Projekt i åk 6 – uppföljning 1

Det var två gäng nervösa och pirriga elever som kom till musiksalen i går morse för att ta emot förskoleklasser och leda dem i sång och rörelse.
De blev än mer pirriga av att se videokameran riggad och rektorn på besök.
De två grupperna hade förberett sig på lite olika sätt. Den ena gruppen har varit målinriktade, dykt upp på studiestöd och tränat på egen hand. Den andra gruppen har tränat på lektionerna, men har dragit lite ojämnt i ambitionsnivå. Några har tränat extra, andra inte. Att träna extra i musik är inte alltid så lätt, eftersom alla inte har instrument hemma, men jag har erbjudit studiestöd och de har haft tillgång till alla sångtexter, ackord och hela planeringen i sina iPads. Jag, som upplevde båda lektionerna, såg skillnaden tydligt. Gruppen som har övat och tränat mycket skötte sin lektion i princip på egen hand. De kunde övergångarna, de visste när de behövde förflytta sig i rummet och hade tränat på vad de skulle säga i instruktionerna. Det var bara vid ett par tillfällen jag behövde hjälpa till. Den andra gruppen behövde mer stöd, men tog ändå ett stort kliv framåt. De fick med sig förskoleklassens elever i övningarna, de spelade så att det gick att sjunga till, de hjälptes åt att instruera och förklara.

Efteråt uttryckte eleverna i båda grupperna stolthet och glädje över sitt arbete. De kände själva att de hade fått det att fungera och att förskoleklasserna hade uppskattat lektionerna.

Och jag känner att jag har uppnått mina mål med projektet. Eleverna i åk 6 har fått arbeta med ackompanjemang, vilket de behövde och vi har kunnat jobba med barnsånger. Sånger som ofta (men inte alltid) har en lättare harmonik och melodier som eleverna kan utan och innan, så att de kan fokusera på att lära sig några ackord åt gången och byta mellan dem. Sångerna klarar sig dessutom bra med ett enkelt piano-/gitarrkomp och upplevs inte lika ”tomma” som tex en poplåt kan göra, där eleverna lätt jämför sitt eget livesound med det genomproducerade radiosoundet. Elevernas arbete har dessutom haft ett större syfte , att hålla i lektioner för andra. Det har inte räckt att lite halvhjärtat lära sig en ackordföljd och spela upp den för mig, utan de har behövt hjälpas åt i sina ensembler och öva för att kunna spela så att andra kan sjunga till. De har fått fundera på tema och röd tråd, på att skapa ett större sammanhang, tänka dynamik och progression. Och de har fått göra allt detta i skarpt läge, inför och tillsammans med ett tjugotal förskoleklassare.

Vi gjorde en snabb utvärdering redan i går. Några var glada över att det var över, andra ville gärna få göra det igen. Eleverna var väldigt medvetna om sin egen spelinsats och kommenterade om det hade blivit rätt eller fel. Jag var väldigt noga att lyfta fram att oavsett rätt eller fel, så var det ingen som bröt, grimaserade eller på annat sätt gav upp, utan alla spelade sina låtar från början till slut utan avbrott. Att kunna spela fel på rätt sätt är avgörande för att kunna spela med tajming och flyt. Eleverna reflekterade över förskoleelevernas reaktioner, om blygsel, nyfikenhet, glädje, men även skepsis. De var förvånade över hur lätt de fångade 6-åringarnas uppmärksamhet och att det inte var något stök eller stoj. Vi pratade om vad det kunde bero på och om vikten av att vara förebild och sjunga, spela och dansa fullt ut, för att på så sätt visa att momenten ska tas på allvar.

Nästa gång vi ses ska vi titta på inspelningen och prata om ifall upplevelsen stämmer med hur det såg ut och lät. Vi ska titta på kunskapskraven och bedöma insatserna. Utifrån det vet vi också vad var och en behöver arbeta med för att nå vidare. Hade jag inte vetat det ändå, utan förskoleklasslektioner och inspelning? Jo, men nu vet eleverna det också och inte bara för att jag har sagt det.

