Utrymme

Sommarens svåra beslut och höstens omtumlande arbetsbyte har landat i en riktigt bra vardag. En vardag som äntligen innehåller mer än bara arbete. Det finns plötsligt tid och lite flexibilitet, trots ett schemabundet lärarliv. Tid att fylla med annat. Roliga uppdrag till exempel. Uppdrag som håller liv i min kyrkkompetens till exempel. I går fick jag dessutom arbeta tillsammans med både maken och en av mina bästa vänner, som är församlingspedagog i Lunds Domkyrkoförsamling. Lunds domkyrka bjöd in till Sportlovskul för barn och på temat MatRätten (som är Svenska kyrkans tema för årets fastekampanj) med fyra olika stationer och en avslutande mässa. Jag höll i sångstationen, ackompanjerad av min man tillika pianist (och med volontärhjälp av min stora guddotter!), och körde fyra pass med sång och rörelse innan alla, drygt 200 barn med medföljande ledare och/eller föräldrar, samlades i Domkyrkan där alla sångerna användes i mässan. Sångerna hade jag valt ut med tanke på både temat och deras funktion i mässan. Tre av sångerna är komponerade av Kerstin Andeby, en av mina personliga favoriter när det gäller barnsånger både med kyrklig och världslig prägel, och en av sångerna skrev jag själv till detta tillfälle. Bara en sådan sak – att äntligen ha tid för att orka, vilja och kunna skriva sånger igen! Det var otroligt fint att få omringas av cirka 250 personer som tillsammans gav liv åt de toner och ord som satts ihop vid mitt piano.

img_8512
Stiftets informationsavdelning satte ihop en film om dagen och lade ut igår. För den som vill veta mer om vad vi faktiskt gjorde så finns länken här. Det är dock inte min sång som hörs i klippet, utan en av Kerstin Andebys.
Som extra bonus fick jag träffa ett gäng elever från min förra skola, som var där med sin församling. Varma, goa kramar från saknade ungar.

Annons

Snart…

Den senaste månaden har jag ägnat åt att läsa och skriva på en examinationsuppgift som ska vara inne på onsdag. 

Jag är mätt på vetenskapsteorier och avhandlingar, men hungrig på att skriva om det jag gör. Fundera högt, sila sand efter guld och dokumentera på mitt eget sätt. 

Men först måste uppgiften in. I väntan på lite mer vettiga inlägg går det att följa min vecka på Svenska Rytmikförbundets Instagramkonto @rytmikforbundet. 

Hoppas att vi ses där!

Lennart Hellsing

Nog är det märkligt att någon ska behöva dö för att uppmärksammas? Det kan jag nog tycka. Samtidigt så blir den där döden en tydlig påminnelse om det som lämnas kvar, avtrycken. Och till mitt försvar vill jag säga att Lennart Hellsing har varit närvarande i musiksalen både till och från. Trots att han inte är kompositör. Men hans texter har en säker plats i den sångskatt jag vill att mina elever får ta del av. 

Så eftersom Lennart Hellsing, i egenskap av sin död, gjorde sig påmind, lät jag honom besöka alla klasser i förra veckan. 

Först tre ledtrådar:

  1. Nicko Ticko Tinn
  2. Dinkeli Dunkeli Doja
  3. Krakel Spektakel

Därefter lite fakta om Lennart Hellsing. Som att han skrivit över hundra böcker! För både barn och vuxna. Men mest för barn! Som att han gillade rim och ramsor och var så bra på att rimma att han till och med kunde översätta engelska rim! (Här improviserade musikläraren ett och annat mindre poetiskt rim på engelska och så försökte vi att översätta.) 

När vi lärt oss lite om Lennart Hellsing (och även lite om Knut Brodin och Georg Riedl) sjöng vi några visor. Efter varje visa fick eleverna frågan om de hört den förr och var/när i så fall. Fina samtal om förskolor och böcker hemma, skivsamlingar och sagostunder, om pappor och mormödrar och de småsyskon som eleverna själva sjunger för. Det blev till och med ett samtal om demens och alzheimers då en elev berättade att hens släkting fick sjunga Hellsingvisor på sitt boende. Fint som snus. Lite textanalys hann vi också med. Menar Lennart Hellsing nikotin i Nicko Ticko Tinn? Han gillade ju onekligen att röka. Men ville han att barnen skulle röka? Spännande!

