När det börjar landa

I början av terminen tittade vi på skolans betygstatistik för åk 6 och jämförde mellan olika ämnen. Musikämnet stack ut, som ett ämne färre elever nådde höga betyg. Fördelningen mellan F, E och D var relativt jämn med den i andra ämnen, men A och B var färre. Jag ursäktade mig lite och förklarade att eftersom ämnet har haft det tufft på lärarfronten, med många byten på kort tid, lärare som inte haft rätt utbildning och/eller inte riktigt fungerat, så var det svårt för mig att hinna undervisa sexorna i allt de behövde kunna för att uppfylla de högre kunskapskraven på bara en termin. Mina kollegor påminde mig dessutom om att eleverna faktiskt bara har musik 40 minuter i veckan och det också får tas med i beräkningen. Och det är klart. För visst är det så att kursplanen bör vara skriven för att kunna uppnås inom timplanen, men samtidigt så är det svårt att få till tillräckligt med repetition samt kontinuitet i lärandet, när eleverna bara får chansen en kort lektion i veckan. Det var en skön påminnelse. Och jag försöker påminna mig själv om samma sak.

I oktober introducerade jag femmorna för Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, nedskriven i en form av grafisk notation i tabellsystem, färgkodad för att kunna spelas på boomwhackers. Vi har spelat den vid olika tillfällen, eleverna har testat olika stämmor och jag har även lagt till melodin, som ska spelas på tonboxar. Lite frustrerat har jag konstaterat att de inte riktigt har knäckt koden för att läsa hur de ska spela, trots genomgångar, trots att jag har lett dem, trots att jag har tyckt att den har varit både tydlig och hyfsat lätt.

Nu närmar vi oss lucia lite för snabbt för att det ska vara roligt. Tanken är ju att Militärmarsch nr 1 ska framföras i tåget. I veckan bestämde vi vem som skulle spela vad. Eleverna fick önska instrument (boomwhackers eller tonboxar) och vi fördelade uppgifterna. Tonboxspelarna fick sitta för sig, med ”notbilden” i sina iPads och boomwhackeerspelarna för sig på samma sätt. Jag rörde mig mellan grupperna. Och nu. Nu börjar det falla på plats. Nu när de fick se samma notation för kanske tionde gången i rad. Nu när de fick arbeta ömsom med mig och ömsom själva i grupp. Nu när de äntligen förstod att bilden är ett stöd, men att de behöver flytta in musiken i sig själva för att kunna spela tajt och tillsammans. Att de behöver förstå hur de relaterar till varandra. Hurra!!! Tänk, det enda som behövdes var tid.

IMG_0651-0.PNG

IMG_0645-0.JPG

IMG_0646-0.JPG

Annonser

Lösningsinriktad improvisation och hjältekollegor

Kom till skolan, redo för Hela skolan sjunger med Julorkestern och möttes av beskedet att basistkollegan var sjuk. Under gårdagens rep var det kollegan som tog hand om både utlärning och handledning vid basen, så jag visste inte riktigt vilka överenskommelser han hade gjort med eleverna, vilka toner som spelades eller hoppades över, vilka toner som togs som lösa strängar eller i vilket läge han hade visat. Något stressad och lite bekymrad sprang jag tillbaka in i musiksalen och drog med mig några tabulaturblad, rusade tillbaka till idrottshallen, fyllde i toner till de olika låtarna och kallade till mig vaktmästaren, som förutom att fixa ljudet även spelar gitarr. Jag visade hur han skulle läsa tabulaturen, han satte sig med basen, kollade igenom låtarna och sedan fångade jag eleverna på vägen in, de fick visa hur de hade gjort och vi stämde av. Rektor, som brukar spela trummor, placerade jag vid trumsetet för att stötta alla trumspelande elever och textilläraren, som annars sköter endast bildspelet, dubblerade som bildspelsansvarig ljudtekniker. Sedan var det bara att köra. En och annan omstart blev det, men överlag fungerade allt. Eleverna gjorde ett strålande jobb och publiken på drygt 350 elever och personal sjöng så att det dånade.

Det hade gått att säga ”Det går inte”, ”Vi får strunta i basen” eller något liknande. Men det behövdes inte. Jag är så glad över att ha så många intresserade och engagerade kollegor, som gladeligen tar sig an uppgifter och löser situationer för att eleverna inte ska bli drabbade. Jag är skolans enda musiklärare och det kan kännas ensamt gällande planering, bedömning och ämneskunskap, men jag är baske mig inte ensam när det gäller. Det är ofantligt skönt.

