En termin senare

I går avslutade vi terminen för eleverna med två avslutningar, en för F-3 och en för 4-6. Och jag känner stor tacksamhet. Tacksamhet över att det värsta är gjort, dvs första terminen på en ny skola och första avslutningen. Nu har jag koll. Jag känner mina kollegor, jag känner alla elever utom de som kommer nya till hösten, jag har satt mina svåraste betyg på sexor efter bara en termin och jag har fått visa vem jag är som musiklärare, delvis genom avslutningarna.
Jag känner tacksamhet över att arbeta på en skola där jag får förtroende att fylla avslutningen med innehåll och tid att repetera med eleverna, där vaktmästaren har både ett brinnande engagemang och tid att rigga och sköta scen, ljud och ljus, där kollegor ställer upp och spelar och gör bildspel med både bilder och sångtexter, där rektorn bjuder på sig själv, där kollegorna är generösa med både feedback och varma, glada tillrop.
Jag känner tacksamhet över mina elever som har valt att lita på mig och med trygghet och glädje levererat sång och rörelse på scen.

Nu återstår städning, rensning, sortering och inköp för att uppdatera musiksalen och göra den både mer praktisk och tilltalande. Och planering och fortbildning. Jag bygger för framtiden och det känns gott. Det har varit många musiksalar att ställa i ordning på kort tid och nu hoppas jag att jag kan landa lite.

Med mig in i sommaren tar jag mina kollegors fina ord, om att avslutningen var den bästa och proffsigaste någonsin (i ett fall den bästa i en nästan 40-årig lärarkarriär) och att jag leder eleverna med både tydlighet och värme, så att alla rycks med och tryggt vågar sjunga och dansa med glädje.

Annonser

Avslutningstider

Inget är riktigt som det ska. Det har plötsligt blivit juni och skoldagarna bryts av utflykter och lovdagar, fotbollsturneringar och klassresor. Allt fler elever går in i sommarlovsläge, med bara ben och myggbett, utelängtan och leksug. Men inne i musiksalen råder det sträng disciplin. Avslutningen stundar och då ska texter, rörelser, melodier, stämmor och programordningar sitta, helst i ryggmärgen. Sexorna ska ha betyg och jag försöker hinna kalla in grupper om 4-5 stycken så fort jag får en möjlighet, för att låta dem spela och sjunga för mig, så att vi tillsammans kan resonera kring deras förmågor och vilka kunskapskrav de uppfyller. Tokig blir jag med jämna mellanrum. Inte på eleverna, men på att de har haft en så brokig musikundervisning under hela sin skolgång, med många lärarbyten och varierande behörighet och kvalitet. När jag sätter dem en och en vid trumsetet, med ett par klasskamrater övandes vid varsin stol och vägleder dem genom ett enkelt trumkomp och märker hur snabbt de lär sig och hoppar uppåt i kunskapskraven bara genom att få tid och individuell hjälp, så blir jag både glad och dyster. Glad över att de lär sig och erövrar en ny förmåga, dyster över att de inte har fått chansen tidigare. När jag hör dem bedöma sig själva och sina kamrater, utifrån den ”kunskapstrappa” som vi har gjort tillsammans, så hör jag hur medvetna de är om sin egen process, hur de överraskas positivt över hur mycket de ändå klarar och hur de samtidigt blir besvikna över att inte ha tiden att nå längre, när de märker vilken skillnad det kan vara bara på gång ett och två vid trumsetet.

När jag hör och ser mina treor med lätthet gå och klappa puls för att sedan både dubblera och halvera den och därefter hantera en trestämmig kanon med både sång och rörelse i grupper om 5-7 stycken känner jag mig lugn inför både deras mellanstadietid och framtida bedömningar. De kommer att ha en bra chans att utveckla alla förmågor och få träna på alla kunskapskrav. På samma sätt tänker jag att mina sexor har gott om tid att få både träna och utvecklas under högstadiet. Det är inte kört på något sätt. Men det är ändå tungt att känna att jag släpper dem utan en välfylld verktygslåda. Jag gör mitt bästa för att förklara, resonera och samtala kring betygssättning, för att ge dem en chans att förstå både vad som ingår och krävs och varför det inte går att hinna ge dem allt på bara en termin. Min förhoppning är, att även om de inte har fått möjlighet att nå så långt som de hade kunnat, så har jag rustat dem tillräckligt väl för att de både ska förstå det betyg de får och veta vad de behöver jobba vidare på för att utvecklas vidare och nå längre under högstadiet.

Jag är fortfarande väldigt skeptisk till betyg, framför allt tidiga betyg, men det som betygen ändå för med sig, är ett rejält ansvar att synliggöra både kunskapskrav och elevernas egen kunskapsutveckling. Ge dem både språk, erfarenhet och redskap. Jag önskar bara att jag fick arbeta med det, utan att det resulterade i en bokstav som riskerar att kännas som en stämpel.