Och ungefär samtidigt som två grupper utvärderar, påbörjar de andra två grupperna sina lektioner. Det är bra veckor nu!

Annonser

BETT2015 med LinEducation

I morgon är det en vecka sedan jag och sju kollegor åkte till Beaumont Estate, en bit utanför Windsor, utanför London, för fyra intensiva dagar av nätverkande, föreläsningar och workshops.

Tisdagen ägnades främst åt resa och avslutades med en mingelkväll och stand up av Al Pitcher. En sorlande, surrande och rolig kväll, om än hungrig, eftersom det där med specialkost inte riktigt funkade.

I onsdags samlades vi alla sexhundra deltagare; lärare av olika slag, rektorer, skolledare, bibliotekarier, it-ansvariga; för en förmiddag av korta inspirationsföreläsningar. Bonnie Stewart talade om Media Literacy, eller Media- och informationskunskap, Dave Cormier om förändrad kunskapssyn och Ewan McIntosh om lärande. Gymnasisten Ilma Caprnja pratade om hur skam hämmar lärande och hur yngre och äldre elever kan lära av varandra.

Här är några av mina tweets från föreläsningarna (för bäst logik, läs varje bild nerifrån och upp):

IMG_0801.PNG

IMG_0799.PNG

IMG_0798.PNG

IMG_0796.PNG

Vi fick tillgång till en nätverkandefunktion, där det gick att bläddra mellan de olika deltagarnas visitkort (små presentationer av oss själva med bild och intresseområden) och välja om det var någon vi ville träffa eller ej genom ett knapptryck. Om båda valde varandra skickades vi till en meddelandefunktion där vi kunde boka tid. Som Tinder för lärare. För att sätta igång det hela parades vi ihop med någon slumpmässigt och fick en halvtimmes tid på att dejta. Jag lyckades få till några möten till på detta sätt och hade bland annat ett frukostmöte om individuell feedback och bedömning för lärande. Jag var snabb på att bläddra igenom och välja. Lite för snabb för ibland råkade jag trycka bort någon jag hade velat prata med. Plötsligt tog visitkorten slut och då gick det inte att gå tillbaka och bläddra från början. Det var synd. Det gick heller inte att söka upp någon i efterhand. Det var också synd för spontana möten uppstod så klart och då hade det varit roligt att kunna leta upp den personen och befästa i minnet vem det var och kanske få reda på twitterkonto, skolkommun och annan kontaktinfo.

Onsdagen fortsatte med en typ av edcamp, där ett femtontal personer slog an ämnen och vi själva gick till det ämne vi var intresserade av. Jag hade önskat att det hade varit ett mer uppstyrt edcamp/knytkonferens, där även möjligheten att komma och gå, beroende på om någon vill lyssna på flera ämnen, eller känner att diskussionen blev något annat än tänkt, hade lyfts fram som spelregler.
Sist på onsdagen bjöds vi på Afternoon tea och jag passade på att dejta lite till, denna gång en musiklärarkollega.

Torsdag och fredag ägnades åt olika spår, som vi hade fått välja på förhand. På torsdagen bussades jag och ett femtiotal andra in till centrala London och till News UK; ett stort, flott hus med fantastisk utsikt över Themes och S:t Paul’s cathedral. Där fick vi höra Bonnie Stewart än en gång och fördjupa oss i media- och informationskunskap. Hon gav oss också inblick i Rupert Murdochs mediaimperium och jämförde det med Mordor. Hon visade på hur tex Fox news väljer sensationsjournalistik och tydligt vinklar sina nyheter utan en tanke på objektivitet. Efter att ha fått både bakgrund och drillats i olika MIK-verktyg och -analyser serverades vi lunch och ett föredrag av News UK:s kommunikationschef Guto Harri. Ett föredrag som vi sedan analyserade utifrån Bonnie Stewarts förläsning och MIK-strategierna. Det hela blev till en otroligt intressant helhet, där teorier fick omsättas till faktisk praktik och en något skrämmande övertydlighet i hur budskap paketeras efter publik och profit. Guto Harri framstod som en väldigt vänlig och klok man, men i hans budskap fanns en väldigt krass världsbild, där arbetarklassens män behöver den nakna kvinnan på sidan 3 för att köpa en tidning och råka bläddra förbi en artikel om politik eller världsläget och där katastrofer i Afrika bara kan göras till nyheter om de berättas via ett adoptivbarn i Europa. En världsbild där tidningsutgivare inte har något som helst ansvar för objektivitet eller att rapportera från olika sidor, eftersom människor själva kan välja sin egen tidning och sin egen inriktning.

