Musiksalen – en del av världen

I förra veckan fick mina mellanstadieelever inleda sina lektioner med rörelseimprovisation till So what med Miles Davis. De fick omväxlande visa puls i rörelse, dubbel puls och halva pulsen, röra sig på bara ettorna, visa markeringarna och följa trumpeten. Därefter fick de komma med förslag på vilken genre låten tillhör och vi samtalade om kännetecken för jazz. Jag berättade även lite om jazzens uppkomst. Om hur jazzen, tillsammans med i princip all annan populärmusik från 1900-talet och in i nutid, inte hade funnits om inte USA hade blivit en smältdegel av människor från olika länder och kontinenter, med olika språk och kultur, religion och erfarenhet, instrument, sångskatt och musikaliska rötter. Att resultatet av att människor möts är just nya idéer och upptäckter, nya kombinationer och förädlingar. Att trots katastrofer, som kolonialisering och slavhandel, krig och svält, så finner människan nya vägar och kan skapa nytt. Därför är det inte en katastrof att människor på flykt kommer till Europa och Sverige. Katastrofen är att de måste fly från sina hem. Men när de väl får nya hem, här, så innebär det nya möjligheter. För oss alla. Och vem vet vad som är framtidens kebabpizza? 

Samtalen har inte varit på förhand givna eller enkla. Eleverna ser på tv, hör vuxna prata, läser tidningar… Så vi har fått vända och vrida på ett otaligt antal skrönor och göra räkneexempel för att punktera fördomar och myter. ”Vad har det här med musik att göra?” har några elever frågat. Då har jag pekat på mina genreplanscher. Musik skapas inte i ett vakuum. Musik påverkar och påverkas av omvärlden. Dessutom ska kapitel 1 och 2 i Lgr 11 också rymmas i elevernas skoldag.

Annons

Välkomstkommitté och avskedsvecka

I princip varje morgon under terminen har jag mötts av samma syn när jag kommit stressande från tåget. Vid skolgårdens gräns, vid på- och avsläppszonen, har ett gäng sexor stått och väntat på kompisar. Varje morgon har de hejat lika glatt och jag har skojat om att de inte behöver göra sig besväret att välkomna mig varje morgon, men att jag så klart uppskattar välkomskommittén. Efter några dagar lade jag till att en välkomskommitté alltid piffas upp av lite ballonger och banderoller och möttes av ett garv och småironiska kommentarer. 

I dag kom jag verkligen med andan i halsen. Tåget var sent och klockan på väg att ringa in när jag kom fram till skolgården. Jag undrade lite över varför gänget med sexor inte hade börjat gå in än, men hade inte riktigt tid att stanna och kolla (dålig lärare, jag vet, men det är också dåligt att komma för sent…). Då brast de ut i ett samfällt HEJ! VÄLKOMSTKOMMITTÉ! och sträckte upp armarna och tre ballonger i luften. Då stannade jag. Överrumplad, själaglad och tårögd. Jag kramade om dem och berättade hur mycket jag tycker om dem. I min sal har sedan tre färgglada ballonger hängt vid tavlan som en påminnelse. En påminnelse om morgonen, men också en påminnelse om vad jag lämnar. 

Jag har nämligen fått en ny tjänst. Mer om den i ett annat inlägg, men det innebär att jag lämnar min nuvarande arbetsplats om en och en halv vecka. Vilket jag inte trodde för ett halvår sedan. Jag kände ju att jag hade kommit hem. Men den otroligt roliga, visionära, generösa och varma arbetsplats som jag har trivts så på, innebär också en väldigt hög arbetsbelastning. Jag orkar helt enkelt inte vara en bra musiklärare i trettio lektioner i veckan. Jag har svårt att hinna med att lära känna och skapa vettiga relationer till fyrahundrafemtio elever, som jag träffar fyrtio minuter i veckan. Jag är orolig över att inte räcka till, att inte kunna tillgodose alla behov och att inte hinna se varje elev med dess styrkor och svagheter, förmågor och utvecklingsområden. Jag fixar inte att springa och vara kreativ samtidigt längre. 

Samtidigt är det så att jag lämnar fyrahundrafemtio elever, som jag har lärt känna och tycka om, som jag blir glad av att träffa och som jag har fått förmånen att följa, undervisa och se utvecklas under drygt ett och ett halvt år. Jag lämnar också kollegor som har blivit vänner, kollegor som stöttar och hejar på, som är generösa med både pedagogiska lyckandes och misslyckanden, som jag kan skratta med, sucka med och lita på. 

  
Ballongerna i musiksalen har påmint mig om detta hela dagen. Om alla relationer som jag lämnar och vilken tid som ligger framför mig innan jag är någon som får ballonger igen. 

Terminsstarten, så här i efterhand

Jag tycker alltid terminsstarter är både jätteroliga och lite träliga. Det är roligt att träffa eleverna och komma igång igen, men det är alltid en startsträcka igen gällande ramar och struktur. Som om alla regler och ramar trillar bort under sommarlovet. Därför brukar jag låta terminsstarten ligga som ett eget arbetsområde, i ett par veckor, innan vi drar igång terminens huvudsakliga tema i varje årskurs. Fokus är då musikalens ramar, lektionernas struktur, gruppens dynamik och musikämnets syfte (förmågorna). Jag använder även ofta samma planering till flera årskurser, vilket frigör lite tid i början av terminen, då jag har massor av annat att planera och få på plats, men det visar också tydligt hur de olika grupperna fungerar i sina nya eller nygamla konstellationer. 

I år fick de äldre eleverna börja sin termin med en rörelseform. Rörelserna bestämde eleven själv, utifrån enkla instruktioner och formen i låten skulle följas och synas. Intro, mellanspel och outro (som består av samma melodislinga) skulle visas med snabba, slingrande rörelser/steg fritt i rummet, i verserna gällde det att gå puls, dubbel puls, halv puls eller ettor (på mina utrop) fritt i rummet och i refrängerna samlades vi i ring för att följa körens rytm i fötterna och röra oss in mot och ut från mitten. Låten vi jobbade med var ”Jag spelar för livet” med Sofia Karlsson. 

Efter rörelseformen analyserade och samtalade vi om vilken genre låten tillhör och vad som är karaktäristiskt för just folkmusik. Vi lyssnade efter och pratade även om låtens taktart. 

Därefter lärde jag ut en klapplek (till sång), ett tips som jag hade fått från Musiklärargruppen på FB och som funkade jättebra. Och som också visade tydlig skillnad på både motorik och arbetsminne mellan årskurserna. En bra påminnelse så här i terminsstart när det är lätt att glömma att vårterminens fyror faktiskt är ett helt år äldre än höstterminens fyror och det därför inte går att bli frustrerad för att vissa saker både är svåra och tar lång tid i början. 

Efter klappleken återvände vi till ”Jag spelar för livet”. Jag lärde ut körsvaret (det vi hade dansat rytmen till tidigare) och tillsammans sjöng vi refrängen först med mig som försångare och sedan med eleverna uppdelade i två grupper. 

Som fortsättning har vi börjat träna på ackorden till refrängen på piano (D, G, A). Vi har gått igenom och repeterat pianots toner, hur det går till att räkna ut ackordstonerna från grundtonen och stafettspelat oss igenom refrängen. De som vill byta ackord gör så klart det. 

I slutet av lektionerna har jag ställt mig vid förmågorna och frågat vilka vi har arbetat med under lektionen. Glatt har jag konstaterat att förmågorna har i alla fall inte trillat ur minnet under sommaren!