För ettorna gjorde jag en utökad variant pga omkastat schema. 45 elever satt som trollbundna av texter och dikter som jag högläste och som vi varvade med sånger. Även femmorna fick en liten dos högläsning och var lyriska. 

Det är minsann i sanning en bedrift! Tack för alla rim och tramsor!

Ensemblespel med många elever och få instrument

Ny arbetsplats, ny ”sal”, nya elever, nya förutsättningar. Det är lätt att glömma bort hur lång tid det tar innan ramar, strukturer och arbetssätt sitter och fungerar utan så mycket arbete i stunden. Inte minst tar det lite tid innan jag själv har hittat in i de nya förutsättningarna, i rummet, i grupperna. Men det tar sig.

Eftersom jag inte riktigt vet vad eleverna har arbetat med tidigare, så låter jag nu fyror och femmor arbeta med samma innehåll nu under hösten, för att få grepp om dem.

Jag återanvänder Jag spelar för livet med Sofia Karlsson, som jag körde innan jag slutade på förra stället, eftersom den fungerade så bra och gav flera ingångar.

Eleverna har fått arbeta med rörelseform till låten, fått sjunga den och prata om taktart och notvärden utifrån den. Nu spelar vi den också.

När jag började fanns inga elevpianon, så i början använde vi trumstockar (åttondelar), trummor (ettor) och tonboxar (ackordens grundtoner på slag ett och fyra). Nu har jag fått några elevpianon och vi har gått igenom och lagt till ackorden D, G och A.

Efter att ha tränat var sak för sig och tillsammans, bytt och sett till att alla har fått testa allt, så lägger jag till förflyttningar i mellanspelet. När det funkar som bäst, funkar det så här:

Eleverna är indelade i par eller trios. Vi har sex eller sju stationer: trumstockar, trumma, tonboxar, piano D, piano G, piano A och eventuellt sång. Jag spelar introt/mellanspelet och eleverna förbereder sig. Vi sjunger och spelar en refräng, sedan spelar jag mellanspelet igen och under tiden flyttar elverna ett steg. Vi fortsätter tills alla har spelat allt.

Nästa steg blir att spela efter samma upplägg men till andra låtar med samma ackord.


På ny plats

I höst har jag bytt arbetsplats. Efter en vår då jag gick allt mer på knäna och en sommar då jag inte återhämtade mig, så insåg jag att jag behövde förändra något. Det var inget enkelt beslut och det var en stor omställning att lämna en fredag och börja på nytt en måndag på en helt ny skola.

Jag har bytt 450 elever mot 250. Jag har bytt 30 lektioner mot 17. Jag har bytt 100% mot 90%. Jag har bytt en utrustad musiksal mot ett bibliotek/fritids/musiksal/genomgångsrum utan dörr mot trappan ner till förskoleklassen, i behov av upprustning.

Det är så klart att börja om och att börja om är slitigt. Och det är galet att behöva välja mellan en vettig arbetsbelastning eller en vettig sal. Men jag tror att det här kan bli riktigt bra. Efter att ha tagit tag i och rustat upp tre musiksalar sedan 2011, så ska jag nog kunna få fin fason på den fjärde. Speciellt som det finns en vilja på skolan att få musiken att funka bra.

Nu har det gått några veckor och musikförrådet är städat, instrumenten sorterade i nya, fräscha lådor, nya instrument är inköpta för att komplettera de gamla och fler ska köpas in framöver. Nu väntar jag bara på ett eget skåp för noter och annat material, samt lite ommöblering.

Jag börjar lära känna eleverna, kunna deras namn och förstå hur de olika grupperna fungerar. Jag ser hur de tar till sig mitt arbetssätt och rytmiken och hur ramar och strukturer faller på plats. Jag ser hur de knäcker koder – notvärden, ackord, tonerna på piano, puls, taktarter, rytmer, form… Det är så roligt!

Och jag börjar känna mig hemma. Det är bra. Nu ser jag fram emot att vardagen ska komma smygande. Antar att jag behöver passera Lucia först…

Rytmikreklam!