Här är några bilder från Bonnie Stewarts föredrag och några av mina tweets:

IMG_0794.PNG

IMG_0793.PNG

IMG_0792.PNG

IMG_0791.PNG

IMG_0790.PNG

Här är tweets från Guto Harris föredrag:

IMG_0789.PNG

IMG_0788.PNG

Fredagen inledde jag med en nätverksfrukost med en tidigare kollega och sedan ägnade jag dagen åt Bedömning för lärande, ett spår som jag hade sett fram emot för att få vässa tanken och finslipa mina redskap. Vi höll till på hotellet och hade flera timmar till vårt förfogande. Vi gick igenom lite skoldebatt, forskning och metoder, men det mesta hade jag redan hört, sett och gjort. Repetition och diskussion är självklart alltid nyttigt och kan vara väldigt intressant, men jag hade önskat mer utmaning. Jag bär dock med mig diskussionen om matriser, där föreläsaren ifrågasatte matriser med färdiga meningar i rutorna, eftersom de har en tendens att låsa in eleven i att bara göra det som står för att få ett visst betyg och då de ofta fokuserar på skillnaden i värdeorden i stället för kvaliteten i förmågan. Han rekommenderade i stället en form av matris där A-nivåns kunskapskrav står utskrivna och sedan finns det två tomma kolumner, en för bra (det eleven uppfyller av kravet) och en för bättre (det eleven behöver utveckla för att nå kravet). Jag förstår hans tanke fullt ut och ser bra poänger med ett sådant arbetssätt (i detta ingick att både elever och lärare bedömer och detta vid flera tillfällen) men anser att mina egna matriser har en fördel. De ger nämligen ord för det som annars är abstrakt. De flesta kan höra om någon sjunger bra eller dåligt, men få kan tala om varför det låter på ett visst sätt och hur det kan förbättras och utvecklas. Jag upplever att mina elever får hjälp av matriserna för att förstå kvaliteten i förmågan. Men jag inser också att det bygger på att jag har skrivit om dem och fokuserat just på kvalitet i stället för värdeord. Något jag hädanefter kommer att bli ännu noggrannare med att göra och troligtvis kommer jag att fördjupa arbetet med att låta eleverna själva formulera kvalitetsskillnader.

Här är några av mina tweets från fredagen:

IMG_0787.PNG

IMG_0786.PNG

IMG_0785.PNG

Vad tar jag då med mig hem?

  • En fördjupad övertygelse om vikten av att arbeta med elevernas förmåga att analysera, se samband och tolka sin omvärld. Om det så gäller normer kring hur tjejer respektive killar förväntas vara, om kärlek och sexualitet, fördomar om människor med viss hudfärg, religion och etnicitet eller om ålder och funktion. Förmågor som måste tränas både i det fysiska mötet och i mötet med media, information och kulturyttringar. Förmågor som kräver redskap att navigera i havet av information, att se sin del och roll i olika nätverk.
  • En bekräftelse i att jag är på rätt väg i min undervisning och i mitt sätt att arbeta med bedömning.
  • En fortsatt övertygelse om vikten av att nätverka, mötas över gränser och utbyta tankar och idéer.
  • En skön känsla av att vara en del i ett kollegium där utveckling är viktigt, roligt och givande och där ledningen stöttar och driver samma frågor.
  • En något tyngre resväska, londonluft i lungorna och i huvudet melodislingorna från en storslagen Phantom of the Opera.

