När knepen funkar!

För en vecka sedan lyssnade jag på James Nottingham. Han uppehöll sig kring elevers uthållighet och motståndskraft som viktiga beståndsdelar i lärande och pratade om hur skolan kan främja och träna eleverna i just detta. Lärande är ju inte bara enkelt och lustfyllt, det är också tålamodsprövande, repetitivt och hårt arbete även när lusten tryter. Svenska elever är tydligen inte så bra på att uppvisa motståndskraft och uthållighet. Men Nottingham valde att inte skylla på curlande föräldrar (pris ske gudarna, för skolans uppgift är ju faktiskt att nå alla elever oavsett hemförhållanden och det är att avsäga sig ansvar och yrkesstolthet att skylla allt på föräldrarna), utan bad oss i stället att granska oss själva. Hur ofta curlar vi våra elever? Ger dem enkla vägar för att de ska slippa snubbla i stället för att uppmuntra dem att ta sig upp igen och fortsätta när det blir fel. Nottingham beskrev god undervisning som en vågrörelse mellan två nivåer – övningsnivån där eleven redan behärskar det som ska tränas och lärandenivån där eleven utmanas, snubblar, trillar, tar sig upp och försöker igen. Successivt rör sig nivåerna parallellt uppåt, då den nya kunskap som erövras efter ett tag blir den nya övningsnivån, där färdigheten praktiseras utan speciell ansträngning och lärandenivån kräver nya utmaningar.

Inget nytt under solen, men en nyttig påminnelse, kopplad till forskningsresultat.

Nu ska jag inte på något sätt göra anspråk på att bedriva en undervisning som hela tiden lever upp till Nottinghams ideal, men idag blev jag lite glad.

Åk 4 hade sina första musiklektioner för terminen och jag har för ovanlighetens skull bestämt mig för att låta dem spela piano redan denna första gång. Jag brukar annars använda de första veckorna till att fokusera på sång, rörelse och samspel i gruppen. På vårterminen i trean arbetade vi med Blinka lilla stjärna och de fick lära sig att spela melodin med en fingersättning där alla fingrar spelar och handen hålls i ett bra spelläge. När de behärskade det fick de improvisera och göra egna variationer över melodin. De kämpade och kämpade för det är ingen lätt uppgift att få handens alla fingrar att lyda och flera gånger fick jag förklara varför pekfingersvalsen inte håller i längden. Alla fick ihop det till slut. Självklart med varierande resultat, men de fick ihop det. De förstod hur och varför, de övade och övade och erövrade. Vi sjöng ”tum, tum, lill, lill, hopp, hopp, tillbaks, ring, ring, lång, lång, pek, pek, tum” som minnesramsa, undersökte vad som hände om de spelade på samma sätt på bara vita tangenter fast började på en annan ton än C och de fick hjälpas åt att visa, korrigera och påminna varandra. Min bakomliggande tanke med detta ihärdiga tjatande om ”rätt” fingersättning var att underlätta för vidare spel, inte minst ackordspel.

I dag inledde vi med att dela med oss av musikminnen från i somras (allt från Youtube-klipp, till Spotifysökningar, eget musicerande och konsertupplevelser), lära en klapplekssång och dansa en enkel koreografi till Meghan Trainors ”Better when I’m dancing”. Låten är uppbyggd på en rundgång på fyra ackord, med ett ackord per takt och koreografin byggde just på det – ett repetitivt mönster med fyra rörelser utförda i samma ordning, fast på olika sätt genom låten. Japp, det är här rytmiken slår till igen! 🙂

När vi dansat samlade jag alla elever och gick kort igenom vad ett ackord är och hur det hittas på pianot. Jag berättade att vi bara skulle använda höger hand (”Kommer ni ihåg när vi spelade Blinka lilla?” och introducerade min färgkodning av fingrarna (varje finger har en egen färg och på grepptabeller använder jag färgerna för att visa vilket finger de ska använda var i stället för siffror, som inte är desamma vid tex piano- och gitarrspel). Introduktionen går ut på att jag visar ett schema över färg+finger och sedan får de sträcka upp rätt finger till rätt färg. Det blir alltid hysteriska fnitter vid grönt finger (långfingret). Av någon outgrundlig anledning… Sen fick de testa vid pianot. På ca 20 minuter lyckades jag ge dem genomgång, låta alla leta fram D-dur med hjälp av att räkna 4+3 samt ge dem färgkodade ackordbilder så att vi tillsammans kunde stafettspela ”Better when I’m dancing”. Och de hann flytta runt till olika pianon och testa olika ackord. De kämpade med att använda rätt fingrar, jag fick påminna och visa, men snabbare än någonsin förr avkodade majoriteten ackordbilderna, använde rätt hand och fingrar, fick fingrarna att lyda och greppade vad vi höll på med.