Just nu sitter jag på tåget hem från Stockholm och en arbetsdag med styrelsen i Svenska Rytmikförbundet. Jag är alldeles uppfylld och lycklig i själen av ha träffat mina kära styrelsekollegor, av allt rytmikprat, alla visioner, idéer och planer för framtiden. Att vi dessutom fick träffa ytterligare några rytmikintresserade på vårt #RytmikFika på eftermiddagen var körsbäret på toppen av grädden på bakelsen.

Jag har nämnt Svenska Rytmikförbundet tidigare här på bloggen och nu tänker jag göra skamlös reklam. Svenska Rytmikförbundet är en ideell organisation, som vill samla rytmikintresserade, både utbildade rytmiklärare, rytmikinspirerade musiklärare, rytmiknyfikna och rytmiknybörjare. SRy vill skapa mötesplatser där förbundets medlemmar kan nätverka och samtidigt även sprida rytmiken vidare så att fler kan upptäcka rytmikpedagogikens alla fantastiska möjligheter. Förbundet vill också arbeta för rytmikämnets synlighet och status.

Den som väljer att bli medlem bidrar till att skapa rörelse i Svenska Rytmikförbundet. Medlemsavgifterna möjliggör att styrelsen kan träffas ett par-tre gånger per år, att förbundet kan anordna inspirationsdagar/årsmöten med workshops och föreläsningar, att förbundet kan ha en hemsida och få ut information till medlemmar och andra.

Just nu pågår ett intensivt arbete med att just synliggöra rytmiken. SRy har ett Instagramkonto, @rytmikforbundet, där en medlem får visa sin rytmikvardag under en vecka. Det blir en blandning av inspiration, tips och funderingar från de många olika verksamheter, både pedagogiska och konstnärliga, där rytmiken finns. SRy har även en Facebooksida och ett Twitterkonto, där förbundet och medlemmarna sprider information och inspiration. Vi är också i startgroparna för att dra igång ”Månadens medlem”. En medlem per månad får presentera sig, berätta om sin rytmikbakgrund och delge sina rytmiktips. På så sätt hoppas vi kunna lära känna varandra bättre och underlätta nätverkande i olika delar av landet.

Mycket av SRy:s info och arbete är öppet för alla, just för att ge rytmiken spridning. Om du vill veta mer om förbundet får du gärna besöka hemsidan svenskarytmikforbundet.se.
Skulle du dessutom vilja bli medlem, så ropar vi alla hurra och välkommen!

Det är fint att skapa rörelse!

Vikten av representation

Jag hamnade i ett samtal om representation. Det gällde hur många män respektive kvinnor som hade lyfts fram i ett återkommande undervisningsmoment. Samtalet fick mig att fundera vidare, inte minst för att gamla sanningar lätt cementeras, och fundera över hur vikten av det här med representation kan bemötas. Hur viktigt är det egentligen?

Förebilder – identitet – möjligheter

För ett tag sedan blossade det upp en debatt kring hudfärgade plåster. En tramsdebatt, hävdade många. Jag såg det som ett konkret exempel för att förklara hur det här med innanför- och utanförskap funkar. När hudfärgade plåster finns i en sorts hudfärg, så talar det indirekt om att alla som har en annan hudfärg avviker från normen. Det betyder inte att den som har en annan färg på sin hud blir kränkt eller ens medvetet tänker på det, men signalen som sänds är att hudfärg ser ut på ett sätt och om den ser ut på ett annat sätt så är det annorlunda. Jag tänker att det gör någonting med en. Jag tänker att det påverkar mig om jag ses som en del av normen eller som en del av det avvikande. Det här är alltså min utgångspunkt. Då tänker jag följaktligen att det också påverkar våra elever vilka människor jag lyfter fram i min undervisning – om jag lyfter fram fler män än kvinnor, fler beiga än bruna, fler hetero än homo, fler cispersoner än könsöveskridande personer osv. De människor som jag tar upp i undervisningen måste inte alltid nödvändigtvis vara potentiella förebilder, men rätt ofta är de nog det ändå. De blir representanter för sitt kön, sin etnicitet, sin religion, sitt uttryck, oavsett om det var min tanke eller ej och elever kommer att antingen identifiera sig med dem eller inte, beroende på möjligheten att spegla sig själv i dessa personer. Genom att medvetet använda mig av olika sorters kompositörer, artister, musiker mm så ger jag eleverna fler möjligheter att känna igen sig själva och öppnar fler tänkbara vägar in i framtiden. Representation har att göra med vad jag tror mig vara kapabel till att uppnå. Om jag aldrig har sett någon som jag själv utföra ett visst jobb, spela ett visst instrument eller agera i en viss situation, så är risken stor att jag inte ens tänker tanken att jag själv skulle kunna göra det.