Gott så. Men jag saknar att inte ha blivit riktigt utmanad och sporrad av en helt ny insikt eller upplevelse. Jag kommer å andra sidan inte sakna timslånga bussfärder, dyra taxiresor och meckiga kollektivresor med taxi, tåg och tunnelbana. Windsor är fint, men Beaumont Estate ligger hyfsat långt ifrån och London ligger ännu längre i väg och mycket tid försvann i förflyttningar. Tid som hade kunnat nyttjas till föreläsningar, workshops och nätverkande. Jag kommer heller inte sakna att gå omkring hungrig för att specialkosten inte riktigt fungerade.

Avslutningstider

Inget är riktigt som det ska. Det har plötsligt blivit juni och skoldagarna bryts av utflykter och lovdagar, fotbollsturneringar och klassresor. Allt fler elever går in i sommarlovsläge, med bara ben och myggbett, utelängtan och leksug. Men inne i musiksalen råder det sträng disciplin. Avslutningen stundar och då ska texter, rörelser, melodier, stämmor och programordningar sitta, helst i ryggmärgen. Sexorna ska ha betyg och jag försöker hinna kalla in grupper om 4-5 stycken så fort jag får en möjlighet, för att låta dem spela och sjunga för mig, så att vi tillsammans kan resonera kring deras förmågor och vilka kunskapskrav de uppfyller. Tokig blir jag med jämna mellanrum. Inte på eleverna, men på att de har haft en så brokig musikundervisning under hela sin skolgång, med många lärarbyten och varierande behörighet och kvalitet. När jag sätter dem en och en vid trumsetet, med ett par klasskamrater övandes vid varsin stol och vägleder dem genom ett enkelt trumkomp och märker hur snabbt de lär sig och hoppar uppåt i kunskapskraven bara genom att få tid och individuell hjälp, så blir jag både glad och dyster. Glad över att de lär sig och erövrar en ny förmåga, dyster över att de inte har fått chansen tidigare. När jag hör dem bedöma sig själva och sina kamrater, utifrån den ”kunskapstrappa” som vi har gjort tillsammans, så hör jag hur medvetna de är om sin egen process, hur de överraskas positivt över hur mycket de ändå klarar och hur de samtidigt blir besvikna över att inte ha tiden att nå längre, när de märker vilken skillnad det kan vara bara på gång ett och två vid trumsetet.

När jag hör och ser mina treor med lätthet gå och klappa puls för att sedan både dubblera och halvera den och därefter hantera en trestämmig kanon med både sång och rörelse i grupper om 5-7 stycken känner jag mig lugn inför både deras mellanstadietid och framtida bedömningar. De kommer att ha en bra chans att utveckla alla förmågor och få träna på alla kunskapskrav. På samma sätt tänker jag att mina sexor har gott om tid att få både träna och utvecklas under högstadiet. Det är inte kört på något sätt. Men det är ändå tungt att känna att jag släpper dem utan en välfylld verktygslåda. Jag gör mitt bästa för att förklara, resonera och samtala kring betygssättning, för att ge dem en chans att förstå både vad som ingår och krävs och varför det inte går att hinna ge dem allt på bara en termin. Min förhoppning är, att även om de inte har fått möjlighet att nå så långt som de hade kunnat, så har jag rustat dem tillräckligt väl för att de både ska förstå det betyg de får och veta vad de behöver jobba vidare på för att utvecklas vidare och nå längre under högstadiet.

Jag är fortfarande väldigt skeptisk till betyg, framför allt tidiga betyg, men det som betygen ändå för med sig, är ett rejält ansvar att synliggöra både kunskapskrav och elevernas egen kunskapsutveckling. Ge dem både språk, erfarenhet och redskap. Jag önskar bara att jag fick arbeta med det, utan att det resulterade i en bokstav som riskerar att kännas som en stämpel.

Att äga sitt lärande

Under de sista veckorna har jag låtit de yngre eleverna dels se tillbaka på terminen och jämföra musiklektionerna med det som står i de pedagogiska planeringarna och dels låtit dem fundera och reflektera över sitt lärande.