Det här handlar så klart bara rätt och slätt om progression, men alla som arbetat med undervisning vet att progression inte alltid är helt givet. Det kan finnas olika vägar mellan två punkter och ibland även olika startpunkter för att nå samma mål och vilken som är den bästa vägen kan variera. Därför är det grymt gott när planerad progression visar sig fungera. Och vill jag sträcka lite extra på mig så kan jag alltid tänka att jag nog hittade rätt i den där växelverkan mellan träning och utmaning. Nu ska vi bara träna på att byta ackord, hålla stadig puls, hålla koll på ackordföljden och kanske även sjunga till. 🙂

På ny plats

I höst har jag bytt arbetsplats. Efter en vår då jag gick allt mer på knäna och en sommar då jag inte återhämtade mig, så insåg jag att jag behövde förändra något. Det var inget enkelt beslut och det var en stor omställning att lämna en fredag och börja på nytt en måndag på en helt ny skola.

Jag har bytt 450 elever mot 250. Jag har bytt 30 lektioner mot 17. Jag har bytt 100% mot 90%. Jag har bytt en utrustad musiksal mot ett bibliotek/fritids/musiksal/genomgångsrum utan dörr mot trappan ner till förskoleklassen, i behov av upprustning.

Det är så klart att börja om och att börja om är slitigt. Och det är galet att behöva välja mellan en vettig arbetsbelastning eller en vettig sal. Men jag tror att det här kan bli riktigt bra. Efter att ha tagit tag i och rustat upp tre musiksalar sedan 2011, så ska jag nog kunna få fin fason på den fjärde. Speciellt som det finns en vilja på skolan att få musiken att funka bra.

Nu har det gått några veckor och musikförrådet är städat, instrumenten sorterade i nya, fräscha lådor, nya instrument är inköpta för att komplettera de gamla och fler ska köpas in framöver. Nu väntar jag bara på ett eget skåp för noter och annat material, samt lite ommöblering.

Jag börjar lära känna eleverna, kunna deras namn och förstå hur de olika grupperna fungerar. Jag ser hur de tar till sig mitt arbetssätt och rytmiken och hur ramar och strukturer faller på plats. Jag ser hur de knäcker koder – notvärden, ackord, tonerna på piano, puls, taktarter, rytmer, form… Det är så roligt!

Och jag börjar känna mig hemma. Det är bra. Nu ser jag fram emot att vardagen ska komma smygande. Antar att jag behöver passera Lucia först…

Vikten av representation

Jag hamnade i ett samtal om representation. Det gällde hur många män respektive kvinnor som hade lyfts fram i ett återkommande undervisningsmoment. Samtalet fick mig att fundera vidare, inte minst för att gamla sanningar lätt cementeras, och fundera över hur vikten av det här med representation kan bemötas. Hur viktigt är det egentligen?

Förebilder – identitet – möjligheter

För ett tag sedan blossade det upp en debatt kring hudfärgade plåster. En tramsdebatt, hävdade många. Jag såg det som ett konkret exempel för att förklara hur det här med innanför- och utanförskap funkar. När hudfärgade plåster finns i en sorts hudfärg, så talar det indirekt om att alla som har en annan hudfärg avviker från normen. Det betyder inte att den som har en annan färg på sin hud blir kränkt eller ens medvetet tänker på det, men signalen som sänds är att hudfärg ser ut på ett sätt och om den ser ut på ett annat sätt så är det annorlunda. Jag tänker att det gör någonting med en. Jag tänker att det påverkar mig om jag ses som en del av normen eller som en del av det avvikande. Det här är alltså min utgångspunkt. Då tänker jag följaktligen att det också påverkar våra elever vilka människor jag lyfter fram i min undervisning – om jag lyfter fram fler män än kvinnor, fler beiga än bruna, fler hetero än homo, fler cispersoner än könsöveskridande personer osv. De människor som jag tar upp i undervisningen måste inte alltid nödvändigtvis vara potentiella förebilder, men rätt ofta är de nog det ändå. De blir representanter för sitt kön, sin etnicitet, sin religion, sitt uttryck, oavsett om det var min tanke eller ej och elever kommer att antingen identifiera sig med dem eller inte, beroende på möjligheten att spegla sig själv i dessa personer. Genom att medvetet använda mig av olika sorters kompositörer, artister, musiker mm så ger jag eleverna fler möjligheter att känna igen sig själva och öppnar fler tänkbara vägar in i framtiden. Representation har att göra med vad jag tror mig vara kapabel till att uppnå. Om jag aldrig har sett någon som jag själv utföra ett visst jobb, spela ett visst instrument eller agera i en viss situation, så är risken stor att jag inte ens tänker tanken att jag själv skulle kunna göra det.

