När det osynliga blir synligt

Jag hade tid att sitta ner och samtala en stund med en kollega. Hon tog upp luciatåget och påpekade att med tanke på luciatågets utformning och innehåll måste eleverna ha fått träna nästan alla förmågor i musiken. Faktiskt alla, bekräftade jag. Eleverna har fått musicera, både med röst och instrument, i olika genrer och former, de har fått skapa, uttrycka och kommunicera, de har fått samtala om och analysera musikens kopplingar till tradition, kultur och samhälle. Jag berättade att det just är detta arbetssätt som gör att jag inte tyngs av luciauppdraget. Det är inget utanför undervisningen, det är undervisningen. Även om det sedan så klart kostar tid, energi och engagemang för att få ihop det. Vi pratade vidare om vikten av att göra saker ”på riktigt”, hur betydelsefullt det var att skolan bjöd in den närliggande dagcentralen, att samverka med samhället runt omkring och möta människor som kanske våra elever inte hade mött annars.
Vi kom in på arbetet med normkritik, genus och värdegrund, hur det är en del av min planering av luciatemat och hur det syntes i luciatåget genom elevernas val. Jag berättade hur svårt det har varit att som ny försöka förklara det här med bara ord. Förklara varför det är viktigt att undervisningen styr innehållet i avslutningar, lucia, hela skola sjunger och andra evenemang och inte tvärtom. Men också hur roligt det är när arbetssättet lyser igenom och när kollegor upptäcker varför jag gör som jag gör. När ett pedagogiskt samtal naturligt kan ta sin utgångspunkt i musikämnet, trots att jag är ensam musiklärare. När musikämnet blir synligt, inte bara som guldkant och evenemang, utan som lärande. Då blir det extra roligt.

Annons

När det börjar landa

I början av terminen tittade vi på skolans betygstatistik för åk 6 och jämförde mellan olika ämnen. Musikämnet stack ut, som ett ämne färre elever nådde höga betyg. Fördelningen mellan F, E och D var relativt jämn med den i andra ämnen, men A och B var färre. Jag ursäktade mig lite och förklarade att eftersom ämnet har haft det tufft på lärarfronten, med många byten på kort tid, lärare som inte haft rätt utbildning och/eller inte riktigt fungerat, så var det svårt för mig att hinna undervisa sexorna i allt de behövde kunna för att uppfylla de högre kunskapskraven på bara en termin. Mina kollegor påminde mig dessutom om att eleverna faktiskt bara har musik 40 minuter i veckan och det också får tas med i beräkningen. Och det är klart. För visst är det så att kursplanen bör vara skriven för att kunna uppnås inom timplanen, men samtidigt så är det svårt att få till tillräckligt med repetition samt kontinuitet i lärandet, när eleverna bara får chansen en kort lektion i veckan. Det var en skön påminnelse. Och jag försöker påminna mig själv om samma sak.

I oktober introducerade jag femmorna för Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, nedskriven i en form av grafisk notation i tabellsystem, färgkodad för att kunna spelas på boomwhackers. Vi har spelat den vid olika tillfällen, eleverna har testat olika stämmor och jag har även lagt till melodin, som ska spelas på tonboxar. Lite frustrerat har jag konstaterat att de inte riktigt har knäckt koden för att läsa hur de ska spela, trots genomgångar, trots att jag har lett dem, trots att jag har tyckt att den har varit både tydlig och hyfsat lätt.

Nu närmar vi oss lucia lite för snabbt för att det ska vara roligt. Tanken är ju att Militärmarsch nr 1 ska framföras i tåget. I veckan bestämde vi vem som skulle spela vad. Eleverna fick önska instrument (boomwhackers eller tonboxar) och vi fördelade uppgifterna. Tonboxspelarna fick sitta för sig, med ”notbilden” i sina iPads och boomwhackeerspelarna för sig på samma sätt. Jag rörde mig mellan grupperna. Och nu. Nu börjar det falla på plats. Nu när de fick se samma notation för kanske tionde gången i rad. Nu när de fick arbeta ömsom med mig och ömsom själva i grupp. Nu när de äntligen förstod att bilden är ett stöd, men att de behöver flytta in musiken i sig själva för att kunna spela tajt och tillsammans. Att de behöver förstå hur de relaterar till varandra. Hurra!!! Tänk, det enda som behövdes var tid.

IMG_0651-0.PNG

IMG_0645-0.JPG

IMG_0646-0.JPG

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

IMG_0574.PNG

Bryta ihop och komma igen.

