Ägnade en del kvällstid i veckan åt att designa genreplanscher i Pic Collage. I torsdags blev de utskrivna, laminerade och uppsatta och i fredags blev de genast till diskussionsunderlag för de klasser som hade musik. Det blev bara korta samtal, för åk 3 och åk 2 arbetar med annat än just genrer, men att planscherna lyckades engagera så snabbt bådar gott.
Vi hade studiebesök från Malmö och att läsa reflektionen känns bara så otroligt roligt. Tänk att jag får arbeta som musiklärare just på denna skola!
http://pedagog.malmo.se/2015/03/23/en-till-en-med-ipad-studiebesok-i-kavlinge/
Åk 3 arbetar med ett område som jag kallar ”Komponera mera”. Vi går igenom puls och taktarter och de får då ”bygga” egna taktarter och spela dem i valfri puls, vi går igenom notvärden och bygger rytmkompositioner, vi spelar med hjälp av notvärden, improviserar utifrån rytmmönster, pratar tonhöjd och spelar på tonboxar, lyssnar på och rör oss till musikstycken och samtalar om dem mm.
För ett par veckor sedan presenterade jag Mozarts 12 pianovariationer över Blinka lilla stjärna. Vi lyssnade och samtalade om musiken. Sedan fick eleverna boomwhackers i tonerna C till A och jag placerade dem i grupper i tonföljd. Jah dirigerade dem så att vi tillsammans spelade Blinka lilla stjärna. Eleverna fick efter varje spelomgång flytta ett steg och på så sätt fick alla spela alla toner. När vi hade spelat några omgångar så bad jag dem förklara i vilken ordning tonerna kommer. Jag tog fram en bild på tavlan, där jag med hjälp av tonrörens färger och tonens namn gjort en ”notbild” med hjälp av ett rutsystem. Vi spelade efter bilden.
Därefter förde vi över melodin till tonboxar. Då kunde inte färgen hjälpa till längre, utan bara tonnamnet. Varje elev fick prova att spela och de fick hjälpas åt.
Nästa steg blev att föra över spelet till piano. Hitta tonen C och därefter de övriga tonerna. Åk 3 har ett musikklassrum i Showbie och där har jag lagt upp notbilden, en bild på tonboxarna och en bild på pianots tangenter med namn i samma färg som tonrören. Där finns också en länk till ett onlinepiano, så att alla elever kan träna trots att instrumenten inte räcker till. (Så snurrar vi runt på instrumenten.)
I dag hängde jag upp några ”musikord” på tavlan: tonhöjd, tempo, piano, forte, legato och staccato.
Direkt hörde jag diskussionerna komma igång: ”Alltså, jag vet vad tonhöjd och tempo är och ett piano står ju där, men vad är…”
Vi gick igenom orden och sedan sjöng vi Blinka lilla stjärna utifrån varje begrepp – i olika tonhöjd, i olika tempo, varierar piano och forte, legato och staccato.
Därefter frågade jag vilka elever som känner sig säkra på att spela Blinka lilla stjärna på piano. Det var ca en tredjedel. De fick då bli lärare för två kompisar och jag delade upp dem vid och emellan instrumenten. En grupp fick vara med mig och så började vi jobba. När jag hade kollat av en grupp, hjälpt till med fingersättning (tänker att om jag tjatar nu så har de lite gratis när vi ska spela ackord) och kompat dem, så flyttade grupperna ett steg i ringen.
När lektionen var slut (och jag hade inte hunnit ha alla hos mig) så frågade jag hur många som nu kände sig säkra. Nästan alla! Och alla var jätteglada och jättenöjda, troligtvis för att alla hade blivit sedda, bekräftade och fått hjälp, oavsett om jag hunnit prata med dem eller ej.
Just nu håller jag på att bygga upp och samtidigt genomföra ett arbetsområde om musikens historia för och tillsammans med åk 5. Eftersom jag bytte arbetsplats för ett år sedan, så håller jag på att skapa en struktur för undervisningen i de olika årskurserna. Dels har alla skolor sina egna traditioner kring hur traditioner som lucia och avslutningar organiseras och dels vill jag gärna knyta musiken (om det är möjligt och om det gynnar lärandet i musik) till ämnesövergripande teman och de varierar också mellan både skolor, arbetslag och lärare. Jag önskar att jag hade varit mer färdig med planeringarna när läsåret drog igång, men min erfarenhet är att det blir lättare efter att ha gjort ett drygt år på samma ställe, med koll på förutsättningarna och ramarna.
