Vem är musiklärare?

Det här läste jag till frukost. En artikel i Uttryck, Lärarförbundets tidning för oss lärare i estetiska ämnen. En artikel om att musiklärare har protesterat mot ändringarna i lärarlegitimationen. Ändringar som ger fritidspedagoger med äldre utbildning behörighet i musik. I artikeln ställs frågan varför just musiklärare upprörs, när detta berör betydligt fler ämnen än bara musik. I artikeln uttalar sig även lärarförbundet och de ställer sig frågande till musiklärarnas protest och anser att det varken är ”trångt om jobb” för musiklärare eller att det på något sätt skulle vara negativt för vare sig skola, elever eller lärare att fler får behörighet att undervisa i ämnet musik. Snarare skulle det vara en hjälp att få bort små deltidstjänster som ofta måste sys ihop mellan flera skolor för att bli möjliga för någon att livnära sig på.

Jag tillhör de upprörda musiklärarna. Varför?

För att få bli musiklärare behövde jag gå en lång väg. Jag behövde göra flera dagars antagningsprov, där jag bedömdes i allt från rytmik (i flera olika delprov så som metrik, rörelseform, pianoimprovisation, undervisningsprov), till olika delprov i sång, piano, gehör, teori, harmonilära, a vista-läsning, körledning, undervisning, gitarr… För att klara dessa prov behövde jag, som hade gått samhällsvetenskapligt program på gymnasiet och ”bara” haft musik som hobby först söka in till musiklinje på en folkhögskola (en antagningsprocedur i samma stil men mindre format som ovan) och läsa där ett år. Utöver godkända antagningsprov behövde jag även ha standardbehörighet från gymnasiet.
När jag väl var antagen så läste jag en utbildning med lärarledd undervisning varje veckodag, ett par kvällar och varannan söndag. Min ”klass” bestod av fem studenter och flera kurser hölls i det formatet, flera kurser var helt individuella, några var i grupper om 8-10 st eller kanske 20 st. Undantaget var musikhistoria, där den första kursen lästes av alla musiklärarstudenter termin ett och två, oavsett inriktning, dvs ca 60 st. När jag var färdig hade jag 160 poäng (i dag översatt i 240 hp) och var examinerad musiklärare med rytmik som huvudämne för alla åldrar (från de yngsta till de äldsta) och behörighet att undervisa i musik i grundskolans lägre åldrar. Att jag inte, trots alla poäng, var behörig att undervisa i klassmusik i högstadiet berodde på mina tillval. För så noga var det. På en Musikhögskola är inte musik ett ämne, utan ett kunskapsområde, med flera olika ämnen, både praktiska, teoretiska och didaktiska. Jag kan spela gitarr och lära ut gitarr till grundskoleelever i ämnet musik, men jag är inte gitarrpedagog, för då behövs mycket djupare kunskaper, för att ta ett exempel. Det är som det brukar vara; ju mer en kan om ett ämne, desto mer inser en hur lite det egentligen är och hur mycket som finns kvar att kunna.

Men jag blir inte bara upprörd över att min långa utbildningsväg jämställs med en halv eller hel termins studier. Jag är också upprörd över att de yngre elevernas rätt till ämneslärare inte tas tillvara. Att det är ok att tre eller sex år av elevens musikstudier (många gånger de enda musikstudier de möter, om de inte råkar ha turen att födas i en familj med intresse och förutsättningar för att låta dem musicera på fritiden, samt i en kommun där möjligheten finns att komma in på Kulturskolan eller annan musikskola, tillräckligt fort för att intresset inte ska dö i en kö) och hela grunden läggs av någon som inte har tillräckligt med utbildning för att själv nå upp till kunskapskraven i årskurs sex eller nio.

Men så här är det ju i alla ämnen! kanske du tänker nu och himlar lite med ögonen. Det räcker minsann med 15 hp för att undervisa i SO på lågstadiet också och det räcker med 30 hp för att få undervisa i svenska eller matematik. Då vill jag å det bestämdaste säga att det finns en skillnad. Skillnaden är att vi alla, som är lärare, har läst matematik, svenska och SO-ämnen under hela vår skoltid, flera timmar i veckan, från åk 1 och fram till studenten. Musik har vi inte alls fått läsa i samma utsträckning, någon av oss. Kanske hade du bara musik med en behörig musiklärare i åk 8? För när du började gymnasiet, så valde du bild. Och i dag så är det ju bara dumt att välja ett estetiskt ämne på gymnasiet, för det ger ju inga meritpoäng, så därför finns det snart inga estetiska ämnen kvar i de teoretiska programmen, för elevunderlaget är för litet.

Jag tycker att det är otroligt bra och självklart att förskollärare, fritidspedagoger och klasslärare får musik (och andra estetiska ämnen) i sin utbildning. Ju fler metoder vi har att använda oss av i undervisningen, desto bättre. Ju mer vi kan använda oss av estetiska lärprocesser, desto bättre. Ju fler förskollärare, fritidspedagoger och klasslärare som med ledighet och glädje plockar fram en gitarr och sjunger rent i barnanpassade tonarter, desto bättre. Det berikar alla!
Självklart ska vi alla kunna hjälpas åt för att fylla på elevernas musikaliska förråd, precis som jag i musiken hjälper till med att fylla deras ordförråd, språkutvecklar, räknar, mäter, jämför, pratar om samhälle och historia, om fysik i ljudvågor och mycket annat.

Att jag har läst om barns språkutveckling stärker mig som musiklärare, men gör mig inte till svensklärare. Att jag har läst om barns motoriska utveckling stärker mig som musiklärare, men gör mig inte till idrottslärare. För mig är det en stor skillnad.

Jag blir alltså upprörd över att så lite utbildning och så lite erfarenhet krävs för att undervisa i musik och över att så lite värde tillskrivs ämnet, det ämne i skolan som har förutsättningar för att utveckla hjärnans neuroplasticitet mer än något.
Men jag blir också upprörd över att höra mitt fackförbund säga att det inte är trångt om jobb. Att det är bra att många blir behöriga, oavsett hur lite poäng de har. För det är trångt om jobb. Det är trångt om jobb för oss som vill arbeta med de yngre eleverna. Som vill lägga grunden och bygga vidare. Som vill ta de yngre elevernas musikaliska utveckling på största allvar. För oss är det trångt. Och lösningen kan inte vara att acceptera små tjänster, eller tjänster fördelade på många skolor. Lösningen måste vara att skolor vill ha vår kompetens. Att skolor förstår kvalitetsskillnaden för eleverna och vill satsa på en musiklärartjänst, där kanske inte bara den timplansobligatoriska musiken ryms, utan även genomtänkta elevens val, extra musik för både de som har svårt för det och för de som vill komma längre, musik som resurs, tillgång och utvecklingsmöjlighet. Insatser som stöds i all den forskning som visar på musikens positiva effekter på oss som människor, på vårt välbefinnande, vår inlärning, vår förståelse, vår kommuniaktion… Som det ser ut nu verkar det snarare gå åt ett håll där jag och mina kollegor riskerar slås ut av fritidspedagoger eller klasslärare med en liten kurs i musik, för det är klart att det är praktiskt för en skola att ha en fritidspedagog som kan undervisa lite under skoldagen och sedan gå rakt vidare till fritids och fortsätta sitt arbete, eller en lärare som kan ta musiken i sin egen klass. Men praktiskt är inte alltid det bästa i ett större perspektiv.