Julorkester

I dag har jag gjort något som jag nog egentligen inte trodde var helt möjligt. Eller det trodde jag kanske, fast jag förstod inte riktigt hur det skulle göras. Det är inte första gången. Mina lärarår (och innan dess ledarår i en ungdomsgrupp) har innehållit många sådana dagar. En idé, ett mål och kör! Musikaler, konserter, körprojekt, julspel, temadagar, läger och mycket annat har kommit till på det viset.
Inte så att det har gjorts utan planering, planeringen har snarare varit både detaljerad och välbearbetad, utan mer att själva uppgiften har känts lite för stor, både för mig och för eleverna. Känslan av ”Hur sjutton ska det här gå ihop?”. Gemensamt har varit att både jag och eleverna har kommit ut på andra sidan – stolta, stärkta och glada.

I dag gick terminens sista elevens val-dag av stapeln. Om en vecka har skolan traditionsenlig julmarknad och eftersom det brukar vara några elever som spelar och sjunger då, så bjöd jag in till julorkester. Jag lyckades få loss en kollega, som inte bara är klasslärare utan även basist, och började skissa på ett upplägg. Vi sa att vi kunde ta emot max 20 elever, eftersom vi inte bara skulle sjunga utan även spela. 30 elever ur åk 4 och 5 anmälde sig. De flesta utan några direkta förkunskaper. Och jag kan inte säga nej. Så jag dealade lite med klasslärarna, bad om att de olika årskurserna skulle få vara vardera en timme i en annan grupp och skapade på så sätt möjlighet att få instrumenten, musiksalen och lärarhjälpen att räcka lite bättre. (Tack, alla vänliga, flexibla, fantastiska kollegor!)

Vi inledde dagen tillsammans med genomgång och körsång och sedan fick fyrorna gå i väg, medan vi delade in femmorna i tre ensembler. Varje ensemble tilldelades en låt och medan två ensembler övade ackord vid piano och gitarr på egen hand (sittandes på golvet), så övade jag och kollegan med den tredje ensemblen på trummor, bas, gitarr och piano i ensemblehörnan. Efter en stund roterade vi och nästa ensemble fick komma till oss. För att eleverna skulle kunna öva på egen hand, så hade jag förberett ett virtuellt klassrum med namnet ”Julorkestern” i appen Showbie, där jag hade lagt in jullåtar med både text och ackordsanalys. Vid varje instrument fanns även små lådor med laminerade grepptabeller för gitarr respektive piano, så att de kunde leta upp ackorden på egen hand. Fyrorna har spelat lite piano (fast en två-fem-ett-progression inlärd rent visuellt, som vi har improviserat över) och trummor i höst, medan femmorna främst har sjungit och spelat boomwhackers samt tonboxar inför lucia, så ackordskunskaperna var inte så där högaktuella i minnet. Inte heller har jag introducerat låtar skrivna i tabell och lagda i Showbie tidigare för dessa årskurser, för så har jag bara arbetat med sexorna hittills i höst. Men imponerande nog så arbetades det huvudsakligen väldigt koncentrerat, trots ljudvolymen och sammelsuriet av ackorden till tre låtar, spelade både i grupp och individuellt.
Efter en timme bytte fyrorna av femmorna och vi startade om processen, fast denna gång med bara en ensemble, eftersom de var färre.
Efter lunch samlades vi alla igen och spelade igenom programmet. Ett program på åtta (!) låtar, där tre låtar är rena körlåtar, ackompanjerade av lärarbandet (och en elev på trummor på en låt) och fem låtar ackompanjerade av fyra elevensembler.

Ensemblerna är kreativt sammansatta. Vid pianot sitter två elever och delar på ackorden för att hinna med (byten är svårt att öva in på så kort tid), på gitarr spelar några elever ett ackord, några två eller fler, vid basen sitter en elev och spelar med mer eller mindre hjälp av basistkollegan (ibland kan ovana fingrar behöva lite paus, så då får kollegan trycka ner tonerna en stund) och vid trumsetet sitter ibland en elev och spelar hela kompet själv och ibland två elever och hjälps åt (bas och virvel spelas av en och hihat av en). Vi har strukit ackord när vi har behövt förenkla och jag hoppar in och spelar ackord som ingen har hunnit lära sig (fast det är bara på en låt). Elever som inte spelar, leder sången (med tecken till ett par av sångerna) och jag ömsom sjunger, ömsom hojtar ut ackord samtidigt som jag stampar ettor i golvet, klappar treor på benet och knäpper övriga slag i takten.

I morgon genrepar vi genom att leda Hela skolan sjunger. Jag är toktrött, i både huvud, öron, röst och kropp, men sjukt imponerad över hur allt ändå roddes i land. Av hur 30 st 10-11-åringar satte ihop ett åttalåtarsprogram i fyra ensembler att spela och sjunga inför publik på bara en knapp skoldag.