Jag presenterade arbetsområdet för eleverna med ett klipp, där fem personer sjunger sig genom musikhistorien a capella och därefter fick de komma med sina tankar om vad vi borde ta upp, ta reda på och göra. Vi pratade om hur vi skulle kunna träna alla förmågor och vilka kunskapskrav som passade in att jobba mot. Utifrån elevernas förslag och önskemål, samt läroplanen och min vetskap om vad de behöver få arbeta med, gjorde jag planeringen och nu är vi i full gång. Planen är att eleverna ska få lite fakta om varje epok vi går igenom, få lära sig lite om en eller ett par kompositörer, lyssna på musik, samt musicera och skapa/uttrycka i respektive genre. När vi musicerar, dansar och skapar gör vi det utifrån de förutsättningar vi har, så det blir inte alltid historiskt korrekt, men tanken är att de själva ska få uppleva musikens utveckling, olikheter och likheter och samtidigt få använda röst och kropp på olika sätt och spela olika instrument. Hittills har vi arbetat med forntidsmusik, då eleverna fick ett rejält metrikpass med kroppen som redskap, fick lära sig en sång på gehör och spela djembe, utifrån tanken att trumman är ett av de äldsta instrumenten. Vi har haft ett pass om antikens musik, då vi även passade på att ta upp samernas musik och pratade om varför musikhistorien tar upp vissa sorters musik men inte andra. I veckan blev det medeltidens musik och lektionerna inleddes med ett stycke av Hildegard av Bingen och utifrån det ett samtal om gregoriansk sång, början till notskrift och skillnaden mellan sakral och profan musik. Därefter dansade vi en farandole, som slutade i ring och eleverna fick lära sig att sjunga och dansa Ulv, räv och hare. Vi tog fram blockflöjterna (det var första gången för eleverna) och de fick lära sig att spela två enkla stämmor till Ulv, räv och hare och fick sedan improvisera egna melodier med hjälp av fyra toner.
Eftersom terminen redan har innehållit några inställda lektioner och det kommer fler, så kommer vi inte att hinna riktigt så mycket som jag hade hoppats. Vi får göra lite snabbspolning i historien, men vi ska hinna med lite klassicism med pianospel och förhoppningsvis även lite romantik innan vi tar steget in i 1900-talets populärmusik. Ja, det blir snuttifierat. Men samtidigt så känns det mycket mer givande att sjunga, spela, skapa och dansa sig igenom epokerna än att föreläsa och bara lyssna, trots att vi då säkert hade hunnit mer teoretiskt stoff.
Nu när alla femmor har haft sina lektioner för veckan, sitter jag glad och imponerad över hur snabbt och glatt de tar sig an både dansen, sången och blockflöjten. Inte bara jag har imponerats, utan även det gäng vi hade på studiebesök i tisdags (som var här för att se olika sätt att använda iPads i undervisningen). De kom rakt in i långdansen, fick sjunga med i Ulv, räv och hare och se hur eleverna, med hjälp av en grepptabell och ett färgkodat rutsystem i Showbie, klurade ut blockflöjtsstämmorna. Fullt fokus, mycket skratt och engagemang och en genuin spellycka. Även om eleverna må glömma gregoriansk sång och Hildegard av Bingen, så gick de och nynnade på Ulv, räv och hare på vägen ut och pratade om att leta upp blockflöjter hemma hos föräldrar och mor-/farföräldrar. Kroppslig erfarenhet vinner alltid!
I lördags var det dags för Svenska Rytmikförbundets årsmöte och inspirationsdag. Månader av planering och förberedelser kulminerade i en fantastisk dag med workshops och föreläsningar, tillsammans med Rytmiklärare och Rytmikintresserade i olika åldrar, från olika delar av landet och med olika typer av tjänster. För det är ju så det är. Vi finns i Kulturskolor, grundskolor och gymnasier, på folkhögskolor, kyrkor och studieförbund. Vi undervisar på högskolor och startar egna företag med både undervisning och scenproduktioner. Vi döljer oss bakom benämningar som musiklärare, sånglärare, fiollärare, körledare, kyrkomusiker, danslärare och kulturarbetare. Gemensamt har vi musiken och rörelsen, metoderna och pedagogiken där kropp och musik samspelar, kompletterar, förstärker och befäster varandra.
