Flipp!

Plötsligt händer det!
Efter 2-3 år av funderande och klurande och fastkörande, så fick jag plötsligt till det! I går lade jag upp två (2!) flippar på skolan musikblogg!

Jag har, sedan jag började läsa om det och hörde Daniel Barker berätta om sitt arbete, gått och grunnat på hur jag ska få till flippar i musik. För jag gillar tanken så mycket! Tanken på att eleverna kan lyssna och se om en instruktion eller genomgång så många gånger som de behöver, att de kan gå tillbaka senare, komma i kapp, få hjälp att arbeta självständigt… Och jag har sett framför mig hur jag skulle kunna göra små filmer om notering, musikbegrepp, instrumentspel, kompfigurer osv. Men jag har inte kommit loss. Jag har kört fast i hur:et. Jag har testat stopmotion, vilket var kul och hade potential, men som blev lite roddigt pga redigeringsbehov och för mycket perfektionism. Jag har velat filma, men har fortfarande inte hittat eller uppfunnit något fungerande stativ till mobilen/paddan så att jag kan filma från rätt håll när jag visar instrumentspel. Jag har testat Bookcreator, men kört fast i hur jag ska dela det med alla elever. Jag har blivit tipsad om Educreations, men inte fått tummarna loss.

Men tack vare #PaddagogikLund så lossnade det. Inspirationen kom tillbaka och eftersom jag fick en bra genomgång av Educreations, så hade jag en startpunkt. Detta, i kombination med stressen över att sexorna, som jag tog över i januari, har så lite tid för att lära sig alldeles för mycket, gjorde att jag i går till slut bara satte mig och drog ihop två filmer. En om hur eleverna kan använda GarageBand för att öva piano hemma, orientera sig bland tangenterna, räkna ut ackord och öva på komp (även om tangentavstånden så klart inte stämmer) och en om hur de kan använda samma app för att lära sig att hitta toner på elbas.

Educreations räcker inte riktigt till för vad jag skulle vilja göra. Jag vill fortfarande hitta ett bra sätt att filma mina händer, från rätt håll, för att kunna visa komp och spelteknik och det har jag inte löst. Men det här är en start och jag känner mig nöjd. Om än inte riktigt tillräckligt modig för att lägga filmerna här. Än.

Annons

#paddagogikLund

Än en gång måste jag jubla lite över mitt utökade kollegium. Det där som jag hittade digitalt via Twitter, bloggen och Facebook och som sedan blev till fysiska möten. I tisdags anordnade eldsjälarna bakom #PedagogiskPub Lund knytkonferensen #PaddagogikLund och vi var några kollegor som tog oss dit efter skoldagens slut. På plats i Svaneskolans aula fick vi lyssna till Joachim Thornström, som har startat och driver sajten Skolappar.nu, där pedagoger recenserar olika appar som kan användas i undervisning. Förutom det intressanta i att höra hur någon har sett ett behov och faktiskt sett till att skapa en plattform för att möta det behovet, så var det gott att påminnas om att det så klart är pedagogen som gör appen pedagogisk, genom att sätta in den i ett sammanhang. Det är så lätt att vilja tro att verktygen ska förändra undervisningen, när det så klart är undervisningen som styr hur verktygen används och ifall de bidrar eller bara blir ett nytt ting som gör samma sak som ett gammal. Det var också bra att höra att vi som skolor så klart ska stötta de apputvecklare som gör ett bra arbete, genom att betala för bra appar och köpa enligt upphovsreglerna. Det är lätt att glida där, jag gör det själv gällande noter och musik, eftersom det är så svårt att hinna och ha råd att köpa i den utsträckning som skulle behövas för att hålla sig à jour, men jag vill ändå ha ambitionen att betala för det arbete människor lägger ner.

Efter den gemensamma starten drog knytkonferensen igång och ett drygt hundratal lärare flockades runt tavlan för att slå an ämnen och välja grupper. I vimlet upptäckte jag, till min glädje, musiklärarkollegan Laura, som jag lärt känna via Twitter. Första passet ägnade jag åt ”flippar”, lyssnade, tittade, fick tips och kunde ta upp mina egna funderingar kring hur jag ska lösa filmning ur den vinkel jag behöver. Jag har en ambition att göra flippar där jag går igenom lite pianoackord, kompfigurer, gitarrspel etc, men då måste jag komma på en lösning att rigga paddan eller mobilen så att allt filmas ur rätt perspektiv för eleverna och det har jag inte löst ännu… När det var dags för pass två valde jag och Laura att sätta oss tillsammans och prata musik och appar. Nu blev det väldigt mycket annat som vi diskuterade också, men det är ju tjusningen. Att få sitta med en ämneskollega gör att samtalsämnena avlöser varandra och allt känns viktigt, nyttigt och lärorikt.

