När knepen funkar!

För en vecka sedan lyssnade jag på James Nottingham. Han uppehöll sig kring elevers uthållighet och motståndskraft som viktiga beståndsdelar i lärande och pratade om hur skolan kan främja och träna eleverna i just detta. Lärande är ju inte bara enkelt och lustfyllt, det är också tålamodsprövande, repetitivt och hårt arbete även när lusten tryter. Svenska elever är tydligen inte så bra på att uppvisa motståndskraft och uthållighet. Men Nottingham valde att inte skylla på curlande föräldrar (pris ske gudarna, för skolans uppgift är ju faktiskt att nå alla elever oavsett hemförhållanden och det är att avsäga sig ansvar och yrkesstolthet att skylla allt på föräldrarna), utan bad oss i stället att granska oss själva. Hur ofta curlar vi våra elever? Ger dem enkla vägar för att de ska slippa snubbla i stället för att uppmuntra dem att ta sig upp igen och fortsätta när det blir fel. Nottingham beskrev god undervisning som en vågrörelse mellan två nivåer – övningsnivån där eleven redan behärskar det som ska tränas och lärandenivån där eleven utmanas, snubblar, trillar, tar sig upp och försöker igen. Successivt rör sig nivåerna parallellt uppåt, då den nya kunskap som erövras efter ett tag blir den nya övningsnivån, där färdigheten praktiseras utan speciell ansträngning och lärandenivån kräver nya utmaningar.

Inget nytt under solen, men en nyttig påminnelse, kopplad till forskningsresultat.

Nu ska jag inte på något sätt göra anspråk på att bedriva en undervisning som hela tiden lever upp till Nottinghams ideal, men idag blev jag lite glad.

Åk 4 hade sina första musiklektioner för terminen och jag har för ovanlighetens skull bestämt mig för att låta dem spela piano redan denna första gång. Jag brukar annars använda de första veckorna till att fokusera på sång, rörelse och samspel i gruppen. På vårterminen i trean arbetade vi med Blinka lilla stjärna och de fick lära sig att spela melodin med en fingersättning där alla fingrar spelar och handen hålls i ett bra spelläge. När de behärskade det fick de improvisera och göra egna variationer över melodin. De kämpade och kämpade för det är ingen lätt uppgift att få handens alla fingrar att lyda och flera gånger fick jag förklara varför pekfingersvalsen inte håller i längden. Alla fick ihop det till slut. Självklart med varierande resultat, men de fick ihop det. De förstod hur och varför, de övade och övade och erövrade. Vi sjöng ”tum, tum, lill, lill, hopp, hopp, tillbaks, ring, ring, lång, lång, pek, pek, tum” som minnesramsa, undersökte vad som hände om de spelade på samma sätt på bara vita tangenter fast började på en annan ton än C och de fick hjälpas åt att visa, korrigera och påminna varandra. Min bakomliggande tanke med detta ihärdiga tjatande om ”rätt” fingersättning var att underlätta för vidare spel, inte minst ackordspel.

I dag inledde vi med att dela med oss av musikminnen från i somras (allt från Youtube-klipp, till Spotifysökningar, eget musicerande och konsertupplevelser), lära en klapplekssång och dansa en enkel koreografi till Meghan Trainors ”Better when I’m dancing”. Låten är uppbyggd på en rundgång på fyra ackord, med ett ackord per takt och koreografin byggde just på det – ett repetitivt mönster med fyra rörelser utförda i samma ordning, fast på olika sätt genom låten. Japp, det är här rytmiken slår till igen! 🙂

När vi dansat samlade jag alla elever och gick kort igenom vad ett ackord är och hur det hittas på pianot. Jag berättade att vi bara skulle använda höger hand (”Kommer ni ihåg när vi spelade Blinka lilla?” och introducerade min färgkodning av fingrarna (varje finger har en egen färg och på grepptabeller använder jag färgerna för att visa vilket finger de ska använda var i stället för siffror, som inte är desamma vid tex piano- och gitarrspel). Introduktionen går ut på att jag visar ett schema över färg+finger och sedan får de sträcka upp rätt finger till rätt färg. Det blir alltid hysteriska fnitter vid grönt finger (långfingret). Av någon outgrundlig anledning… Sen fick de testa vid pianot. På ca 20 minuter lyckades jag ge dem genomgång, låta alla leta fram D-dur med hjälp av att räkna 4+3 samt ge dem färgkodade ackordbilder så att vi tillsammans kunde stafettspela ”Better when I’m dancing”. Och de hann flytta runt till olika pianon och testa olika ackord. De kämpade med att använda rätt fingrar, jag fick påminna och visa, men snabbare än någonsin förr avkodade majoriteten ackordbilderna, använde rätt hand och fingrar, fick fingrarna att lyda och greppade vad vi höll på med.

