Att erövra ett ord!

Upptäckte nyss att en elev använt ordet ”gangerar” i sin reflektionstext. Fatta grejen! Jag har en elev som självmant kallar musikstilar för genrer. Woopido, sjunger musikfröken!

Fridlysta

I dag sjöng ettorna Blåsippor av Alice Tegnér. Jag berättade att det där med barnböcker och barnsånger var något som först kom för cirka hundra år sedan, att Elsa Beskow och Alice Tegnér var bland de första att skriva böcker och sånger ur barns perspektiv och att Alice Tegnér skulle ha fyllt 150 år i år.

Tillsammans sjöng och pratade vi sedan igenom texten. Var är barnen i sången? Vad gör de? Vem springer de hem till? Vad vill barnen? Vad säger mamma?
Jag frågade om någon hade sett en blåsippa och berättade att blåsippor är fridlysta, så om Alice Tegnér hade skrivit sången i dag så hade hon nog skrivit om vitsippor. Här kunde en elev inte längre sluta fnissa. Alla dessa snippor! Vi fnissade tillsammans och jag sa att absolut ingen får lov att gå runt och plocka snippor eller snoppar. De är helt privata.
”De är också fridlysta!” utbrast en elev.
Dagens visdomsord!

Annons

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

Hela skolan sjunger schlager!

Hur började er måndagsmorgon?
Min började med paljettkjol, guldskor och discokula!

I dag samlades nämligen alla elever och personal i idrottshallen för vårens andra Hela skolan sjunger. Denna gång med melodifestivalstema. Efter några veckor med samma tema i musiksalen, så var vi väl förberedda för allsång och alldans. Sveriges fem eurovisionsvinnare var så klart självskrivna. Några elever ur åk 6 hjälpte till att leda Waterloo med egen koreografi, under Diggiloo stod alla upp och dansade originalstegen till refrängen och elevens val åk 3-4 ledde Euphoria med både dans och sång. Popular fick också vara med, efter en omröstning bland skolans elever och vi avrundade med årets vinnare Undo, samt med skolans vinnarlåt Busy Doin’ Nothin’.
Bandet var både utökat och decimerat på samma gång. Både basist och gitarrist ur kollegiet hade tyvärr förhinder, men däremot hade jag specialinkallad förstärkning vid pianot och rektorn vid trummorna och kunde själv koncentrera mig på att leda sång och dans. Vilken lycka att kunna dansa ut i elevhavet och fånga upp elevernas sång i mikrofonen!

Mellotemat kommer att leva kvar ett litet tag till. I de lägre årskurserna ägnar vi veckan åt att minnas (och befästa!) alla låtar vi hittills sjungit under terminen och sjunga igenom så många som möjligt av dem i önskeordning. I de högre blir det instrumentspel. Gitarr, piano, trummor och bas med målet att kunna spela Busy Doin’ Nothin’ och Undo, båda i Dm. Dagens fyror hann med både en genomgång av gitarr, strängar, grepptabell, Dm, Am och stafettspel på Busy Doin’ Nothin’ (vers och brygga). Halvklass regerar!
Nu åker paljetterna hem för att ta igen sig lite efter en rejäl urladdning.

Vår!

Solen lyser, livet återvänder, rastvärdsskapet känns som lyxtid på en skolgård full av studsande bollar, hoppande barn, asfaltsmålningar och rullande kulor.

Mitt i Melodifestivalen, resultat och eftersnack.

Det är den där tiden på året. Melodifestivalstiden.
Vi började förra veckan, då med lite melodifestivalshistoria. Med hjälp av en keynotepresentation och youtubeklipp reste vi från 1956, då Eurovision Song Contest hölls för första gången, via 1958 och Sveriges första bidrag med Lilla Stjärna sjungen av Alice Babs, 60-talet med typisk schlager (förutom året med Monica Zetterlund och En gång i Stockholm, då Sverige obegripligt blev utan poäng), 70-talet med töntstämpel och första Eurovisionsegern, 80-talet med dansare, Carolas genombrott och Herrey’s, 90-talet med sjunkande status, ballader och Sveriges tredje och fjärde seger, 00-talet med deltävlingar, ökande intresse, 10-talet med Sveriges femte seger och fram till i dag, med diskussioner om bristen på kvinnliga låtskrivare i startfältet.

Med hjälp av klippen har vi kunnat se hur tekniken utvecklats, hur musiken har förändrats, hur reglerna har påverkat, numren blivit allt mer avancerade och artisterna hamnat allt mer i centrum. En av de mest centrala frågorna från eleverna har varit: ”Lever hen nu?” och det har inte varit helt enkelt att förklara att flera av lärarna på skolan var barn när de första bidragen skickades till ESC och allt var svartvitt.