Dagen avslutades på Hercules bar och med #PedagogiskPub Lund och ännu en drös givande samtal, denna gång både med kollegor på min egen arbetsplats och med kollegor från andra ställen.

Att vara lärare har blivit så otroligt många gånger roligare och givande sedan jag fick tillgång till så många fler kollegor, på så många olika sätt!

Boomwhackers

För några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Vem är musiklärare – uppföljning

Fler än 10 000 träffar fick mitt förra inlägg och flera kommentarer, både här på bloggen, på Twitter och på Facebook. Tack, alla ni som har läst, delat och reagerat.
Det finns en musiklärargrupp på Facebook, där diskussionen om behörighet och legitimationsregler är livaktig. Där har många musiklärare meddelat att de nu byter fackförbund, från Lärarförbundet till LR, eftersom många känner sig svikna av Lärarförbundet. Jag hoppas att Lärarförbundet lyssnar på oss medlemmar som stannar och även omvärderar sitt ställningstagande.
Jag hoppas också att vi just nu befinner oss i den ytterkant, där pendeln svänger ut innan den vänder tillbaka, mot en syn där de estetiska ämnena uppvärderas och upprättas.

Jag skrev ur mitt eget perspektiv, musiklärarens, i frustration över hur min utbildning underskattas och hur min ämneskompetens trivialiseras. För mig är det obegripligt att en musiklärare, utbildad på musikhögskola, med Kulturskolan som arbetsplats, eller en musiklärare utbildad vid SMI inte får legitimation, när musikbehörighet slängs på diverse andra yrkeskategorier.
Många kände igen sig, några blev arga och några berikade med sina perspektiv. Till exempel dök det upp en text i mitt flöde, där en fritidspedagog tog upp det märkliga i att få lärarleg i musik, men inte i fritidspedagogik. En text på samma ämne, men ur fritidspedagogens perspektiv. Läs gärna!

Angående diskussion om musiklegg för fritidspedagoger

Vem är musiklärare?

Det här läste jag till frukost. En artikel i Uttryck, Lärarförbundets tidning för oss lärare i estetiska ämnen. En artikel om att musiklärare har protesterat mot ändringarna i lärarlegitimationen. Ändringar som ger fritidspedagoger med äldre utbildning behörighet i musik. I artikeln ställs frågan varför just musiklärare upprörs, när detta berör betydligt fler ämnen än bara musik. I artikeln uttalar sig även lärarförbundet och de ställer sig frågande till musiklärarnas protest och anser att det varken är ”trångt om jobb” för musiklärare eller att det på något sätt skulle vara negativt för vare sig skola, elever eller lärare att fler får behörighet att undervisa i ämnet musik. Snarare skulle det vara en hjälp att få bort små deltidstjänster som ofta måste sys ihop mellan flera skolor för att bli möjliga för någon att livnära sig på.

Jag tillhör de upprörda musiklärarna. Varför?

För att få bli musiklärare behövde jag gå en lång väg. Jag behövde göra flera dagars antagningsprov, där jag bedömdes i allt från rytmik (i flera olika delprov så som metrik, rörelseform, pianoimprovisation, undervisningsprov), till olika delprov i sång, piano, gehör, teori, harmonilära, a vista-läsning, körledning, undervisning, gitarr… För att klara dessa prov behövde jag, som hade gått samhällsvetenskapligt program på gymnasiet och ”bara” haft musik som hobby först söka in till musiklinje på en folkhögskola (en antagningsprocedur i samma stil men mindre format som ovan) och läsa där ett år. Utöver godkända antagningsprov behövde jag även ha standardbehörighet från gymnasiet.
När jag väl var antagen så läste jag en utbildning med lärarledd undervisning varje veckodag, ett par kvällar och varannan söndag. Min ”klass” bestod av fem studenter och flera kurser hölls i det formatet, flera kurser var helt individuella, några var i grupper om 8-10 st eller kanske 20 st. Undantaget var musikhistoria, där den första kursen lästes av alla musiklärarstudenter termin ett och två, oavsett inriktning, dvs ca 60 st. När jag var färdig hade jag 160 poäng (i dag översatt i 240 hp) och var examinerad musiklärare med rytmik som huvudämne för alla åldrar (från de yngsta till de äldsta) och behörighet att undervisa i musik i grundskolans lägre åldrar. Att jag inte, trots alla poäng, var behörig att undervisa i klassmusik i högstadiet berodde på mina tillval. För så noga var det. På en Musikhögskola är inte musik ett ämne, utan ett kunskapsområde, med flera olika ämnen, både praktiska, teoretiska och didaktiska. Jag kan spela gitarr och lära ut gitarr till grundskoleelever i ämnet musik, men jag är inte gitarrpedagog, för då behövs mycket djupare kunskaper, för att ta ett exempel. Det är som det brukar vara; ju mer en kan om ett ämne, desto mer inser en hur lite det egentligen är och hur mycket som finns kvar att kunna.

