Vårterminen är igång och femmorna får fortsätta att arbeta sig fram genom Musikens historia. Vi gjorde ett längre uppehåll vid medeltiden, eftersom de hade medeltiden som tema i höstas. Nu drar vi vidare och ägnar oss just nu åt renässans och barock. För att få uppleva lite renässanskänsla har elverna fått sjunga Dona Nobis Pacem. Jag vet. Det är inte renässansmusik, så jag fuskar. Vilket eleverna vet, för det har jag talat om. Men de för sjunga i kanon på latin och de får uppleva hur stämmor kan vara helt självständiga melodier och samtidigt delar av en helhet. Och det är en rejäl utmaning bara det, att kunna hålla ordning på två eller till och med tre stämmor samtidigt i en grupp på 17 elever.
Som exempel från barocken har eleverna fått lyssna till både en sång av Barbara Strozzi och på Våren av Vivaldi. Våren kände de igen direkt och nynnade med i samtidigt som vi gick musikens puls för att känna den stadiga pulsen i barockmusiken. Eftersom de gillade Våren så mycket bestämde jag för att de också skulle få spela den, så förra veckan skrev jag ner en förenklad version av den inledande melodin. Jag valde att transponera den till C-dur och skriva ut den i fjärdedelar och åttondelar i stället för i åttondelar och sextondelar, som i originalet, för att göra den mer läsbar för eleverna. Tacksamt nog rör den sig mest kring en kvint, så det går att komma långt med högerhandens fem fingrar. Så i dag kämpar vi med notläsning, melodispel och att hålla ordning på både fingrar och tangenter. Varje ton har en egen färg (jag använder konsekvent samma färger som tonrören, för att förenkla och kunna generalisera mellan instrumenten) och ett eget finger, för i längden blir det ändå lättare att spela med någon form av enkel fingersättning. Vi kommer inte så långt (fram till takt 6), men stämningen i musiksalen var uppsluppen, ackompanjerad av både frustrerade utrop när fingrarna trasslade till sig och rena rama Eureka!-rop när några toner i följd föll på plats. Vi inledde gemensamt, med notbilden projicerad på tavlan och tog det steg för steg, men med pauser där eleverna kunde träna på egen hand och jag gick runt och hjälpte. Pauserna möjliggör individualisering, då det både går att öva samma sak flera gånger för den som behöver det, eller gå vidare, för de som behöver det. Tanken är att de ska kunna sitta mer individuellt sedan, för alla kommer så klart inte hinna lika långt.
Musiken i kroppen 