Jag tillhör dem som skräms av gårdagens valresultat. Som blir uppriktigt ledsen. Jag både somnade och vaknade med en klump i magen och gråt i halsen. Just nu vill jag bara dra täcket över mig, men i stället försöker jag tänka konstruktivt.
Därför sitter jag nu med Lgr 11 framför mig, med fokus på kapitel 1 och 2. Med Lgr 11 i ryggen ska jag fortsätta att undervisa i normkritik, medmänsklighet, jämställdhet, jämlikhet, mångfald, demokrati, förståelse för mänskliga rättigheter, analysförmåga och kritiskt tänkande gällande politiska budskap. Det är nu viktigare än någonsin att vi lärare inte glömmer bort läroplanens första och andra kapitel, att vi inte bara fastnar i våra egna ämnes förmågor och kunskapskrav. Så här kommer en påminnelse, ett axplock ur Lgr 11, för mig och för den som vill.

Ur Lgr 11
1. Skolans värdegrund och uppdrag
Grundläggande värden

Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla.

Förståelse och medmänsklighet

Skolan ska främja förståelse för andra människor och förmåga till inlevelse. Omsorg om den enskildes välbefinnande och utveckling ska prägla verksamheten. Ingen ska i skolan utsättas för diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder eller funktionsnedsättning eller för annan kränkande behandlingar. Sådana tendenser ska aktivt motverkas. Främlingsfientlighet och intolerans måste bemötas med kunskap, öppen diskussion och aktiva insatser.

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. (…) Skolan är en social och kulturell mötesplats som både har en möjlighet och ett ansvar för att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där.

2. Övergripande mål och riktlinjer
2.1 NORMER OCH VÄRDEN

Skolans mål är att varje elev

  • kan göra och uttrycka medvetna etiska ställningstagande grundade på kunskaper om mänskliga rättigheter och grundläggande demokratiska värderingar samt personliga erfarenheter,
  • respekterar andra människors egenvärde,
  • tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling, samt medverkar till att hjälpa andra människor (…)

Alla som arbetar i skolan ska

  • medverka till att utveckla elevernas känsla för samhörighet, solidaritet och ansvar för människor också utanför den närmaste gruppen,
  • i sin verksamhet bidra till att skolan präglas av solidaritet mellan människor,
  • aktivt motverka diskriminering och kränkande behandling av individer eller grupper, och
  • visa respekt för den enskilda individen och i det vardagliga arbetet utgå från ett demokratiskt förhållningssätt.

Avslutningstider

Inget är riktigt som det ska. Det har plötsligt blivit juni och skoldagarna bryts av utflykter och lovdagar, fotbollsturneringar och klassresor. Allt fler elever går in i sommarlovsläge, med bara ben och myggbett, utelängtan och leksug. Men inne i musiksalen råder det sträng disciplin. Avslutningen stundar och då ska texter, rörelser, melodier, stämmor och programordningar sitta, helst i ryggmärgen. Sexorna ska ha betyg och jag försöker hinna kalla in grupper om 4-5 stycken så fort jag får en möjlighet, för att låta dem spela och sjunga för mig, så att vi tillsammans kan resonera kring deras förmågor och vilka kunskapskrav de uppfyller. Tokig blir jag med jämna mellanrum. Inte på eleverna, men på att de har haft en så brokig musikundervisning under hela sin skolgång, med många lärarbyten och varierande behörighet och kvalitet. När jag sätter dem en och en vid trumsetet, med ett par klasskamrater övandes vid varsin stol och vägleder dem genom ett enkelt trumkomp och märker hur snabbt de lär sig och hoppar uppåt i kunskapskraven bara genom att få tid och individuell hjälp, så blir jag både glad och dyster. Glad över att de lär sig och erövrar en ny förmåga, dyster över att de inte har fått chansen tidigare. När jag hör dem bedöma sig själva och sina kamrater, utifrån den ”kunskapstrappa” som vi har gjort tillsammans, så hör jag hur medvetna de är om sin egen process, hur de överraskas positivt över hur mycket de ändå klarar och hur de samtidigt blir besvikna över att inte ha tiden att nå längre, när de märker vilken skillnad det kan vara bara på gång ett och två vid trumsetet.

När jag hör och ser mina treor med lätthet gå och klappa puls för att sedan både dubblera och halvera den och därefter hantera en trestämmig kanon med både sång och rörelse i grupper om 5-7 stycken känner jag mig lugn inför både deras mellanstadietid och framtida bedömningar. De kommer att ha en bra chans att utveckla alla förmågor och få träna på alla kunskapskrav. På samma sätt tänker jag att mina sexor har gott om tid att få både träna och utvecklas under högstadiet. Det är inte kört på något sätt. Men det är ändå tungt att känna att jag släpper dem utan en välfylld verktygslåda. Jag gör mitt bästa för att förklara, resonera och samtala kring betygssättning, för att ge dem en chans att förstå både vad som ingår och krävs och varför det inte går att hinna ge dem allt på bara en termin. Min förhoppning är, att även om de inte har fått möjlighet att nå så långt som de hade kunnat, så har jag rustat dem tillräckligt väl för att de både ska förstå det betyg de får och veta vad de behöver jobba vidare på för att utvecklas vidare och nå längre under högstadiet.

