Sommar summarum

I fredags sjöng vi ut läsåret. Lagom tills allt var riggat, började regndropparna falla. Tillsammans sprang vi, jag, ljudteknikern och idrottsläraren, med sopsäckar och skoskydd, lådor och fodral, för att skydda det som skydda gick. I väntan på att klockan skulle slå nio iakttog vi molnens framfart med viss nervositet. Fem i nio torkade jag av tangenter, laminerade noter och pianopall, för att några minuter senare börja spela Den blomstertid under paraply. Men regnet drog undan, paraplyet lades åt sidan och klasserna fyllde parken med sång och dans. Första avslutningen på en ny skola är alltid speciell. Jag har en liten lista över saker som jag vill förbättra till nästa år, nu när jag har koll på formen, uppställningar och traditioner. Trots ett 30-tal skolavslutningar i ryggen, både som rytmiklärare i kyrkan och som musiklärare i skolan, så måste vissa saker upplevas på plats innan de faller helt på plats. Allra helst skulle jag vilja ha en aula. Det kommer så klart inte att hända, men det är onödigt stressigt och osäkert med uteavslutningar och utelucia. Allt arbete som eleverna har lagt ner på att repetera och förbereda sig, står och faller med vädret. Det känns hårt. Vi har heller ingen plan b att ta till, då det inte finns några samlingsutrymmen inomhus. Dessutom kan inget riggas i förväg.

Nåja. Utomhusförutsättningarna är inte något som förändras, så det är väl bara att förhålla sig till osäkerheten på bästa sätt. Något som däremot känns mindre osäkert är kommande läsår. Med nästan ett helt läsår bakom mig på nya stället, så har jag äntligen lite koll. I dag hann jag runt till nästan alla årskurser och prata om kommande läsår, så nu har jag lagt upp en skiss för vilka arbetsområden och teman som jag ska planera utifrån. I flera fall lyckas det dessutom haka i klassernas övriga teman. Jag strävar efter att kunna koppla ihop musikundervisningen med övrig undervisning, men samtidigt måste det göras på ett sätt som gynnar musikämnet. På musiklektionerna är det musikämnets förmågor, innehåll och kunskapskrav som ska stå i fokus och då finns det vissa teman som passar bättre än andra. Sen handlar det så klart om vilka möjligheter jag lyckas se, om det jag har redan känd repertoar eller idéer till repertoar till temat, vad årskurserna behöver arbeta med… Dessutom är det milsvid skillnad mellan att slängas in i ett tema eller vara med och planera och diskutera utifrån ett tema.

Till nästa läsår ska jag se till att haka på temat årstider med ettorna. Det blir ett bra sätt att få in olika barnvisor i undervisningen och arbeta med rörelse, musik, sång och instrumentspel inspirerat av väder och vind. Med tvåorna hakar jag på både världen och rymden och väver ihop det till ett tema under hösten, som sedan går över i instrumentkännedom till våren, då rösten som instrument får komplettera övrig undervisning om kroppen. Treorna arbetar med sopor och återvinning och vi ska försöka att arbeta tillsammans med en återvinningsorkester. De ska få skapa egna instrument på bilden, som de får skriva om på svenskan och sedan komponera musik till hos mig. Femmorna har medeltidstema, så då blir det den västerländska konstmusikens historia i sång, dans och spel till hösten och under våren är tanken att jag hakar på deras vattentema, då genom att arbeta i ensemble med låtar ur populärmusiken som anknyter till vatten. Sexorna arbetar traditionsenligt med skolans luciatåg under hösten och sedan blir det ensemblespel för hela slanten till våren. Fyrorna då? Ja, vi hann ju inte prata ihop oss, så vi får väl se. Jag vet jag behöver ha in, jag har planer och idéer, men vem vet. Kanske går det att knyta an även där?

img_9631

Och om jag önskar tillräckligt hårt, så kanske det materialiserar sig en aula under sommaren?

Spelglädje en fredag

Åk 3 arbetar med ett område som jag kallar ”Komponera mera”. Vi går igenom puls och taktarter och de får då ”bygga” egna taktarter och spela dem i valfri puls, vi går igenom notvärden och bygger rytmkompositioner, vi spelar med hjälp av notvärden, improviserar utifrån rytmmönster, pratar tonhöjd och spelar på tonboxar, lyssnar på och rör oss till musikstycken och samtalar om dem mm. 