Urval och homosocialitet

Men, invänder kanske Vän av Ordning, rent historiskt har fler män haft framträdande poster och därmed också påverkat världen mer. Så går det så klart att se det. Men det gäller att vara medveten om att vår historia inte är formad av sig själv. Vad som är viktigt och ihågkommet är ett urval av allt som har skett och det urvalet är litet. Urvalet är också bestämt av någon eller några. Dessa personer var barn av sin tid och tyckte också om att känna igen sig i det som berättades. Därför är urvalet färgat av dem som hade makt att välja. Jämför till exempel med krigshistoria. Ett krigs historia skrivs av den som vinner kriget. Perspektivet är den vinnandes blick och berättelsen är inte objektiv. Den som stred på andra sidan gjorde också oftast det med övertygelsen om att tillhöra den goda sidan, men det hörs sällan i historieböckerna. Det är helt enkelt lättast att välja någon som liknar mig själv, som bekräftar min världsbild och passar in min mall. Det här är en av anledningarna till att det finns fler Johan på vd-posterna i svenska bolagsstyrelser än kvinnor. Det här brukar kallas homosocialitet på sociologispråk och betyder helt enkelt att vi helst väljer någon som liknar oss själva när det gäller att samverkan. Slutsatsen blir att även historien är homosocial – de människor som lyfts fram som avgörande, är ofta människor som den som skrev historien kunde känna igen sig själv i. Om vi vrider blicken så kommer vi att upptäcka flera kvinnor som också har påverkat världen på olika sätt.

Nu eller sen?

Vems är ansvaret för att representationen blir så mångsidig som möjligt i skolan? Handlar det om en fördjupad kunskap, som kommer efterhand, eller är det viktigt från start?
Jag menar bestämt att det är viktigt från start. Vi formas hela livet. Påverkan börjar inte först när vi är 5 år eller 10 år eller 25 år. Snarare är det så att vi är mer formbara ju yngre vi är, så därför behöver vi tidigt få känslan av att allt är möjligt. Vi måste redan från början få möta olika bilder och olika perspektiv och sedan få fortsätta att möta detta genom hela skolsystemet och vidare i livet.

Och därmed var dagens brandtal slut.

Välkomstkommitté och avskedsvecka

I princip varje morgon under terminen har jag mötts av samma syn när jag kommit stressande från tåget. Vid skolgårdens gräns, vid på- och avsläppszonen, har ett gäng sexor stått och väntat på kompisar. Varje morgon har de hejat lika glatt och jag har skojat om att de inte behöver göra sig besväret att välkomna mig varje morgon, men att jag så klart uppskattar välkomskommittén. Efter några dagar lade jag till att en välkomskommitté alltid piffas upp av lite ballonger och banderoller och möttes av ett garv och småironiska kommentarer. 

I dag kom jag verkligen med andan i halsen. Tåget var sent och klockan på väg att ringa in när jag kom fram till skolgården. Jag undrade lite över varför gänget med sexor inte hade börjat gå in än, men hade inte riktigt tid att stanna och kolla (dålig lärare, jag vet, men det är också dåligt att komma för sent…). Då brast de ut i ett samfällt HEJ! VÄLKOMSTKOMMITTÉ! och sträckte upp armarna och tre ballonger i luften. Då stannade jag. Överrumplad, själaglad och tårögd. Jag kramade om dem och berättade hur mycket jag tycker om dem. I min sal har sedan tre färgglada ballonger hängt vid tavlan som en påminnelse. En påminnelse om morgonen, men också en påminnelse om vad jag lämnar. 

Jag har nämligen fått en ny tjänst. Mer om den i ett annat inlägg, men det innebär att jag lämnar min nuvarande arbetsplats om en och en halv vecka. Vilket jag inte trodde för ett halvår sedan. Jag kände ju att jag hade kommit hem. Men den otroligt roliga, visionära, generösa och varma arbetsplats som jag har trivts så på, innebär också en väldigt hög arbetsbelastning. Jag orkar helt enkelt inte vara en bra musiklärare i trettio lektioner i veckan. Jag har svårt att hinna med att lära känna och skapa vettiga relationer till fyrahundrafemtio elever, som jag träffar fyrtio minuter i veckan. Jag är orolig över att inte räcka till, att inte kunna tillgodose alla behov och att inte hinna se varje elev med dess styrkor och svagheter, förmågor och utvecklingsområden. Jag fixar inte att springa och vara kreativ samtidigt längre. 