Urval och homosocialitet

Men, invänder kanske Vän av Ordning, rent historiskt har fler män haft framträdande poster och därmed också påverkat världen mer. Så går det så klart att se det. Men det gäller att vara medveten om att vår historia inte är formad av sig själv. Vad som är viktigt och ihågkommet är ett urval av allt som har skett och det urvalet är litet. Urvalet är också bestämt av någon eller några. Dessa personer var barn av sin tid och tyckte också om att känna igen sig i det som berättades. Därför är urvalet färgat av dem som hade makt att välja. Jämför till exempel med krigshistoria. Ett krigs historia skrivs av den som vinner kriget. Perspektivet är den vinnandes blick och berättelsen är inte objektiv. Den som stred på andra sidan gjorde också oftast det med övertygelsen om att tillhöra den goda sidan, men det hörs sällan i historieböckerna. Det är helt enkelt lättast att välja någon som liknar mig själv, som bekräftar min världsbild och passar in min mall. Det här är en av anledningarna till att det finns fler Johan på vd-posterna i svenska bolagsstyrelser än kvinnor. Det här brukar kallas homosocialitet på sociologispråk och betyder helt enkelt att vi helst väljer någon som liknar oss själva när det gäller att samverkan. Slutsatsen blir att även historien är homosocial – de människor som lyfts fram som avgörande, är ofta människor som den som skrev historien kunde känna igen sig själv i. Om vi vrider blicken så kommer vi att upptäcka flera kvinnor som också har påverkat världen på olika sätt.

Nu eller sen?

Vems är ansvaret för att representationen blir så mångsidig som möjligt i skolan? Handlar det om en fördjupad kunskap, som kommer efterhand, eller är det viktigt från start?
Jag menar bestämt att det är viktigt från start. Vi formas hela livet. Påverkan börjar inte först när vi är 5 år eller 10 år eller 25 år. Snarare är det så att vi är mer formbara ju yngre vi är, så därför behöver vi tidigt få känslan av att allt är möjligt. Vi måste redan från början få möta olika bilder och olika perspektiv och sedan få fortsätta att möta detta genom hela skolsystemet och vidare i livet.

Och därmed var dagens brandtal slut.

Följ en rytmikpedagogs vardag!

Denna vecka sköter jag Svenska Rytmikförbundets Instagramkonto. Tanken är att i bild och text ge glimtar från olika rytmikpedagogers vardag. Jag har tyvärr fått inleda veckan från sjuksoffan, så några verksametsbilder har det inte blivit än, utan i stället lite tillbakablickar. Men nu mår jag bättre, så från och med i morgon blir det även bilder från min musiksal. 

Välkommen att följa mig och många andra rytmikpedagoger på Instagramkontot @rytmikforbundet. 

