Vikten av representation

Jag hamnade i ett samtal om representation. Det gällde hur många män respektive kvinnor som hade lyfts fram i ett återkommande undervisningsmoment. Samtalet fick mig att fundera vidare, inte minst för att gamla sanningar lätt cementeras, och fundera över hur vikten av det här med representation kan bemötas. Hur viktigt är det egentligen?

Förebilder – identitet – möjligheter

För ett tag sedan blossade det upp en debatt kring hudfärgade plåster. En tramsdebatt, hävdade många. Jag såg det som ett konkret exempel för att förklara hur det här med innanför- och utanförskap funkar. När hudfärgade plåster finns i en sorts hudfärg, så talar det indirekt om att alla som har en annan hudfärg avviker från normen. Det betyder inte att den som har en annan färg på sin hud blir kränkt eller ens medvetet tänker på det, men signalen som sänds är att hudfärg ser ut på ett sätt och om den ser ut på ett annat sätt så är det annorlunda. Jag tänker att det gör någonting med en. Jag tänker att det påverkar mig om jag ses som en del av normen eller som en del av det avvikande. Det här är alltså min utgångspunkt. Då tänker jag följaktligen att det också påverkar våra elever vilka människor jag lyfter fram i min undervisning – om jag lyfter fram fler män än kvinnor, fler beiga än bruna, fler hetero än homo, fler cispersoner än könsöveskridande personer osv. De människor som jag tar upp i undervisningen måste inte alltid nödvändigtvis vara potentiella förebilder, men rätt ofta är de nog det ändå. De blir representanter för sitt kön, sin etnicitet, sin religion, sitt uttryck, oavsett om det var min tanke eller ej och elever kommer att antingen identifiera sig med dem eller inte, beroende på möjligheten att spegla sig själv i dessa personer. Genom att medvetet använda mig av olika sorters kompositörer, artister, musiker mm så ger jag eleverna fler möjligheter att känna igen sig själva och öppnar fler tänkbara vägar in i framtiden. Representation har att göra med vad jag tror mig vara kapabel till att uppnå. Om jag aldrig har sett någon som jag själv utföra ett visst jobb, spela ett visst instrument eller agera i en viss situation, så är risken stor att jag inte ens tänker tanken att jag själv skulle kunna göra det.

Urval och homosocialitet

Men, invänder kanske Vän av Ordning, rent historiskt har fler män haft framträdande poster och därmed också påverkat världen mer. Så går det så klart att se det. Men det gäller att vara medveten om att vår historia inte är formad av sig själv. Vad som är viktigt och ihågkommet är ett urval av allt som har skett och det urvalet är litet. Urvalet är också bestämt av någon eller några. Dessa personer var barn av sin tid och tyckte också om att känna igen sig i det som berättades. Därför är urvalet färgat av dem som hade makt att välja. Jämför till exempel med krigshistoria. Ett krigs historia skrivs av den som vinner kriget. Perspektivet är den vinnandes blick och berättelsen är inte objektiv. Den som stred på andra sidan gjorde också oftast det med övertygelsen om att tillhöra den goda sidan, men det hörs sällan i historieböckerna. Det är helt enkelt lättast att välja någon som liknar mig själv, som bekräftar min världsbild och passar in min mall. Det här är en av anledningarna till att det finns fler Johan på vd-posterna i svenska bolagsstyrelser än kvinnor. Det här brukar kallas homosocialitet på sociologispråk och betyder helt enkelt att vi helst väljer någon som liknar oss själva när det gäller att samverkan. Slutsatsen blir att även historien är homosocial – de människor som lyfts fram som avgörande, är ofta människor som den som skrev historien kunde känna igen sig själv i. Om vi vrider blicken så kommer vi att upptäcka flera kvinnor som också har påverkat världen på olika sätt.

Nu eller sen?

Vems är ansvaret för att representationen blir så mångsidig som möjligt i skolan? Handlar det om en fördjupad kunskap, som kommer efterhand, eller är det viktigt från start?
Jag menar bestämt att det är viktigt från start. Vi formas hela livet. Påverkan börjar inte först när vi är 5 år eller 10 år eller 25 år. Snarare är det så att vi är mer formbara ju yngre vi är, så därför behöver vi tidigt få känslan av att allt är möjligt. Vi måste redan från början få möta olika bilder och olika perspektiv och sedan få fortsätta att möta detta genom hela skolsystemet och vidare i livet.

Och därmed var dagens brandtal slut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s