Vi har återigen tittat på förmågorna på väggen och hjälpts åt att sortera in olika lektionsmoment, sånger och övningar under ”rätt” förmåga. (Så här såg det ut i åk 2 till exempel). Vi har påmint oss om vad det är vi ska träna och diskuterat hur en egentligen vet vad en lärt sig. Eleverna har även fått fylla i en matris och i den självskatta sina förmågor utifrån det vi har arbetat med.

Även om jag har arbetat med att försöka få till ett elevnära språk i matriserna, med konkreta kopplingar till den pedagogiska planeringen, så blir det många ord. För att de yngre eleverna inte ska fastna i de många orden, valde jag i år att rita upp en motsvarande matris på tavlan, fast i stället för ord använda smileys. På så sätt har eleverna kunnat både höra och läsa orden, samt titta på vilken smiley som visar deras känsla inför en förmåga.

20131218-195221.jpg

När vi jobbar med att spela instrument – att följa med i start och stopp, hålla reda på olika stämmor, lyssna på de andra som sjunger eller spelar, på pianot som spelar och försöka följa musikens puls och dynamik – hur känns det då?
Svårt, ok med hjälp, ok på egen hand, så lätt och säkert att jag kan hjälpa och visa en kompis.

När jag började jobba med det här för ett par år sedan var jag beredd på att det skulle vara krångligt och att min och elevens uppfattning skulle skilja sig mycket åt. Men faktum är att det oftast bara är krångligt i början. Andra och tredje gången eleverna ser en matris, så känner de igen sig. Oftast är eleverna också väldigt medvetna om sina förmågor, vad de upplever som svårt och lätt, och i majoriteten av fallen stämmer min bedömning överens med elevernas egen självskattning. Möter eleverna dessutom matriser, samtal om förmågor och funderande kring sitt eget lärande i andra ämnen, så går det ännu lättare.

För mig är elevernas självskattning otroligt mycket värd. Den talar om för mig hur de upplever ämnet. Många av de yngre eleverna fyller ofta i alla rutor. Det är lätt att tro att de gör det för att det är kul att rita, eller för att de inte riktigt förstår, men när vi jobbar med det här så hör jag dem resonera. De frågar och undrar och funderar. I ettan och tvåan är det många som kommer fram till att de kan allt vi har gjort. De känner sig stolta och glada. För mig är det ett tydligt tecken på att undervisningen träffar rätt. Eleverna känner att de behärskar det vi gör, de känner sig säkra och upplever undervisningen lekande lätt. Jag som lärare ser så klart nivåskillnader i deras förmågor och i mina omdömen skriver jag tydligt vad de kan jobba vidare med, men jag är noga med att låta dem behålla känslan av att kunna. Den känslan är ovärderlig som drivkraft och för att våga, vilja och orka komma vidare. Ju fler gånger eleverna har mött matriser i musikämnet, desto noggrannare är de med sin självskattning och desto fler ord känner de igen. För det här är ju inget en kan från början, eller som måste vara perfekt. Det här är ett lärande om sitt eget lärande och det måste få ta tid att utveckla.

På min förra arbetsplats använde jag först pappersvarianter av både pedagogiska planeringar och matriser. Det blev mycket papper… Och det var inte helt enkelt att följa upp, veta om de hanns med på utvecklingssamtalet (där jag inte är med), eller återkoppla till terminen efter, eftersom de hade en tendens att försvinna hemma, gå sönder, hamna i pappersinsamlingen…
När vi gick över till Unikum, så försvann många problem. All dokumentation var samlad på ett ställe, det var lätt att titta både bakåt och framåt och eftersom föräldrar och elever alltid hade tillgång till systemet, gick det utmärkt att läsa och ställa frågor om musik utanför utvecklingssamtalet. Dessutom fanns det ingen risk för att elevernas arbete med självskattningen skulle försvinna på vägen.

Å andra sidan har pappersvarianten vissa fördelar. De blir till exempel mycket färggladare och finare än den digitala varianten!