Det här handlar så klart bara rätt och slätt om progression, men alla som arbetat med undervisning vet att progression inte alltid är helt givet. Det kan finnas olika vägar mellan två punkter och ibland även olika startpunkter för att nå samma mål och vilken som är den bästa vägen kan variera. Därför är det grymt gott när planerad progression visar sig fungera. Och vill jag sträcka lite extra på mig så kan jag alltid tänka att jag nog hittade rätt i den där växelverkan mellan träning och utmaning. Nu ska vi bara träna på att byta ackord, hålla stadig puls, hålla koll på ackordföljden och kanske även sjunga till. 🙂

Sommar summarum

I fredags sjöng vi ut läsåret. Lagom tills allt var riggat, började regndropparna falla. Tillsammans sprang vi, jag, ljudteknikern och idrottsläraren, med sopsäckar och skoskydd, lådor och fodral, för att skydda det som skydda gick. I väntan på att klockan skulle slå nio iakttog vi molnens framfart med viss nervositet. Fem i nio torkade jag av tangenter, laminerade noter och pianopall, för att några minuter senare börja spela Den blomstertid under paraply. Men regnet drog undan, paraplyet lades åt sidan och klasserna fyllde parken med sång och dans. Första avslutningen på en ny skola är alltid speciell. Jag har en liten lista över saker som jag vill förbättra till nästa år, nu när jag har koll på formen, uppställningar och traditioner. Trots ett 30-tal skolavslutningar i ryggen, både som rytmiklärare i kyrkan och som musiklärare i skolan, så måste vissa saker upplevas på plats innan de faller helt på plats. Allra helst skulle jag vilja ha en aula. Det kommer så klart inte att hända, men det är onödigt stressigt och osäkert med uteavslutningar och utelucia. Allt arbete som eleverna har lagt ner på att repetera och förbereda sig, står och faller med vädret. Det känns hårt. Vi har heller ingen plan b att ta till, då det inte finns några samlingsutrymmen inomhus. Dessutom kan inget riggas i förväg.

Nåja. Utomhusförutsättningarna är inte något som förändras, så det är väl bara att förhålla sig till osäkerheten på bästa sätt. Något som däremot känns mindre osäkert är kommande läsår. Med nästan ett helt läsår bakom mig på nya stället, så har jag äntligen lite koll. I dag hann jag runt till nästan alla årskurser och prata om kommande läsår, så nu har jag lagt upp en skiss för vilka arbetsområden och teman som jag ska planera utifrån. I flera fall lyckas det dessutom haka i klassernas övriga teman. Jag strävar efter att kunna koppla ihop musikundervisningen med övrig undervisning, men samtidigt måste det göras på ett sätt som gynnar musikämnet. På musiklektionerna är det musikämnets förmågor, innehåll och kunskapskrav som ska stå i fokus och då finns det vissa teman som passar bättre än andra. Sen handlar det så klart om vilka möjligheter jag lyckas se, om det jag har redan känd repertoar eller idéer till repertoar till temat, vad årskurserna behöver arbeta med… Dessutom är det milsvid skillnad mellan att slängas in i ett tema eller vara med och planera och diskutera utifrån ett tema.

Till nästa läsår ska jag se till att haka på temat årstider med ettorna. Det blir ett bra sätt att få in olika barnvisor i undervisningen och arbeta med rörelse, musik, sång och instrumentspel inspirerat av väder och vind. Med tvåorna hakar jag på både världen och rymden och väver ihop det till ett tema under hösten, som sedan går över i instrumentkännedom till våren, då rösten som instrument får komplettera övrig undervisning om kroppen. Treorna arbetar med sopor och återvinning och vi ska försöka att arbeta tillsammans med en återvinningsorkester. De ska få skapa egna instrument på bilden, som de får skriva om på svenskan och sedan komponera musik till hos mig. Femmorna har medeltidstema, så då blir det den västerländska konstmusikens historia i sång, dans och spel till hösten och under våren är tanken att jag hakar på deras vattentema, då genom att arbeta i ensemble med låtar ur populärmusiken som anknyter till vatten. Sexorna arbetar traditionsenligt med skolans luciatåg under hösten och sedan blir det ensemblespel för hela slanten till våren. Fyrorna då? Ja, vi hann ju inte prata ihop oss, så vi får väl se. Jag vet jag behöver ha in, jag har planer och idéer, men vem vet. Kanske går det att knyta an även där?

img_9631

Och om jag önskar tillräckligt hårt, så kanske det materialiserar sig en aula under sommaren?