För ett par veckor sedan presenterade jag Mozarts 12 pianovariationer över Blinka lilla stjärna. Vi lyssnade och samtalade om musiken. Sedan fick eleverna boomwhackers i tonerna C till A och jag placerade dem i grupper i tonföljd. Jah dirigerade dem så att vi tillsammans spelade Blinka lilla stjärna. Eleverna fick efter varje spelomgång flytta ett steg och på så sätt fick alla spela alla toner. När vi hade spelat några omgångar så bad jag dem förklara i vilken ordning tonerna kommer. Jag tog fram en bild på tavlan, där jag med hjälp av tonrörens färger och tonens namn gjort en ”notbild” med hjälp av ett rutsystem. Vi spelade efter bilden. 

Därefter förde vi över melodin till tonboxar. Då kunde inte färgen hjälpa till längre, utan bara tonnamnet. Varje elev fick prova att spela och de fick hjälpas åt. 

Nästa steg blev att föra över spelet till piano. Hitta tonen C och därefter de övriga tonerna. Åk 3 har ett musikklassrum i Showbie och där har jag lagt upp notbilden, en bild på tonboxarna och en bild på pianots tangenter med namn i samma färg som tonrören. Där finns också en länk till ett onlinepiano, så att alla elever kan träna trots att instrumenten inte räcker till. (Så snurrar vi runt på instrumenten.)

I dag hängde jag upp några ”musikord” på tavlan: tonhöjd, tempo, piano, forte, legato och staccato. 

Direkt hörde jag diskussionerna komma igång: ”Alltså, jag vet vad tonhöjd och tempo är och ett piano står ju där, men vad är…”

Vi gick igenom orden och sedan sjöng vi Blinka lilla stjärna utifrån varje begrepp – i olika tonhöjd, i olika tempo, varierar piano och forte, legato och staccato. 

Därefter frågade jag vilka elever som känner sig säkra på att spela Blinka lilla stjärna på piano. Det var ca en tredjedel. De fick då bli lärare för två kompisar och jag delade upp dem vid och emellan instrumenten. En grupp fick vara med mig och så började vi jobba. När jag hade kollat av en grupp, hjälpt till med fingersättning (tänker att om jag tjatar nu så har de lite gratis när vi ska spela ackord) och kompat dem, så flyttade grupperna ett steg i ringen. 

När lektionen var slut (och jag hade inte hunnit ha alla hos mig) så frågade jag hur många som nu kände sig säkra. Nästan alla! Och alla var jätteglada och jättenöjda, troligtvis för att alla hade blivit sedda, bekräftade och fått hjälp, oavsett om jag hunnit prata med dem eller ej. 

Min klangbotten

I början av höstterminen kom tidningen Uttryck (Lärarförbundets tidning för oss estetlärare) på besök. Via bloggen hade de fått nys om att jag arbetar med att ifrågasätta och vidga normer i min undervisning och vi bokade in en dag då de kunde komma, följa lektioner och intervjua.
I mejlen innan besöket försökte jag förklara att jag ju inte undervisar i genus eller normer, utan att det snarare handlar om ett förhållningssätt, en klangbotten som jag står på och låter färga allt vi gör. Jag funderade över hur jag skulle kunna ge exempel på det i en lektion, på ett sätt som blev tydligt men ändå inte övertydligt. Pannan låg i djupa veck.

När väl Sebastian Danielsson och Ola Torkelsson kom på besök hade jag grunnat både fram och tillbaka och kände väl fortfarande att uppdraget var klurigt. Tänk om min klangbotten inte skulle märkas? Tänk om lektionsplaneringen skulle falla ihop som korthus pga något oförutsett? I stället blev det en otroligt givande dag, med spännande samtal och fantastiska elever som fokuserade stenhårt på lektionen och inte på fotografen och reportern. Att få ägna några timmar åt att sätta ord på mina handlingar och tankar kändes som värsta lyxen och gav både energi och nya funderingar.

I torsdags kom resultatet. Och jag känner mig både stolt och glad, men vill ändå göra ett tillägg. Jag är musiklärare och rytmikpedagog. Rytmiken föll tyvärr bort i texten.