Samtidigt är det så att jag lämnar fyrahundrafemtio elever, som jag har lärt känna och tycka om, som jag blir glad av att träffa och som jag har fått förmånen att följa, undervisa och se utvecklas under drygt ett och ett halvt år. Jag lämnar också kollegor som har blivit vänner, kollegor som stöttar och hejar på, som är generösa med både pedagogiska lyckandes och misslyckanden, som jag kan skratta med, sucka med och lita på. 

  
Ballongerna i musiksalen har påmint mig om detta hela dagen. Om alla relationer som jag lämnar och vilken tid som ligger framför mig innan jag är någon som får ballonger igen. 

Terminsstarten, så här i efterhand

Jag tycker alltid terminsstarter är både jätteroliga och lite träliga. Det är roligt att träffa eleverna och komma igång igen, men det är alltid en startsträcka igen gällande ramar och struktur. Som om alla regler och ramar trillar bort under sommarlovet. Därför brukar jag låta terminsstarten ligga som ett eget arbetsområde, i ett par veckor, innan vi drar igång terminens huvudsakliga tema i varje årskurs. Fokus är då musikalens ramar, lektionernas struktur, gruppens dynamik och musikämnets syfte (förmågorna). Jag använder även ofta samma planering till flera årskurser, vilket frigör lite tid i början av terminen, då jag har massor av annat att planera och få på plats, men det visar också tydligt hur de olika grupperna fungerar i sina nya eller nygamla konstellationer. 

I år fick de äldre eleverna börja sin termin med en rörelseform. Rörelserna bestämde eleven själv, utifrån enkla instruktioner och formen i låten skulle följas och synas. Intro, mellanspel och outro (som består av samma melodislinga) skulle visas med snabba, slingrande rörelser/steg fritt i rummet, i verserna gällde det att gå puls, dubbel puls, halv puls eller ettor (på mina utrop) fritt i rummet och i refrängerna samlades vi i ring för att följa körens rytm i fötterna och röra oss in mot och ut från mitten. Låten vi jobbade med var ”Jag spelar för livet” med Sofia Karlsson. 

Efter rörelseformen analyserade och samtalade vi om vilken genre låten tillhör och vad som är karaktäristiskt för just folkmusik. Vi lyssnade efter och pratade även om låtens taktart. 

Därefter lärde jag ut en klapplek (till sång), ett tips som jag hade fått från Musiklärargruppen på FB och som funkade jättebra. Och som också visade tydlig skillnad på både motorik och arbetsminne mellan årskurserna. En bra påminnelse så här i terminsstart när det är lätt att glömma att vårterminens fyror faktiskt är ett helt år äldre än höstterminens fyror och det därför inte går att bli frustrerad för att vissa saker både är svåra och tar lång tid i början. 

Efter klappleken återvände vi till ”Jag spelar för livet”. Jag lärde ut körsvaret (det vi hade dansat rytmen till tidigare) och tillsammans sjöng vi refrängen först med mig som försångare och sedan med eleverna uppdelade i två grupper. 

Som fortsättning har vi börjat träna på ackorden till refrängen på piano (D, G, A). Vi har gått igenom och repeterat pianots toner, hur det går till att räkna ut ackordstonerna från grundtonen och stafettspelat oss igenom refrängen. De som vill byta ackord gör så klart det. 

I slutet av lektionerna har jag ställt mig vid förmågorna och frågat vilka vi har arbetat med under lektionen. Glatt har jag konstaterat att förmågorna har i alla fall inte trillat ur minnet under sommaren!

Spelglädje en fredag

Åk 3 arbetar med ett område som jag kallar ”Komponera mera”. Vi går igenom puls och taktarter och de får då ”bygga” egna taktarter och spela dem i valfri puls, vi går igenom notvärden och bygger rytmkompositioner, vi spelar med hjälp av notvärden, improviserar utifrån rytmmönster, pratar tonhöjd och spelar på tonboxar, lyssnar på och rör oss till musikstycken och samtalar om dem mm. 

