Min klangbotten

I början av höstterminen kom tidningen Uttryck (Lärarförbundets tidning för oss estetlärare) på besök. Via bloggen hade de fått nys om att jag arbetar med att ifrågasätta och vidga normer i min undervisning och vi bokade in en dag då de kunde komma, följa lektioner och intervjua.
I mejlen innan besöket försökte jag förklara att jag ju inte undervisar i genus eller normer, utan att det snarare handlar om ett förhållningssätt, en klangbotten som jag står på och låter färga allt vi gör. Jag funderade över hur jag skulle kunna ge exempel på det i en lektion, på ett sätt som blev tydligt men ändå inte övertydligt. Pannan låg i djupa veck.

När väl Sebastian Danielsson och Ola Torkelsson kom på besök hade jag grunnat både fram och tillbaka och kände väl fortfarande att uppdraget var klurigt. Tänk om min klangbotten inte skulle märkas? Tänk om lektionsplaneringen skulle falla ihop som korthus pga något oförutsett? I stället blev det en otroligt givande dag, med spännande samtal och fantastiska elever som fokuserade stenhårt på lektionen och inte på fotografen och reportern. Att få ägna några timmar åt att sätta ord på mina handlingar och tankar kändes som värsta lyxen och gav både energi och nya funderingar.

I torsdags kom resultatet. Och jag känner mig både stolt och glad, men vill ändå göra ett tillägg. Jag är musiklärare och rytmikpedagog. Rytmiken föll tyvärr bort i texten.

Ifrågasättande bryter barriärer

Annons

Fnissig fredag

Kanske är det regnet, kanske är det för att det är fredag, men himmel vad fnissigt det blev.

Jag åt pedagogisk lunch med sexorna och vi satt och pratade vid bordet. Samtalet rörde sig just då om spel och jag lyssnade mest. Det skulle klargöras om Digimon var japanskt eller ej. ”Ja, det är klart. Allt med ögon som är större än hjärnan är japanskt, typ som manga” förklarade en elev. Värderingsmässigt instämmer jag inte i detta uttalande, men beskrivningen var ändå så träffande och grafisk att jag bröt ihop i en fullständig skrattattack. En efter en tystnade eleverna runt mig och vände sig om för att se vad som stod på. Och ju fler som tittade, desto mer skrattade jag. Så där satt vi. Fnittrande och skrattande och uppsluppna.

Efter lunchen tog jag vägen inom personalrummet och fick en kollega att brista ut i skratt bara av att se mig. Förklaringen låg i något en elev hade skrivit. Eleven förberedde sitt utvecklingssamtal och skulle skriva ner något som hen önskade att lärarna hjälpte till med mer. ”Ge tydliga läxor. Det gäller bara Alexandra.” Jag började genast försvara mitt otydliga läxgivande, då kollegan stoppade mig och skrattande förklarade att eleven ansåg att de andra skulle lära av mig. Och så skrattade vi båda två åt dråpligheten i hela situationen. För helt ärligt. Så ofta ger jag inte musikläxor. Men kanske var det föredömet?

Tillbaka inne i musiksalen undrade en elev varför jag hade ett ikeakort i handen. Jag förklarade att jag ska dit i helgen och kanske köpa lite saker till musiksalen. ”Instrument?” frågade en annan elev. Jag svarade att det nog blev svårt på Ikea. ”Men du kan åka till Musikea!” utbrast eleven som hade frågat om kortet. Och så fnissade vi gott åt vitsigheten.

Och på något sätt sätter det här fingret på vad som är tjusningen att undervisa i allmänhet och att undervisa barn i synnerhet – det bubblar ut kreativa, tokiga, roliga, självklara associationer mest hela tiden. Jag kan aldrig fullt ut förutse hur dagen ska bli, för den utvecklas alltid i relation till dem jag undervisar. I relation. Det är liksom nyckeln.

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

Vilken lyxdag!

I dag har varit en sån där en på hundra-dag. Eller snarare en på tusen. Jag och tre (3!) elever ur åk 4 har varit i Hässleholm och deltagit i Riksteatern Skånes scenkonstdagar för barn och unga. Fyra föreställningar har vi hunnit med. Nycirkus, dockteater, clowninspirerad teater och dansteater. Och vi har pratat, refererat och recenserat. Funderat över målgrupp och innehåll, över skratt och stillsamhet.
Själv har jag funderar över hur olika teaterformer träffar olika. Hur föreställningen med nycirkusinslag fångade eleverna med skratt, tokigheter, magi, musik och akrobatik, trots en ordlös och poetisk handling. Hur dockteatern köptes utan större protest, trots att eleverna var överens om att den nog vände sig till yngre elever. Hur föreställningen med två clownaktiga män som försöker sätta upp en pjäs och missförstår varandra lockade till skratt genom sin fysiska humor. Hur dansteatern upplevdes tråkig, pga sin stillsamma inledning. Själv fångades jag mest av den. Men jag har ju också jobbat med kontaktimprovisation, dans, rörelse och musik. För eleverna var det en helt ny upplevelse och vissa saker är svåra att uppskatta utan övning, vilket jag själv har erfarit när jag entusiastiskt tagit med vänner på dans och de sedan uttryckt sin förvirring över vad de har sett. Jag tror helt enkelt att jag får lägga in lite mer rörelseimprovisation i mina lektioner, så att vi får öva.