Ifrågasättande bryter barriärer

Fnissig fredag

Kanske är det regnet, kanske är det för att det är fredag, men himmel vad fnissigt det blev.

Jag åt pedagogisk lunch med sexorna och vi satt och pratade vid bordet. Samtalet rörde sig just då om spel och jag lyssnade mest. Det skulle klargöras om Digimon var japanskt eller ej. ”Ja, det är klart. Allt med ögon som är större än hjärnan är japanskt, typ som manga” förklarade en elev. Värderingsmässigt instämmer jag inte i detta uttalande, men beskrivningen var ändå så träffande och grafisk att jag bröt ihop i en fullständig skrattattack. En efter en tystnade eleverna runt mig och vände sig om för att se vad som stod på. Och ju fler som tittade, desto mer skrattade jag. Så där satt vi. Fnittrande och skrattande och uppsluppna.

Efter lunchen tog jag vägen inom personalrummet och fick en kollega att brista ut i skratt bara av att se mig. Förklaringen låg i något en elev hade skrivit. Eleven förberedde sitt utvecklingssamtal och skulle skriva ner något som hen önskade att lärarna hjälpte till med mer. ”Ge tydliga läxor. Det gäller bara Alexandra.” Jag började genast försvara mitt otydliga läxgivande, då kollegan stoppade mig och skrattande förklarade att eleven ansåg att de andra skulle lära av mig. Och så skrattade vi båda två åt dråpligheten i hela situationen. För helt ärligt. Så ofta ger jag inte musikläxor. Men kanske var det föredömet?

Tillbaka inne i musiksalen undrade en elev varför jag hade ett ikeakort i handen. Jag förklarade att jag ska dit i helgen och kanske köpa lite saker till musiksalen. ”Instrument?” frågade en annan elev. Jag svarade att det nog blev svårt på Ikea. ”Men du kan åka till Musikea!” utbrast eleven som hade frågat om kortet. Och så fnissade vi gott åt vitsigheten.

Och på något sätt sätter det här fingret på vad som är tjusningen att undervisa i allmänhet och att undervisa barn i synnerhet – det bubblar ut kreativa, tokiga, roliga, självklara associationer mest hela tiden. Jag kan aldrig fullt ut förutse hur dagen ska bli, för den utvecklas alltid i relation till dem jag undervisar. I relation. Det är liksom nyckeln.

Halvklass eller halvkass?

När jag arbetade i Sollentuna hade jag känslan av att jag nog var en lite bättre musiklärare för lågstadiet än för mellanstadiet. Att jag nådde lite längre med de yngre än med de äldre, att det var lite roligare och lågstadieeleverna trivdes lite bättre på musiken.

Nu känner jag tvärtom. Och jag har grunnat på varför.

Svaret är nog helklass kontra halvklass. I Sollentuna hade jag musik i halvklass med lågstadiet, men helklass med mellanstadiet. Nu är det tvärtom. Skillnaden på att ha en helklass eller en halvklass på plats i musiksalen är enorm. För eleverna innebär halvklass mer individuell hjälp, längre pass vid instrumenten, kortare väntetid, lugnare miljö…

Det är nog inte svårare än så.

Nytt läsår

Även oändliga sommarlov tar slut och plötsligt har en jobbat i nästan fyra veckor, utan att riktigt kunna greppa det. Tid är ett märkligt fenomen. Studiedagar, terminsstart och första lektionerna för läsåret har rusat i väg i ett fasligt tempo. Dagar som har varit både långa och korta på samma gång. Ett femtiotal f-klassare har fått musik på schemat och jag håller på att lära känna både dem och de cirka sjuttiofem ettorna, som också är nya för mig. Fjolårets treor har blivit fyror och får nu ha musik i halvklass, precis som femmor och sexor. Vilken skillnad det är!

Musiksalen har genomgått förändringar under sommaren. Vårterminen avslutades i ett stort, dammigt röj- och slängkalas, under sommaren målade vaktmästaren väggarna, skruvade ner gamla hyllor, skruvade upp hyllor till salens keyboards, samt möblerade om och hösten inleddes med nya skåp och bord, nya förvaringslådor till instrument och material och en ny möblering för att frigöra mer golvyta, skapa mer ordning och ett lugnare intryck. Det är tredje musiksalen på tre år, som jag bygger om. Nu hoppas jag att jag kan slå lite rot, för det börjar kännas som hemma. Läsåret är igång!