Men jag blir inte bara upprörd över att min långa utbildningsväg jämställs med en halv eller hel termins studier. Jag är också upprörd över att de yngre elevernas rätt till ämneslärare inte tas tillvara. Att det är ok att tre eller sex år av elevens musikstudier (många gånger de enda musikstudier de möter, om de inte råkar ha turen att födas i en familj med intresse och förutsättningar för att låta dem musicera på fritiden, samt i en kommun där möjligheten finns att komma in på Kulturskolan eller annan musikskola, tillräckligt fort för att intresset inte ska dö i en kö) och hela grunden läggs av någon som inte har tillräckligt med utbildning för att själv nå upp till kunskapskraven i årskurs sex eller nio.

Men så här är det ju i alla ämnen! kanske du tänker nu och himlar lite med ögonen. Det räcker minsann med 15 hp för att undervisa i SO på lågstadiet också och det räcker med 30 hp för att få undervisa i svenska eller matematik. Då vill jag å det bestämdaste säga att det finns en skillnad. Skillnaden är att vi alla, som är lärare, har läst matematik, svenska och SO-ämnen under hela vår skoltid, flera timmar i veckan, från åk 1 och fram till studenten. Musik har vi inte alls fått läsa i samma utsträckning, någon av oss. Kanske hade du bara musik med en behörig musiklärare i åk 8? För när du började gymnasiet, så valde du bild. Och i dag så är det ju bara dumt att välja ett estetiskt ämne på gymnasiet, för det ger ju inga meritpoäng, så därför finns det snart inga estetiska ämnen kvar i de teoretiska programmen, för elevunderlaget är för litet.

Jag tycker att det är otroligt bra och självklart att förskollärare, fritidspedagoger och klasslärare får musik (och andra estetiska ämnen) i sin utbildning. Ju fler metoder vi har att använda oss av i undervisningen, desto bättre. Ju mer vi kan använda oss av estetiska lärprocesser, desto bättre. Ju fler förskollärare, fritidspedagoger och klasslärare som med ledighet och glädje plockar fram en gitarr och sjunger rent i barnanpassade tonarter, desto bättre. Det berikar alla!
Självklart ska vi alla kunna hjälpas åt för att fylla på elevernas musikaliska förråd, precis som jag i musiken hjälper till med att fylla deras ordförråd, språkutvecklar, räknar, mäter, jämför, pratar om samhälle och historia, om fysik i ljudvågor och mycket annat.

Att jag har läst om barns språkutveckling stärker mig som musiklärare, men gör mig inte till svensklärare. Att jag har läst om barns motoriska utveckling stärker mig som musiklärare, men gör mig inte till idrottslärare. För mig är det en stor skillnad.

Jag blir alltså upprörd över att så lite utbildning och så lite erfarenhet krävs för att undervisa i musik och över att så lite värde tillskrivs ämnet, det ämne i skolan som har förutsättningar för att utveckla hjärnans neuroplasticitet mer än något.
Men jag blir också upprörd över att höra mitt fackförbund säga att det inte är trångt om jobb. Att det är bra att många blir behöriga, oavsett hur lite poäng de har. För det är trångt om jobb. Det är trångt om jobb för oss som vill arbeta med de yngre eleverna. Som vill lägga grunden och bygga vidare. Som vill ta de yngre elevernas musikaliska utveckling på största allvar. För oss är det trångt. Och lösningen kan inte vara att acceptera små tjänster, eller tjänster fördelade på många skolor. Lösningen måste vara att skolor vill ha vår kompetens. Att skolor förstår kvalitetsskillnaden för eleverna och vill satsa på en musiklärartjänst, där kanske inte bara den timplansobligatoriska musiken ryms, utan även genomtänkta elevens val, extra musik för både de som har svårt för det och för de som vill komma längre, musik som resurs, tillgång och utvecklingsmöjlighet. Insatser som stöds i all den forskning som visar på musikens positiva effekter på oss som människor, på vårt välbefinnande, vår inlärning, vår förståelse, vår kommuniaktion… Som det ser ut nu verkar det snarare gå åt ett håll där jag och mina kollegor riskerar slås ut av fritidspedagoger eller klasslärare med en liten kurs i musik, för det är klart att det är praktiskt för en skola att ha en fritidspedagog som kan undervisa lite under skoldagen och sedan gå rakt vidare till fritids och fortsätta sitt arbete, eller en lärare som kan ta musiken i sin egen klass. Men praktiskt är inte alltid det bästa i ett större perspektiv.