Denna vecka lyssnar vi på årets finalbidrag och röstar. De yngre eleverna lyssnar och testdansar innan de röstar individuellt med handuppräckning (inga händer, en hand eller två händer). Vi lyssnar efter vers, refräng och stick. När andra refrängen kommer är det dags att ställa sig upp och testdansa bidraget fram till sticket, som vi visar att vi hör genom att stå stilla i statyer. I sista refrängen sätter vi oss ner och eleverna visar sina röster.

De äldre eleverna delas in i jurygrupper och bedömer bidragen i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet. Att mäta jämställdheten i skilda bidrag är så klart inte det mest ultimata, men jag ville ändå få med en kategori där mansdominansen bland låtskrivare kan belysas. Eleverna har också upptäckt att det bara finns manliga dansare i finalen och funderat över varför det är så. Vi hinner inte diskutera i storgrupp, men jag hör på elevernas samtal i jurygrupperna att de tar sin uppgiften på stort allvar, att de delger varandra info och fakta om artister, låtar, genrer mm och resonerar sig fram till sina poäng.

Jag ser det här som en bra övning i förmågan att analysera och samtala om musikens uttryck, både för de yngre och de äldre. De yngre får framförallt träna sig i att kunna uttrycka sina åsikter på ett sätt som inte sårar någon annan (det har varit en del tårar och besvikelser när favoriter sågats eller inte fått tillräckligt många poäng för att vinna). De äldre får träna sig i att se på en och samma låt ur olika perspektiv och på så sätt förhoppningsvis få redskap för att kunna öppna upp för fler aspekter än bara den egna känslan. Jag hör hur bidrag som inte gillas (till exempel Songbird) ändå kan få höga poäng för framförandet, eftersom de hör att artisten sjunger bra. Själv tränas jag i att ständigt skapa en musiksal där varje elev tillåts att uttrycka sin åsikt, utan att få kommentarer eller blickar. Inte helt enkelt, men jag jobbar på.

Nackdelen med det här upplägget är att vi inte själva musicerar på två veckor, men det tar vi igen nästa vecka, då det är dags att sjunga de svenska ESC-vinnarna genom tiderna, årets vinnarlåt och ytterligare en låt som är framröstad av eleverna. Dessa låtar utgör sedan programmet till nästa Hela skolan sjunger. En fördel är att majoriteten av eleverna blir väldigt engagerade och att alla elever på skolan för en gångs skull upplever och jobbar med samma sak.

Och nu är det plötsligt nästa vecka.
Skolans resultat skiljer sig något från landets och vi har börjat lektionerna med att snabbt reflektera över varför det är så. Den rådande uppfattningen hittills är att gamla i större utsträckning röstar på lugna låtar och unga på snabba. Ingen dålig analys, måste jag ändå säga. Även jag kan se en utveckling i hur eleverna röstar från förskoleklass och upp till sexan. Låten Bröder tappade till exempel i popularitet, precis som Oscar Zias Yes we can, i takt med ökande årskurs, medan Busy Doin’ Nothin’ var en självklar etta i sexan, men snarare en tvåa, trea eller fyra i tidigare årskurser. Och ju äldre eleverna blir desto fler kunde ge poäng till balladerna, med motiveringen att både Sanna Nielsen och Ellen Benediktson sjunger bra, trots att låtarna inte var några direkta favoriter. Själv tänker jag att även språket påverkar. Panetoz och Linus Svenning sjöng på svenska och blev klara favoriter hos de yngre eleverna. Det är ju kul att snabbt kunna sjunga med och förstå vad en sjunger.

Så här blev resultatet:

1. Busy Doin’ Nothin’ – Ace Wilder
2. Blame it on the disco – Alcazar
3. Efter solsken – Panetoz
4. Yes we can – Oscar Zia
5. Bröder – Linus Svenning
6. Survivor – Helena Paparizou
7. To the end – Yohio
8. Undo – Sanna Nielsen
9. Natural – Anton Ewald
10. Songbird – Ellen Benediktson

Eftersom skolans vinnare inte är den samma som Melodifestivalens vinnare, så blir det självklart så att båda låtarna får sjungas både på musiken och på Hela skolan sjunger. Vi fortsätter i schlagerland, ett tag till. Eftersom vinnarlåtarna dessutom innehåller få ackord i ”bra” tonarter, så finns det en risk att de får leva kvar som ensemblematerial också. 🙂