Golvyta!!! Till rörelseövningar, golvsittande och flexibel möblering.

20140903-145403.jpg

 

 

 

 

 

 

Ensemblehörna, med plats för digitalpiano, digitalt trumset, elgitarr, elbas och mickar. Här ska det finnas möjlighet att både öva med lurar och spela tillsammans. I skåpen finns fler instrument, böcker och material.

20140903-145345.jpg

 

 

 

 

 

 

Nya skåp med nya förvaringslådor. Var sak på sin plats! Lugn i musiklärarsjälen.

20140903-145333.jpg

 

 

 

 

 

 

Gitarrerna behöver kompletteras, men har fått en snygg och uppfräschad upphängning.

20140903-145420.jpg

 

 

 

 

 

 

Förmågorna på väggen, så klart.

20140903-145410.jpg

 

 

 

 

 

 

Passade på att köpa in en cajón i slutet av vårterminen och har invigt den i veckan.

20140903-145426.jpg

 

 

 

 

 

 

 

 

Och ja. Vi har börjat jobba med Lucia. Redan. Men det behövs om vi ska hinna med att skapa ett luciatåg, där alla har koll på karaktärer, legender, traditioner och sånger och där eleverna har fått tid att diskutera normer, förväntningar och föreställningar för att komma fram till hur just deras luciatåg ska bli.

20140903-145436.jpg

Boomwhackers

20140415-131110.jpgFör några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

20140415-145156.jpg

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Fridlysta

I dag sjöng ettorna Blåsippor av Alice Tegnér. Jag berättade att det där med barnböcker och barnsånger var något som först kom för cirka hundra år sedan, att Elsa Beskow och Alice Tegnér var bland de första att skriva böcker och sånger ur barns perspektiv och att Alice Tegnér skulle ha fyllt 150 år i år.

Tillsammans sjöng och pratade vi sedan igenom texten. Var är barnen i sången? Vad gör de? Vem springer de hem till? Vad vill barnen? Vad säger mamma?
Jag frågade om någon hade sett en blåsippa och berättade att blåsippor är fridlysta, så om Alice Tegnér hade skrivit sången i dag så hade hon nog skrivit om vitsippor. Här kunde en elev inte längre sluta fnissa. Alla dessa snippor! Vi fnissade tillsammans och jag sa att absolut ingen får lov att gå runt och plocka snippor eller snoppar. De är helt privata.
”De är också fridlysta!” utbrast en elev.
Dagens visdomsord!

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

20140322-112240.jpg

Mitt i Melodifestivalen, resultat och eftersnack.

Det är den där tiden på året. Melodifestivalstiden.
Vi började förra veckan, då med lite melodifestivalshistoria. Med hjälp av en keynotepresentation och youtubeklipp reste vi från 1956, då Eurovision Song Contest hölls för första gången, via 1958 och Sveriges första bidrag med Lilla Stjärna sjungen av Alice Babs, 60-talet med typisk schlager (förutom året med Monica Zetterlund och En gång i Stockholm, då Sverige obegripligt blev utan poäng), 70-talet med töntstämpel och första Eurovisionsegern, 80-talet med dansare, Carolas genombrott och Herrey’s, 90-talet med sjunkande status, ballader och Sveriges tredje och fjärde seger, 00-talet med deltävlingar, ökande intresse, 10-talet med Sveriges femte seger och fram till i dag, med diskussioner om bristen på kvinnliga låtskrivare i startfältet.

Med hjälp av klippen har vi kunnat se hur tekniken utvecklats, hur musiken har förändrats, hur reglerna har påverkat, numren blivit allt mer avancerade och artisterna hamnat allt mer i centrum. En av de mest centrala frågorna från eleverna har varit: ”Lever hen nu?” och det har inte varit helt enkelt att förklara att flera av lärarna på skolan var barn när de första bidragen skickades till ESC och allt var svartvitt.