För ett par veckor sedan presenterade jag Mozarts 12 pianovariationer över Blinka lilla stjärna. Vi lyssnade och samtalade om musiken. Sedan fick eleverna boomwhackers i tonerna C till A och jag placerade dem i grupper i tonföljd. Jah dirigerade dem så att vi tillsammans spelade Blinka lilla stjärna. Eleverna fick efter varje spelomgång flytta ett steg och på så sätt fick alla spela alla toner. När vi hade spelat några omgångar så bad jag dem förklara i vilken ordning tonerna kommer. Jag tog fram en bild på tavlan, där jag med hjälp av tonrörens färger och tonens namn gjort en ”notbild” med hjälp av ett rutsystem. Vi spelade efter bilden. 

Därefter förde vi över melodin till tonboxar. Då kunde inte färgen hjälpa till längre, utan bara tonnamnet. Varje elev fick prova att spela och de fick hjälpas åt. 

Nästa steg blev att föra över spelet till piano. Hitta tonen C och därefter de övriga tonerna. Åk 3 har ett musikklassrum i Showbie och där har jag lagt upp notbilden, en bild på tonboxarna och en bild på pianots tangenter med namn i samma färg som tonrören. Där finns också en länk till ett onlinepiano, så att alla elever kan träna trots att instrumenten inte räcker till. (Så snurrar vi runt på instrumenten.)

I dag hängde jag upp några ”musikord” på tavlan: tonhöjd, tempo, piano, forte, legato och staccato. 

Direkt hörde jag diskussionerna komma igång: ”Alltså, jag vet vad tonhöjd och tempo är och ett piano står ju där, men vad är…”

Vi gick igenom orden och sedan sjöng vi Blinka lilla stjärna utifrån varje begrepp – i olika tonhöjd, i olika tempo, varierar piano och forte, legato och staccato. 

Därefter frågade jag vilka elever som känner sig säkra på att spela Blinka lilla stjärna på piano. Det var ca en tredjedel. De fick då bli lärare för två kompisar och jag delade upp dem vid och emellan instrumenten. En grupp fick vara med mig och så började vi jobba. När jag hade kollat av en grupp, hjälpt till med fingersättning (tänker att om jag tjatar nu så har de lite gratis när vi ska spela ackord) och kompat dem, så flyttade grupperna ett steg i ringen. 

När lektionen var slut (och jag hade inte hunnit ha alla hos mig) så frågade jag hur många som nu kände sig säkra. Nästan alla! Och alla var jätteglada och jättenöjda, troligtvis för att alla hade blivit sedda, bekräftade och fått hjälp, oavsett om jag hunnit prata med dem eller ej. 

Melodifestivalen 2015: Vi har ett resultat!

I dag inleddes skoldagen med Hela skolan sjunger. Alla klasser och all personal samlades i idrottshallen, precis som vi brukar en gång i månaden. I dag var det mellotema för hela slanten och vår fantastiska vaktmästare Richard, med hjälp av sin högra hand, hade riggat både instrument, ljud och ljus. Kollegan Jessica hade snickrat ihop ett bildspel med sångtexter, mellologga och små filmsnuttar för att presentera skolans topp tre. Kompbandet (dvs jag, kollegan Fredrik på bas, kollegan Ulf på gitarr och två fantastiska trumvikarier ut åk 5) repade snabbt ihop oss innan alla var på plats. 

Vi inledde med förra årets mellovinnare Undo och förra årets skolvinnare Busy doin’ nothin’ innan vi gick vidare till två schlagerklassiker, nämligen Diggi-loo diggie-ley och Fångad av en stormvind. Redan här började det spritta i benen och en och annan elev stod upp och dansade till sången. Sedan var vi framme vid årets resultat och bildspelet visade ”På tredje plats…” och därefter ett klipp med Eric Saade och Sting. Jubel utbröt. Vi gick vidare till ”På andra plats…” och når klippet Hasse Anderssons Guld och gröna skolar gick igång utbrast ett öronbedövande jubel. Jublet steg när vi började spela låten och överallt dansade och sjöng elever och personal. Det borde vara omöjligt, men ljudvolymen ökade ännu mer när sedan Måns Zelmerlöw och Heroes presenterades som skolans vinnare och vi sjöng och spelade så klart även den. Eftersom det sedan fanns tid kvar så blev det en repris av Guld och gröna skogar och rena rama dansyran i idrottshallen, där elever och personal sjöng och svängde runt i armkrok så att svetten lackade. 

Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta med gåshud och tårar i ögonen till en Hassr Andersson-låt, men i dag hände det. 

Det var dans och hålligång, helt enkelt.