Det blir lätt magiskt när ett trettiotal människor, som alla arbetar med musik och rörelse, förenas i sång, dans, improvisationer och samtal. Alla deltar, alla bidrar, alla vågar, alla vill, alla längtar… Jag är fortfarande hög på upplevelsen, på inspirationen från föreläsarna och på känslan av att själv få utöva det som en gång fick mig att söka till utbildningen. Att dessutom få träffa kursare, vänner, kollegor och lärare som är och har varit en del av min utbildning och mitt yrkesliv är en extra guldkant. Att också få höra äldre Rytmiklärarkollegor berätta om sina långa karriärer och om sina minnen från Rytmikens utveckling och utvecklare ger en känsla av att vara en del i en lång kedja. Som en extra bonus fick jag dessutom hälsa på en kollega, som gick på musiklinjen där jag gjorde min folkhögskolepraktik för drygt tolv år sedan.
Nu hoppas jag och arbetar för (tillsammans med många andra) att Svenska Rytmikförbundet kan hjälpa till så att Rytmiklärare och Rytmikintresserade kan träffas oftare, både digitalt och fysiskt.
Om du är intresserad av att veta mer är du välkommen att besöka förbundets hemsida och du kan även gilla Svenska rytmikförbundets facebooksida, följa på Instagram (@svenskarytmikforbundet) och på Twitter (@rytmikforbundet).
I dag inleddes skoldagen med Hela skolan sjunger. Alla klasser och all personal samlades i idrottshallen, precis som vi brukar en gång i månaden. I dag var det mellotema för hela slanten och vår fantastiska vaktmästare Richard, med hjälp av sin högra hand, hade riggat både instrument, ljud och ljus. Kollegan Jessica hade snickrat ihop ett bildspel med sångtexter, mellologga och små filmsnuttar för att presentera skolans topp tre. Kompbandet (dvs jag, kollegan Fredrik på bas, kollegan Ulf på gitarr och två fantastiska trumvikarier ut åk 5) repade snabbt ihop oss innan alla var på plats.
Vi inledde med förra årets mellovinnare Undo och förra årets skolvinnare Busy doin’ nothin’ innan vi gick vidare till två schlagerklassiker, nämligen Diggi-loo diggie-ley och Fångad av en stormvind. Redan här började det spritta i benen och en och annan elev stod upp och dansade till sången. Sedan var vi framme vid årets resultat och bildspelet visade ”På tredje plats…” och därefter ett klipp med Eric Saade och Sting. Jubel utbröt. Vi gick vidare till ”På andra plats…” och når klippet Hasse Anderssons Guld och gröna skolar gick igång utbrast ett öronbedövande jubel. Jublet steg när vi började spela låten och överallt dansade och sjöng elever och personal. Det borde vara omöjligt, men ljudvolymen ökade ännu mer när sedan Måns Zelmerlöw och Heroes presenterades som skolans vinnare och vi sjöng och spelade så klart även den. Eftersom det sedan fanns tid kvar så blev det en repris av Guld och gröna skogar och rena rama dansyran i idrottshallen, där elever och personal sjöng och svängde runt i armkrok så att svetten lackade.
Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta med gåshud och tårar i ögonen till en Hassr Andersson-låt, men i dag hände det.
Det var dans och hålligång, helt enkelt.
Jag sitter tyst, tyst, vid datorn. Jag trycker av och igång låtarna och håller så låg profil som möjligt. Drar igång iPaden, plockar med papper och ser lite smått upptagen ut. Samtidigt låter jag mina öron stå på vid gavel och lyssnar noga på samtalen som eleverna för vid poängsättningen. Det sitter femmor på golvet i jurygrupper. De gör den här uppgiften för andra gången. Första gången var i fyran. Jag hör hur de resonerar och funderar, hur de kompromissar och kommer överens. Jag hör hur de rättar varandra om någon uttrycker sig alltför negativt. Jag hör hur de argumenterar för sin sak. Hur de gör avslöjar varandra, när någon vill ge högsta poäng i alla kategorier, för att de gillar artisten. Hur de hjälper varandra att hålla i sär tycke och smak från det som faktiskt hörs eller syns. Fokus och engagemang är hundraprocentigt. Det är så himla fint att jag nästan blir tårögd.