Ensemblespel med många elever och få instrument

Ny arbetsplats, ny ”sal”, nya elever, nya förutsättningar. Det är lätt att glömma bort hur lång tid det tar innan ramar, strukturer och arbetssätt sitter och fungerar utan så mycket arbete i stunden. Inte minst tar det lite tid innan jag själv har hittat in i de nya förutsättningarna, i rummet, i grupperna. Men det tar sig.

Eftersom jag inte riktigt vet vad eleverna har arbetat med tidigare, så låter jag nu fyror och femmor arbeta med samma innehåll nu under hösten, för att få grepp om dem.

Jag återanvänder Jag spelar för livet med Sofia Karlsson, som jag körde innan jag slutade på förra stället, eftersom den fungerade så bra och gav flera ingångar.

Eleverna har fått arbeta med rörelseform till låten, fått sjunga den och prata om taktart och notvärden utifrån den. Nu spelar vi den också.

När jag började fanns inga elevpianon, så i början använde vi trumstockar (åttondelar), trummor (ettor) och tonboxar (ackordens grundtoner på slag ett och fyra). Nu har jag fått några elevpianon och vi har gått igenom och lagt till ackorden D, G och A.

Efter att ha tränat var sak för sig och tillsammans, bytt och sett till att alla har fått testa allt, så lägger jag till förflyttningar i mellanspelet. När det funkar som bäst, funkar det så här:

Eleverna är indelade i par eller trios. Vi har sex eller sju stationer: trumstockar, trumma, tonboxar, piano D, piano G, piano A och eventuellt sång. Jag spelar introt/mellanspelet och eleverna förbereder sig. Vi sjunger och spelar en refräng, sedan spelar jag mellanspelet igen och under tiden flyttar elverna ett steg. Vi fortsätter tills alla har spelat allt.

Nästa steg blir att spela efter samma upplägg men till andra låtar med samma ackord.


Terminsstarten, så här i efterhand

Jag tycker alltid terminsstarter är både jätteroliga och lite träliga. Det är roligt att träffa eleverna och komma igång igen, men det är alltid en startsträcka igen gällande ramar och struktur. Som om alla regler och ramar trillar bort under sommarlovet. Därför brukar jag låta terminsstarten ligga som ett eget arbetsområde, i ett par veckor, innan vi drar igång terminens huvudsakliga tema i varje årskurs. Fokus är då musikalens ramar, lektionernas struktur, gruppens dynamik och musikämnets syfte (förmågorna). Jag använder även ofta samma planering till flera årskurser, vilket frigör lite tid i början av terminen, då jag har massor av annat att planera och få på plats, men det visar också tydligt hur de olika grupperna fungerar i sina nya eller nygamla konstellationer. 

I år fick de äldre eleverna börja sin termin med en rörelseform. Rörelserna bestämde eleven själv, utifrån enkla instruktioner och formen i låten skulle följas och synas. Intro, mellanspel och outro (som består av samma melodislinga) skulle visas med snabba, slingrande rörelser/steg fritt i rummet, i verserna gällde det att gå puls, dubbel puls, halv puls eller ettor (på mina utrop) fritt i rummet och i refrängerna samlades vi i ring för att följa körens rytm i fötterna och röra oss in mot och ut från mitten. Låten vi jobbade med var ”Jag spelar för livet” med Sofia Karlsson. 

Efter rörelseformen analyserade och samtalade vi om vilken genre låten tillhör och vad som är karaktäristiskt för just folkmusik. Vi lyssnade efter och pratade även om låtens taktart. 

Därefter lärde jag ut en klapplek (till sång), ett tips som jag hade fått från Musiklärargruppen på FB och som funkade jättebra. Och som också visade tydlig skillnad på både motorik och arbetsminne mellan årskurserna. En bra påminnelse så här i terminsstart när det är lätt att glömma att vårterminens fyror faktiskt är ett helt år äldre än höstterminens fyror och det därför inte går att bli frustrerad för att vissa saker både är svåra och tar lång tid i början. 

Efter klappleken återvände vi till ”Jag spelar för livet”. Jag lärde ut körsvaret (det vi hade dansat rytmen till tidigare) och tillsammans sjöng vi refrängen först med mig som försångare och sedan med eleverna uppdelade i två grupper. 

Som fortsättning har vi börjat träna på ackorden till refrängen på piano (D, G, A). Vi har gått igenom och repeterat pianots toner, hur det går till att räkna ut ackordstonerna från grundtonen och stafettspelat oss igenom refrängen. De som vill byta ackord gör så klart det. 

