Lördagsstolt

När jag var i väg på BETT, så blev det vikarie på musiken. Att få en musiklärarvikarie är inte det lättaste. Speciellt inte om det ska vara någon som både kan spela, sjunga och undervisa. Att lämna över planeringar till en vikarie, som inte själv musicerar, är lite som att lämna över en planering i franska till mig. Jag kan i bästa fall läsa bokstäverna, men jag begriper ingenting och kan heller inte uttala dem. Nu hade jag fördelen av att veta vem som skulle vikariera och kunde därför planera utifrån rätt förutsättningar. Åk 4 och 5 fick se en del av Barberaren i Sevilla och svara på frågor, som jag hade lagt i ett dokument i Showbie.

Frågorna löd:
Vad är opera?
Hur lät musiken?
Hur lät sången?
Vad tänkte du på när du såg Barberaren i Sevilla?

På föreläsningen i torsdags passade jag på att läsa elevernas svar och kommentera. (Föreläsningen handlade om bedömning för lärande och det mesta var för mig gammal skåpmat, så då tyckte jag att det var bättre att praktisera teorierna än att bara lyssna på dem än en gång.)

Svarens kvalitet varierade. Allt från hela meningar med motiveringar, till enstaviga utrop. En elev svarade: ”Jag tänkte att jag kommer att dö!!!!!” Jag svarade först hyfsat ickeformativt: ”Dog du?” och sedan något mer formativt: ”Om du nu överlevde (vilket jag hoppas), lärde du dig något nytt?”

I veckan följde jag upp det hela. Eleverna fick plocka fram sina svar och tillsammans pratade vi om vilken typ av svar som jag efterfrågade. När det passar med personliga åsikter och när det passar med faktasvar. Hur ett svar formuleras så att jag förstår vad eleven menar och inte behöver gissa. Vi pratade också om strategier för att överleva sådant som upplevs tråkigt. Vi pratade även om definitioner av opera och om hur sång och musik kan beskrivas.

I dag kom det ett mejl från elev. Ämnesraden löd: ”Är det här opra?” och i mejlet fanns ett filmklipp, en sekvens av en filmad tv-skärm där några sjöng. Efter lite efterforskningar (tidpunkt för mejlet, kanalogga i tv-hörnet, samt dagens tv-tablå) förstod jag att eleven hade sett ”Här är ditt liv” med Ulla Sallert.

Så här en lördag känner jag mig rätt så nöjd med att en diskussion på musiken levde kvar i minnet även en helgmorgon. Att få sponsra lärande är baske mig rackarns fint.

IMG_2305

Annonser

BETT2015 med LinEducation

I morgon är det en vecka sedan jag och sju kollegor åkte till Beaumont Estate, en bit utanför Windsor, utanför London, för fyra intensiva dagar av nätverkande, föreläsningar och workshops.

Tisdagen ägnades främst åt resa och avslutades med en mingelkväll och stand up av Al Pitcher. En sorlande, surrande och rolig kväll, om än hungrig, eftersom det där med specialkost inte riktigt funkade.

I onsdags samlades vi alla sexhundra deltagare; lärare av olika slag, rektorer, skolledare, bibliotekarier, it-ansvariga; för en förmiddag av korta inspirationsföreläsningar. Bonnie Stewart talade om Media Literacy, eller Media- och informationskunskap, Dave Cormier om förändrad kunskapssyn och Ewan McIntosh om lärande. Gymnasisten Ilma Caprnja pratade om hur skam hämmar lärande och hur yngre och äldre elever kan lära av varandra.

Här är några av mina tweets från föreläsningarna (för bäst logik, läs varje bild nerifrån och upp):

IMG_0801.PNG

IMG_0799.PNG

IMG_0798.PNG

IMG_0796.PNG

Vi fick tillgång till en nätverkandefunktion, där det gick att bläddra mellan de olika deltagarnas visitkort (små presentationer av oss själva med bild och intresseområden) och välja om det var någon vi ville träffa eller ej genom ett knapptryck. Om båda valde varandra skickades vi till en meddelandefunktion där vi kunde boka tid. Som Tinder för lärare. För att sätta igång det hela parades vi ihop med någon slumpmässigt och fick en halvtimmes tid på att dejta. Jag lyckades få till några möten till på detta sätt och hade bland annat ett frukostmöte om individuell feedback och bedömning för lärande. Jag var snabb på att bläddra igenom och välja. Lite för snabb för ibland råkade jag trycka bort någon jag hade velat prata med. Plötsligt tog visitkorten slut och då gick det inte att gå tillbaka och bläddra från början. Det var synd. Det gick heller inte att söka upp någon i efterhand. Det var också synd för spontana möten uppstod så klart och då hade det varit roligt att kunna leta upp den personen och befästa i minnet vem det var och kanske få reda på twitterkonto, skolkommun och annan kontaktinfo.

Onsdagen fortsatte med en typ av edcamp, där ett femtontal personer slog an ämnen och vi själva gick till det ämne vi var intresserade av. Jag hade önskat att det hade varit ett mer uppstyrt edcamp/knytkonferens, där även möjligheten att komma och gå, beroende på om någon vill lyssna på flera ämnen, eller känner att diskussionen blev något annat än tänkt, hade lyfts fram som spelregler.
Sist på onsdagen bjöds vi på Afternoon tea och jag passade på att dejta lite till, denna gång en musiklärarkollega.