”Det här är det bästa med melodifestivalen”, utbrast en elev i sexan i måndags. ”Inte det bästa med musiken, för vi gör så många bra saker, men det bästa med Melodifestivalen.”
Då var vi igång.
I veckan kommer alla klasser, från F till 6, få lyssna, titta och rösta på finalbidragen i Melodifestivalen. Jag behåller samma struktur som förra året. Åk F-3 röstar individuellt genom att räcka upp inga händer, en hand eller två händer. De får rösta hur många gånger som helst. Vi passar också på att träna på att känna igen de olika delarna i poplåtar – i verserna gäller det att sitta ner och lyssna, i refrängerna stå upp och dansa och i sticket stå stilla i valfri staty. Åk 4-6 delas in i jurygrupper om 3-4 elever i varje och förses med ett protokoll där de ska poängsätta (1-5) varje låt i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet (eleverna får räkna antal män och kvinnor på scenen och bland låtskrivarna – ju jämnare antal desto högre poäng) och sedan räkna ihop resultatet.
Vilka förmågor tränar vi? Förmågan att analysera och samtala om musikens uttryck i olika sociala, kulturella och historiska sammanhang. Att samtala om musik är inte helt enkelt alltid, speciellt inte när musiken engagerar (vilket melodifestivalen gör). Flera gånger per lektion kan jag behöva påminna om att uttryck som ”Suger!” inte är ett godkänt sätt att uttrycka sig, ens på ett enkelt sätt, om egna musikupplevelser och att åsikter om artisters utseende, ålder, kön, sexualitet inte har med poängsättningen att göra. Melodifestivalen lyckas, i all sin mainstreamhet, att ändå utmana. I år finns en jojk med bland bidragen och eleverna undrar vad det är. Samhällets normer märks i elevernas kommentarer, tex gällande hur kvinnor respektive män bedöms (med tanke på hur utmanande det är med bara Jessica Andersson i en ballad, tänk tanken att Hasse Anderssons bidrag hade sjungits av en överviktig kvinna i 60-årsåldern på bred skånska). Att musik är en del av identitesskapandet blir tydligt när den som älskade Eric Saade med Manboy för några år sedan, nu himlar med ögonen åt Sting och tycker att den är barnslig. Alla samtal hinner jag inte fånga upp under de fyrtio minuter vi har på oss, men elevernas reaktioner ger mig tydliga singaler om vad vi behöver prata om och vilken typ av material jag behöver plocka fram för att bredda deras repertoar gällande musiker och genrer.
Så här på tredje dagen ser jag vissa tendenser. I bottenskiktet hittar vi Building it up med JTR, Jag är fri med Jon Henrik Fjällgren, Can’t hurt me now med Jessica Andersson och Don’t stop believing med Mariette. Varför? När jag lyssnar på elevernas samtal så går ballader i allmänhet inte hem, ballader sjungna av kvinnor än mindre. De upplevs tråkiga och kvinnorna i vissa fall även pinsamma. I toppskiktet finns Heroes med Måns Zelmerlöw, Sting med Eric Saade och till viss del även Groupie med Samir och Viktor. Men årets överraskning och den låt som hittills har fått flest förstaplatser är Hasse Anderssons Guld och gröna skogar. Låten får höga poäng både bland de yngre och de äldre och varje gång den spelas så utbryter sång- och dansfest i musiksalen. Själv är jag förvånad och funderar över vad som gör Guld och gröna skogar till en sådan hit. Är det ett skånskt fenomen? Är det ett skånskt småortsfenomen? Är det ett barnfenomen? Jag tänker att en svensk text till en enkel och medryckande melodi inte är att underskatta. Det finns en glädje i att känna igen och kunna sjunga med utan problem. Men ändå. Jag är förvånad.
PS. En annan lärdom är att inget går upp emot en tragisk och berörande historia. Linus Svenning framkallar ett unisont ”Åh, han är ledsen” varje gång jag sätter igång hans låt och eleverna pratar engagerat om alla hans bröder som har dött (de blir visst fler för varje gång).
Musiken i kroppen 