https://instagram.com/p/8c7Ij7vJjz/

https://instagram.com/p/8dngMQPJhI/

https://instagram.com/p/8fpxitvJpj/

https://instagram.com/p/8gSQ08vJiq/

https://instagram.com/p/8gYXXPvJs5/

Musiksalen – en del av världen 

I förra veckan fick mina mellanstadieelever inleda sina lektioner med rörelseimprovisation till So what med Miles Davis. De fick omväxlande visa puls i rörelse, dubbel puls och halva pulsen, röra sig på bara ettorna, visa markeringarna och följa trumpeten. Därefter fick de komma med förslag på vilken genre låten tillhör och vi samtalade om kännetecken för jazz. Jag berättade även lite om jazzens uppkomst. Om hur jazzen, tillsammans med i princip all annan populärmusik från 1900-talet och in i nutid, inte hade funnits om inte USA hade blivit en smältdegel av människor från olika länder och kontinenter, med olika språk och kultur, religion och erfarenhet, instrument, sångskatt och musikaliska rötter. Att resultatet av att människor möts är just nya idéer och upptäckter, nya kombinationer och förädlingar. Att trots katastrofer, som kolonialisering och slavhandel, krig och svält, så finner människan nya vägar och kan skapa nytt. Därför är det inte en katastrof att människor på flykt kommer till Europa och Sverige. Katastrofen är att de måste fly från sina hem. Men när de väl får nya hem, här, så innebär det nya möjligheter. För oss alla. Och vem vet vad som är framtidens kebabpizza? 

Samtalen har inte varit på förhand givna eller enkla. Eleverna ser på tv, hör vuxna prata, läser tidningar… Så vi har fått vända och vrida på ett otaligt antal skrönor och göra räkneexempel för att punktera fördomar och myter. ”Vad har det här med musik att göra?” har några elever frågat. Då har jag pekat på mina genreplanscher. Musik skapas inte i ett vakuum. Musik påverkar och påverkas av omvärlden. Dessutom ska kapitel 1 och 2 i Lgr 11 också rymmas i elevernas skoldag.

Välkomstkommitté och avskedsvecka

I princip varje morgon under terminen har jag mötts av samma syn när jag kommit stressande från tåget. Vid skolgårdens gräns, vid på- och avsläppszonen, har ett gäng sexor stått och väntat på kompisar. Varje morgon har de hejat lika glatt och jag har skojat om att de inte behöver göra sig besväret att välkomna mig varje morgon, men att jag så klart uppskattar välkomskommittén. Efter några dagar lade jag till att en välkomskommitté alltid piffas upp av lite ballonger och banderoller och möttes av ett garv och småironiska kommentarer. 

I dag kom jag verkligen med andan i halsen. Tåget var sent och klockan på väg att ringa in när jag kom fram till skolgården. Jag undrade lite över varför gänget med sexor inte hade börjat gå in än, men hade inte riktigt tid att stanna och kolla (dålig lärare, jag vet, men det är också dåligt att komma för sent…). Då brast de ut i ett samfällt HEJ! VÄLKOMSTKOMMITTÉ! och sträckte upp armarna och tre ballonger i luften. Då stannade jag. Överrumplad, själaglad och tårögd. Jag kramade om dem och berättade hur mycket jag tycker om dem. I min sal har sedan tre färgglada ballonger hängt vid tavlan som en påminnelse. En påminnelse om morgonen, men också en påminnelse om vad jag lämnar. 

Jag har nämligen fått en ny tjänst. Mer om den i ett annat inlägg, men det innebär att jag lämnar min nuvarande arbetsplats om en och en halv vecka. Vilket jag inte trodde för ett halvår sedan. Jag kände ju att jag hade kommit hem. Men den otroligt roliga, visionära, generösa och varma arbetsplats som jag har trivts så på, innebär också en väldigt hög arbetsbelastning. Jag orkar helt enkelt inte vara en bra musiklärare i trettio lektioner i veckan. Jag har svårt att hinna med att lära känna och skapa vettiga relationer till fyrahundrafemtio elever, som jag träffar fyrtio minuter i veckan. Jag är orolig över att inte räcka till, att inte kunna tillgodose alla behov och att inte hinna se varje elev med dess styrkor och svagheter, förmågor och utvecklingsområden. Jag fixar inte att springa och vara kreativ samtidigt längre. 

Samtidigt är det så att jag lämnar fyrahundrafemtio elever, som jag har lärt känna och tycka om, som jag blir glad av att träffa och som jag har fått förmånen att följa, undervisa och se utvecklas under drygt ett och ett halvt år. Jag lämnar också kollegor som har blivit vänner, kollegor som stöttar och hejar på, som är generösa med både pedagogiska lyckandes och misslyckanden, som jag kan skratta med, sucka med och lita på. 

  
Ballongerna i musiksalen har påmint mig om detta hela dagen. Om alla relationer som jag lämnar och vilken tid som ligger framför mig innan jag är någon som får ballonger igen.