I slutet av lektionerna har jag ställt mig vid förmågorna och frågat vilka vi har arbetat med under lektionen. Glatt har jag konstaterat att förmågorna har i alla fall inte trillat ur minnet under sommaren!

Ackordlådan

Jag har äntligen tagit mig tid att bygga upp en ackordbank! Och nu känner jag mig så grymt nöjd att jag måste dela med mig. Den har byggts successivt sedan i höstas, så helt ny är den inte, men nu har den utökats än en gång.

I den stora ackordlådan finns ännu fler små ackordlådor. Gula för pianoackord (det finns två sorter – lådor för ackord som börjar på en vit tangent och lådor för ackord som börjar på en svart tangent), röda för gitarrackord och blåa för ukuleleackord. Dessutom har jag färgkodat alla fingrar, så att de även kan ta reda på hur de greppar ackorden på ett lämpligt sätt. (Jag har konsekvent använt tumme, lång- och lillfinger till pianoackorden, vilket så klart går att diskutera, men jag tänker att det är bättre stt börja konsekvent och sedan visa hur det går att variera. För de elever som behärskar ackorden i grundläge, visar jag omläggningar.)

2015/02/img_0838.jpg

När jag introducerar ett instrument eller en låt, som alla ska spela, så går jag så klart igenom hur en grepptabell läses, vad tangenter/strängar heter, vilka fingrar som används, hur eleven själv kan räkna ut ett pianoackord och vi tränar tillsammans. Jag använder stora grepptabeller, både färdiga med utmarkerade grepp och tomma som jag visar greppen med magneter på.

Men sedan kommer punkten då eleverna ska jobba individuellt eller i grupper, på egen hand och med olika låtar. Vi kan ha tragglat tex D och A i evigheters evigheter, men ändå är det som bortblåst veckan efter och eleverna kör fast. Eller så väljer de en låt som råkar innehålla ett ackord som vi inte har gått igenom. Tidigare har jag sprungit runt och svarat på frågor, flyttat fingrar, förklarat, resonerat och påmint. Nu hänvisar jag till ackordlådan.

Vips så har eleverna blivit ofantligt mycket mer självgående. De kan repetera det som behövs, de kan fota av ackorden med sin iPad och de kan på egen hand gå vidare och lära sig nya ackord. I åk 6 har eleverna tränat på olika låtar till sina lektioner med F-klass. I början fortsatte de slentrianmässigt att fråga, men nu ägnar jag mig mycket mer åt att visa kompfigurer, prata samspel, puls och takt och hjälpa till där det kör ihop sig och blir för svårt. Det är en enorm lycka!

2015/02/img_0841.jpg

Elevens val med kärlekslåtverkstad

I går hade vi Hela skolan sjunger och elevens val på vänskapstema. Eleverna hade själva fått önska aktiviteter och workshops och kärlekslåtar fanns med bland önskemålen. I musiksalen byggde jag och min kollega (klasslärare/basist – guld värd!) upp vår verkstad. Två congas och två bastonboxar (C och G), tre brickor med sopran- och alttonboxar i c-durskala. En hög med post it-lappar och en låda med tuschpennor.

Vi inledde med att lära ut en kärlekslåt i femtakt och eleverna fick först ackompanjera den med stamp och klapp och sedan med samma rytmer på congas och tonboxar (stamprytmen på den en congan och klapprytmen på den andra och på samma sätt med tonboxarna). Vi stod i ring och snurrade ett steg mellan varje sångomgång, så att alla fick testa allt.

Därefter samtalade vi en stund om vad kärlekslåtar är. Vad de handlar om, vilka känslor de tar upp, vilka olika typer av kärlek som det sjungs om och ord för att beskriva kärlek.

Eleverna fick sätta sig med varsitt post it-block och skriva ner max fem olika ord på fem olika lappar. Ord som de kopplade ihop med kärlek: färger, känslor, egenskaper, saker, former… Lapparna samlades på tavlan och när alla var klara fick de tillsammans skapa en dikt av lapparna. Vi prövade och omprövade, lade till, drog i från och ändrade. När dikten var klar delade vi upp eleverna i tre små grupper och delade även upp dikten i tre delar. Varje grupp fick i uppgift att tonsätta sin diktdel, med hjälp av tonboxarna. Även här jobbade vi med att pröva och ompröva. Hur många stavelser? Hur många toner blir det? Ska det vara höga toner eller låga toner? Hoppiga språng eller stegvisa förändringar? Korta eller långa?
I slutet satte vi ihop delarna, eleverna fick både spela och sjunga dikten och vi spelade in resultatet. Som ackompanjemang spelade jag på bastonboxarna, C och G samtidigt, som en dubbel bordunton.