20131218-195249.jpg

#FETT13

Är på #FETT13, Årstaskolans generösa workshopseftermiddag/-kväll.
Har redan lyssnat på Lotta Bohlin om The big 6 och känner inspirationen och entusiasmen bubbla. Tänk så många fantastiska lärare det finns som brinner för sitt arbete! Bästa källan till jobblust och -liv!
Får återkomma med något mer intelligent och genomtänkt när jag bubblat färdigt.

20130306-163643.jpg

Känslan som kläddes i ord och fakta

Hela mitt väsen gör uppror vid tanken på betyg i åk 3.
Jag kan inte se nyttan eller poängen.
Jag har i och för sig svårt att se poängen med betyg över huvud taget, mer än som urskiljningsverktyg till vidare studier, så det här med att behöva sätta betyg redan i åk 6 är något jag värdegrundsmässigt brottas rejält med. Själv var jag en högpresterande skolelev, med höga betyg som bara blev högre. Det gick lätt och bekymmersfritt. Så är det så klart för en del. Betygen sporrar och bekräftar det positiva, men den andra sidan finns också och den är större. Eleverna som tappar mod och styrfart, eleverna som känner sig stämplade, eleverna som ser betyget som ett tak inte som ett golv.

I dag blev jag därför glad när jag trillade över det här blogginlägget från Pedagog Stockholm, där de granskar moderaternas förslag till ny skolpolitik. Här finns min känsla klädd i både ord och fakta. Väl värd en genomläsning!

Den här raden ur blogginlägget fastnade i mig:

”Bara för 6 procent av eleverna påverkas studieresultaten i sjuan positivt av betyg i sexan. Det gäller de mest högpresterande eleverna. Övriga presterar sämre”

Ja, jag brottas med betygsättning. Jag kanske till och med kan kategoriseras som en betygmotståndare. Men jag tänker att det inte är så dumt. Det gör mig nämligen väldigt angelägen om att göra bedömningsprocessen så bra som möjligt.

Tusen tankar, två händer.

Fredag igen och heldag med åk 1.
Små människor med mycket tankar, känslor, funderingar och impulser. Med kroppar som ibland är svårstyrda och har mycket myror och spring i sig.

Allt detta blir till en oändlig rad av små avbrott. En fråga, en fot, en snurr, ett ljud, ett fall, ett spring, ett hopp, ett bråk, ett toabesök, en tappad tand, ett skratt…

Jag vill helst ha flyt i lektionen, jag vill att övningarna och momenten hakar i varandra utan några pauser, att tempot i lektionen varieras och dynamiken likaså. När det flyter funkar det som bäst. Då blir det inga pauser att tröttna i. Samtidigt behöver det där som dyker upp bemötas och ibland tas om hand och det är omöjligt utan att lektionen stannar av. Och medan det som dök upp hanteras, hinner något nytt hända och till slut blir det bara en räcka av små bränder som måste släckas.

I dag har jag hämtat elever och satt dem bredvid mig eller i knäet när det inte har funkat, när sprallet blivit för stort och lyssnandet tagit paus. Dels gör det avbrottet lite mindre, än om vi måste resonera om vad som hänt och dels tänker jag att det visar att jag inte är arg och vill bli av med ett ”problem”, utan att jag vill hjälpa eleven att få det att funka. Dessutom är det många elever som passar på att smälta in i famnen och tycker att det är mysigt.

Men jag önskar att jag hade fler händer. Att jag hann agera på alla de där tankarna som dyker upp i mitt huvud om vilken elev som just nu skulle behöva lite hjälp, en påminnelse, få sitta nära.

Eftersom jag inte räcker till i stunden så tog jag mig i dag tid att kalla ut dem ur salen en och en och samtidigt ge dem en snabb feedback på hur de hade jobbat på lektionen, en kram och en önskan om en trevlig helg.
Jag tänker på det jag skrev igår om beröm och bedömning. Om jag säger något till varje elev om vad den har gjort under lektionen, så kan vi prata om vad som funkar och vad som behöver förändras, utan att det talar om hur eleven är och låser fast eleven i en roll.
Det är i alla fall min förhoppning.