Torsdag och fredag ägnades åt olika spår, som vi hade fått välja på förhand. På torsdagen bussades jag och ett femtiotal andra in till centrala London och till News UK; ett stort, flott hus med fantastisk utsikt över Themes och S:t Paul’s cathedral. Där fick vi höra Bonnie Stewart än en gång och fördjupa oss i media- och informationskunskap. Hon gav oss också inblick i Rupert Murdochs mediaimperium och jämförde det med Mordor. Hon visade på hur tex Fox news väljer sensationsjournalistik och tydligt vinklar sina nyheter utan en tanke på objektivitet. Efter att ha fått både bakgrund och drillats i olika MIK-verktyg och -analyser serverades vi lunch och ett föredrag av News UK:s kommunikationschef Guto Harri. Ett föredrag som vi sedan analyserade utifrån Bonnie Stewarts förläsning och MIK-strategierna. Det hela blev till en otroligt intressant helhet, där teorier fick omsättas till faktisk praktik och en något skrämmande övertydlighet i hur budskap paketeras efter publik och profit. Guto Harri framstod som en väldigt vänlig och klok man, men i hans budskap fanns en väldigt krass världsbild, där arbetarklassens män behöver den nakna kvinnan på sidan 3 för att köpa en tidning och råka bläddra förbi en artikel om politik eller världsläget och där katastrofer i Afrika bara kan göras till nyheter om de berättas via ett adoptivbarn i Europa. En världsbild där tidningsutgivare inte har något som helst ansvar för objektivitet eller att rapportera från olika sidor, eftersom människor själva kan välja sin egen tidning och sin egen inriktning.

Här är några bilder från Bonnie Stewarts föredrag och några av mina tweets:

IMG_0794.PNG

IMG_0793.PNG

IMG_0792.PNG

IMG_0791.PNG

IMG_0790.PNG

Här är tweets från Guto Harris föredrag:

IMG_0789.PNG

IMG_0788.PNG

Fredagen inledde jag med en nätverksfrukost med en tidigare kollega och sedan ägnade jag dagen åt Bedömning för lärande, ett spår som jag hade sett fram emot för att få vässa tanken och finslipa mina redskap. Vi höll till på hotellet och hade flera timmar till vårt förfogande. Vi gick igenom lite skoldebatt, forskning och metoder, men det mesta hade jag redan hört, sett och gjort. Repetition och diskussion är självklart alltid nyttigt och kan vara väldigt intressant, men jag hade önskat mer utmaning. Jag bär dock med mig diskussionen om matriser, där föreläsaren ifrågasatte matriser med färdiga meningar i rutorna, eftersom de har en tendens att låsa in eleven i att bara göra det som står för att få ett visst betyg och då de ofta fokuserar på skillnaden i värdeorden i stället för kvaliteten i förmågan. Han rekommenderade i stället en form av matris där A-nivåns kunskapskrav står utskrivna och sedan finns det två tomma kolumner, en för bra (det eleven uppfyller av kravet) och en för bättre (det eleven behöver utveckla för att nå kravet). Jag förstår hans tanke fullt ut och ser bra poänger med ett sådant arbetssätt (i detta ingick att både elever och lärare bedömer och detta vid flera tillfällen) men anser att mina egna matriser har en fördel. De ger nämligen ord för det som annars är abstrakt. De flesta kan höra om någon sjunger bra eller dåligt, men få kan tala om varför det låter på ett visst sätt och hur det kan förbättras och utvecklas. Jag upplever att mina elever får hjälp av matriserna för att förstå kvaliteten i förmågan. Men jag inser också att det bygger på att jag har skrivit om dem och fokuserat just på kvalitet i stället för värdeord. Något jag hädanefter kommer att bli ännu noggrannare med att göra och troligtvis kommer jag att fördjupa arbetet med att låta eleverna själva formulera kvalitetsskillnader.

Här är några av mina tweets från fredagen:

IMG_0787.PNG

IMG_0786.PNG

IMG_0785.PNG

Vad tar jag då med mig hem?

  • En fördjupad övertygelse om vikten av att arbeta med elevernas förmåga att analysera, se samband och tolka sin omvärld. Om det så gäller normer kring hur tjejer respektive killar förväntas vara, om kärlek och sexualitet, fördomar om människor med viss hudfärg, religion och etnicitet eller om ålder och funktion. Förmågor som måste tränas både i det fysiska mötet och i mötet med media, information och kulturyttringar. Förmågor som kräver redskap att navigera i havet av information, att se sin del och roll i olika nätverk.
  • En bekräftelse i att jag är på rätt väg i min undervisning och i mitt sätt att arbeta med bedömning.
  • En fortsatt övertygelse om vikten av att nätverka, mötas över gränser och utbyta tankar och idéer.
  • En skön känsla av att vara en del i ett kollegium där utveckling är viktigt, roligt och givande och där ledningen stöttar och driver samma frågor.
  • En något tyngre resväska, londonluft i lungorna och i huvudet melodislingorna från en storslagen Phantom of the Opera.

Gott så. Men jag saknar att inte ha blivit riktigt utmanad och sporrad av en helt ny insikt eller upplevelse. Jag kommer å andra sidan inte sakna timslånga bussfärder, dyra taxiresor och meckiga kollektivresor med taxi, tåg och tunnelbana. Windsor är fint, men Beaumont Estate ligger hyfsat långt ifrån och London ligger ännu längre i väg och mycket tid försvann i förflyttningar. Tid som hade kunnat nyttjas till föreläsningar, workshops och nätverkande. Jag kommer heller inte sakna att gå omkring hungrig för att specialkosten inte riktigt fungerade.