiv och leta upp musik att inspireras av. Detektiv behöver en även vara när det handlar om att analysera musik, så ordet fick även en röd ring. Kanske borde jag helt enkelt skapa musikdetektivbyrå i musiksalen och utbilda alla elever i att vara musikdetektiver? Det är en lockande tanke, som nog kommer att följa med och pocka på uppmärksamhet.

Precis som det ska vara

Efter en vecka på nya stället hittar jag till toaletterna, mitt fack, kaffeautomaten, kopiatorn/skrivaren, förrådet, vaktmästarens rum, matsalen och har med elevernas hjälp fått viss koll på var på skolgården jag förväntas röra mig vid veckans olika rastvärdstider.

Jag har varit med om en studiedag (med teachmeet, appinspiration i arbetslaget, musiksalsmöblering och godfika) och en vecka med lektioner. Jag har mött nästan alla elever och påbörjat namninlärningsprocessen med namnsånger och namnrörelser.

Efter en vecka känner jag mig redan hemma. Det finns så klart massor kvar att upptäcka, koder att knäcka och strukturer att lära känna, men jag känner mig så välkommen. Att arbeta heltid på ett och samma ställe gör att hela lära känna-processen går så mycket snabbare. Varje dag har jag möjlighet att fika tillsammans med kollegorna, lära känna dem och hinna prata om sådant som rör elever, lektioner och schema. Varje dag undervisar jag i samma sal, kan lägga fram och plocka undan, förbereda och bo in mig. Varje dag går jag över samma skolgård, kan ropa hej till elever, fånga en kram och se hur de har det utanför musiksalen. Tiden känns plötsligt mycket rymligare och jag mycket lugnare, trots ett tätt schema.

Musiksalen ligger inte långt borta, gömd och glömd, utan bland alla andra skolbyggnader, med fönster mot skolgården och stigen där många fötter trampar mellan byggnaderna. Kollegor kommenterar glatt att stolarna är borta till förmån för en matta och golvutrymme, att de ser eleverna röra sig och sjunga i hela rummet och att det ser mysigt ut. De gör sig ärenden in i musiksalen, för att berätta om en schemaändring, påminna om något och byta några ord. Musiken är en synlig del av skoldagen och musikläraren en del av kollegiet. Precis som det ska vara.

 

 

Ett nytt år

2013 var året då jag, efter två och ett halvt år med dubbelt boende, dubbla liv och dubbla städer, valde Skåne. Med vemod lämnade jag Lilla Essingen, närheten till stockholmsvännerna och musiklärartjänsten på Rösjöskolan. Med förväntan såg jag fram emot att återigen dela vardag med mina nära och kära, kanske landa lite, vara mer på ett ställe och bli lite mindre splittrad.
Det var ambitionen när höstterminen drog igång, men en tjänst på tre små skolor på fyra dagar gjorde inte splittringen mindre.

Nu blir även 2014 ett förändringens år. En ny tjänst väntar. Denna gång heltid på en och samma skola, i en och samma musiksal. Julledighetens sista dagar ska jag ägna åt att läsa in mig på den litteratur som jag fick vid anställningen, böcker som alla har läst, diskuterat och arbetat med. Den gemensamma läsningen av ”Nu ler Vygostkij” får jag vara en del av under våren. Det ser jag fram emot!