Nog är det märkligt att någon ska behöva dö för att uppmärksammas? Det kan jag nog tycka. Samtidigt så blir den där döden en tydlig påminnelse om det som lämnas kvar, avtrycken. Och till mitt försvar vill jag säga att Lennart Hellsing har varit närvarande i musiksalen både till och från. Trots att han inte är kompositör. Men hans texter har en säker plats i den sångskatt jag vill att mina elever får ta del av.
Så eftersom Lennart Hellsing, i egenskap av sin död, gjorde sig påmind, lät jag honom besöka alla klasser i förra veckan.
Först tre ledtrådar:
- Nicko Ticko Tinn
- Dinkeli Dunkeli Doja
- Krakel Spektakel
Därefter lite fakta om Lennart Hellsing. Som att han skrivit över hundra böcker! För både barn och vuxna. Men mest för barn! Som att han gillade rim och ramsor och var så bra på att rimma att han till och med kunde översätta engelska rim! (Här improviserade musikläraren ett och annat mindre poetiskt rim på engelska och så försökte vi att översätta.)
När vi lärt oss lite om Lennart Hellsing (och även lite om Knut Brodin och Georg Riedl) sjöng vi några visor. Efter varje visa fick eleverna frågan om de hört den förr och var/när i så fall. Fina samtal om förskolor och böcker hemma, skivsamlingar och sagostunder, om pappor och mormödrar och de småsyskon som eleverna själva sjunger för. Det blev till och med ett samtal om demens och alzheimers då en elev berättade att hens släkting fick sjunga Hellsingvisor på sitt boende. Fint som snus. Lite textanalys hann vi också med. Menar Lennart Hellsing nikotin i Nicko Ticko Tinn? Han gillade ju onekligen att röka. Men ville han att barnen skulle röka? Spännande!
För ettorna gjorde jag en utökad variant pga omkastat schema. 45 elever satt som trollbundna av texter och dikter som jag högläste och som vi varvade med sånger. Även femmorna fick en liten dos högläsning och var lyriska.
Det är minsann i sanning en bedrift! Tack för alla rim och tramsor!
Musiken i kroppen 