Som vanligt skulle jag önska att jag hade haft fler tillfällen eller längre tid till det hela, för 60 minuter går fort när eleverna både ska hinna sjunga, spela och skapa, men samtidigt är det roligt att se vilka fina resultat det kan bli på så kort tid.

2015/02/img_0828.jpg

Projekt i åk 6 – uppföljning 1

Det var två gäng nervösa och pirriga elever som kom till musiksalen i går morse för att ta emot förskoleklasser och leda dem i sång och rörelse.
De blev än mer pirriga av att se videokameran riggad och rektorn på besök.
De två grupperna hade förberett sig på lite olika sätt. Den ena gruppen har varit målinriktade, dykt upp på studiestöd och tränat på egen hand. Den andra gruppen har tränat på lektionerna, men har dragit lite ojämnt i ambitionsnivå. Några har tränat extra, andra inte. Att träna extra i musik är inte alltid så lätt, eftersom alla inte har instrument hemma, men jag har erbjudit studiestöd och de har haft tillgång till alla sångtexter, ackord och hela planeringen i sina iPads. Jag, som upplevde båda lektionerna, såg skillnaden tydligt. Gruppen som har övat och tränat mycket skötte sin lektion i princip på egen hand. De kunde övergångarna, de visste när de behövde förflytta sig i rummet och hade tränat på vad de skulle säga i instruktionerna. Det var bara vid ett par tillfällen jag behövde hjälpa till. Den andra gruppen behövde mer stöd, men tog ändå ett stort kliv framåt. De fick med sig förskoleklassens elever i övningarna, de spelade så att det gick att sjunga till, de hjälptes åt att instruera och förklara.

Efteråt uttryckte eleverna i båda grupperna stolthet och glädje över sitt arbete. De kände själva att de hade fått det att fungera och att förskoleklasserna hade uppskattat lektionerna.

Och jag känner att jag har uppnått mina mål med projektet. Eleverna i åk 6 har fått arbeta med ackompanjemang, vilket de behövde och vi har kunnat jobba med barnsånger. Sånger som ofta (men inte alltid) har en lättare harmonik och melodier som eleverna kan utan och innan, så att de kan fokusera på att lära sig några ackord åt gången och byta mellan dem. Sångerna klarar sig dessutom bra med ett enkelt piano-/gitarrkomp och upplevs inte lika ”tomma” som tex en poplåt kan göra, där eleverna lätt jämför sitt eget livesound med det genomproducerade radiosoundet. Elevernas arbete har dessutom haft ett större syfte , att hålla i lektioner för andra. Det har inte räckt att lite halvhjärtat lära sig en ackordföljd och spela upp den för mig, utan de har behövt hjälpas åt i sina ensembler och öva för att kunna spela så att andra kan sjunga till. De har fått fundera på tema och röd tråd, på att skapa ett större sammanhang, tänka dynamik och progression. Och de har fått göra allt detta i skarpt läge, inför och tillsammans med ett tjugotal förskoleklassare.

Vi gjorde en snabb utvärdering redan i går. Några var glada över att det var över, andra ville gärna få göra det igen. Eleverna var väldigt medvetna om sin egen spelinsats och kommenterade om det hade blivit rätt eller fel. Jag var väldigt noga att lyfta fram att oavsett rätt eller fel, så var det ingen som bröt, grimaserade eller på annat sätt gav upp, utan alla spelade sina låtar från början till slut utan avbrott. Att kunna spela fel på rätt sätt är avgörande för att kunna spela med tajming och flyt. Eleverna reflekterade över förskoleelevernas reaktioner, om blygsel, nyfikenhet, glädje, men även skepsis. De var förvånade över hur lätt de fångade 6-åringarnas uppmärksamhet och att det inte var något stök eller stoj. Vi pratade om vad det kunde bero på och om vikten av att vara förebild och sjunga, spela och dansa fullt ut, för att på så sätt visa att momenten ska tas på allvar.

Nästa gång vi ses ska vi titta på inspelningen och prata om ifall upplevelsen stämmer med hur det såg ut och lät. Vi ska titta på kunskapskraven och bedöma insatserna. Utifrån det vet vi också vad var och en behöver arbeta med för att nå vidare. Hade jag inte vetat det ändå, utan förskoleklasslektioner och inspelning? Jo, men nu vet eleverna det också och inte bara för att jag har sagt det.

Och ungefär samtidigt som två grupper utvärderar, påbörjar de andra två grupperna sina lektioner. Det är bra veckor nu!