Denna vecka lyssnar vi på årets finalbidrag och röstar. De yngre eleverna lyssnar och testdansar innan de röstar individuellt med handuppräckning (inga händer, en hand eller två händer). Vi lyssnar efter vers, refräng och stick. När andra refrängen kommer är det dags att ställa sig upp och testdansa bidraget fram till sticket, som vi visar att vi hör genom att stå stilla i statyer. I sista refrängen sätter vi oss ner och eleverna visar sina röster.

De äldre eleverna delas in i jurygrupper och bedömer bidragen i fyra kategorier: låt, framförande, show och jämställdhet. Att mäta jämställdheten i skilda bidrag är så klart inte det mest ultimata, men jag ville ändå få med en kategori där mansdominansen bland låtskrivare kan belysas. Eleverna har också upptäckt att det bara finns manliga dansare i finalen och funderat över varför det är så. Vi hinner inte diskutera i storgrupp, men jag hör på elevernas samtal i jurygrupperna att de tar sin uppgiften på stort allvar, att de delger varandra info och fakta om artister, låtar, genrer mm och resonerar sig fram till sina poäng.

Jag ser det här som en bra övning i förmågan att analysera och samtala om musikens uttryck, både för de yngre och de äldre. De yngre får framförallt träna sig i att kunna uttrycka sina åsikter på ett sätt som inte sårar någon annan (det har varit en del tårar och besvikelser när favoriter sågats eller inte fått tillräckligt många poäng för att vinna). De äldre får träna sig i att se på en och samma låt ur olika perspektiv och på så sätt förhoppningsvis få redskap för att kunna öppna upp för fler aspekter än bara den egna känslan. Jag hör hur bidrag som inte gillas (till exempel Songbird) ändå kan få höga poäng för framförandet, eftersom de hör att artisten sjunger bra. Själv tränas jag i att ständigt skapa en musiksal där varje elev tillåts att uttrycka sin åsikt, utan att få kommentarer eller blickar. Inte helt enkelt, men jag jobbar på.

Nackdelen med det här upplägget är att vi inte själva musicerar på två veckor, men det tar vi igen nästa vecka, då det är dags att sjunga de svenska ESC-vinnarna genom tiderna, årets vinnarlåt och ytterligare en låt som är framröstad av eleverna. Dessa låtar utgör sedan programmet till nästa Hela skolan sjunger. En fördel är att majoriteten av eleverna blir väldigt engagerade och att alla elever på skolan för en gångs skull upplever och jobbar med samma sak.

Och nu är det plötsligt nästa vecka.
Skolans resultat skiljer sig något från landets och vi har börjat lektionerna med att snabbt reflektera över varför det är så. Den rådande uppfattningen hittills är att gamla i större utsträckning röstar på lugna låtar och unga på snabba. Ingen dålig analys, måste jag ändå säga. Även jag kan se en utveckling i hur eleverna röstar från förskoleklass och upp till sexan. Låten Bröder tappade till exempel i popularitet, precis som Oscar Zias Yes we can, i takt med ökande årskurs, medan Busy Doin’ Nothin’ var en självklar etta i sexan, men snarare en tvåa, trea eller fyra i tidigare årskurser. Och ju äldre eleverna blir desto fler kunde ge poäng till balladerna, med motiveringen att både Sanna Nielsen och Ellen Benediktson sjunger bra, trots att låtarna inte var några direkta favoriter. Själv tänker jag att även språket påverkar. Panetoz och Linus Svenning sjöng på svenska och blev klara favoriter hos de yngre eleverna. Det är ju kul att snabbt kunna sjunga med och förstå vad en sjunger.

Så här blev resultatet:

  1. Busy Doin’ Nothin’ – Ace Wilder
  2. Blame it on the disco – Alcazar
  3. Efter solsken – Panetoz
  4. Yes we can – Oscar Zia
  5. Bröder – Linus Svenning
  6. Survivor – Helena Paparizou
  7. To the end – Yohio
  8. Undo – Sanna Nielsen
  9. Natural – Anton Ewald
  10. Songbird – Ellen Benediktson

Eftersom skolans vinnare inte är den samma som Melodifestivalens vinnare, så blir det självklart så att båda låtarna får sjungas både på musiken och på Hela skolan sjunger. Vi fortsätter i schlagerland, ett tag till. Eftersom vinnarlåtarna dessutom innehåller få ackord i ”bra” tonarter, så finns det en risk att de får leva kvar som ensemblematerial också. 🙂