Jag är fortfarande väldigt skeptisk till betyg, framför allt tidiga betyg, men det som betygen ändå för med sig, är ett rejält ansvar att synliggöra både kunskapskrav och elevernas egen kunskapsutveckling. Ge dem både språk, erfarenhet och redskap. Jag önskar bara att jag fick arbeta med det, utan att det resulterade i en bokstav som riskerar att kännas som en stämpel.

Boomwhackers

20140415-131110.jpgFör några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

20140415-145156.jpg

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Fokus på förmågorna och koll på kunskapskraven

20140210-135732.jpg

För en dryg vecka sedan stod jag inför lärarlyftare i musik och några lärarstudenter och föreläste om hur jag arbetar med planering, undervisning och bedömning. Jag lät dem göra samma övning som mina elever fick göra första veckan, dvs fundera över vad de ska få lära sig på musiken. Jag presenterade min färgkodade förmågevägg och vi hjälptes åt att diskutera oss fram till vilka ord på tavlan som hörde till vilken förmåga och varför. Jag visade hur jag arbetar med matriser, både inför, under och efter ett arbetsområde. Hur jag låter förmågornas färger flytta in även i matriser över kunskapskraven för att synliggöra hur det hänger ihop. Jag berättade om min (pågående) process att formulera både matriser och planeringar, så att de inte bara blir en del i en ständig bedömning utan snarare ett redskap för att synliggöra elevens lärande för eleven själv och för mig. Jag brandtalade om hur viktigt det är att alltid prata om musik som ett kunskapsområde för att komma ifrån att musikämnet reduceras till skolans rolighetsalibi och traditionsbärare.

20140210-140955.jpg

Självklart hoppas jag att studenterna fick ut något av eftermiddagen. Att det såddes några frön, vändes på några stenar, bekräftades och utmanades. Själv känner jag mig lyckligt lottad, som fick en anledning till att verkligen fundera igenom och formulera mitt arbete. Reflektionen är lätt att springa ifrån i vardagen. Nuet är alltid viktigast att hantera och morgondagen pockar på förberedelse. Nu hade jag inget annat val än att sätta mina tankar på pränt, motivera dem och ta mig en fundering till. I mötet med studenterna, i frågor (från båda hållen) och samtal, fick jag dessutom själv med mig nya tankar och inspiration. Dessutom fick jag en så otroligt fin komplimang av en student. Hon hade läst bloggen och fastnat för ett inlägg om hur viktigt det är för mig att själv musicera, lyssna på musik, gå på konserter osv för att vara en bra musiklärare. Den återkopplingen gjorde mig så otroligt glad!

Kraften i det gemensamma lärandet är så stor! Tänk så viktigt det är att göra plats för samtalen och reflektionen.

Förmågorna från början!

Fördelen med att byta arbetsplats lite titt som tätt (kanske den enda fördelen, faktiskt) är att det går att finputsa sina introduktionslektioner och få till en allt bättre och tydligare presentation av ämnet för varje gång.

Första lektionen har helt enkelt handlat om presentation. Av mig, av eleverna och av musikämnet. Efter namnsånger och namnlekar har klasserna (alla klasser från ettan till sexan) fått fundera över vad de ska lära sig på musiken. De har fått fundera först själva och sedan i par. Tillsammans i paren har de sedan fått i uppgift att komma överens om tre saker. I tur och ordning har varje par fått säga en sak och alla ord har jag skrivit upp på tavlan. Helt utan inbördes ordning, helt utan värdering.

Därefter har jag presenterat förmågorna. En i taget. Tillsammans har vi sedan samtalat om och diskuterat vilka ord på tavlan som hör ihop med vilken förmåga. Orden har jag ringat in med samma färg, som jag använder till de olika förmågorna. Många ord får två eller tre ringar. Ibland är ringen hel, ibland är den streckad. Det går ju att sjunga och spela utan att kunna noter, men att kunna noter kan hjälpa till. Med hjälp av orden som dyker upp, så får jag även en bra bild av vad eleverna har mött i musikämnet tidigare. Ibland har det stått ”sitta stilla”, ”inte springa”, ”inte röra och förstöra” på tavlan. Ord som blir utan ringar. Det går inte att träna sina förmågor i musik om alla måste sitta stilla, aldrig springa och ingen får röra. Däremot har vi pratat om när det är bra att sitta stilla och när det passar att röra instrument och material.

Ett för mig och sammanhanget nytt ord dök upp på tavlan i förra veckan. Det var ordet detektiv. Jag skrev upp ordet och tänkte genast att det var ett väldigt bra ord. När vi kom till förmågan att skapa musik var det en elev som föreslog att detektiv skulle ringas in med grönt. Jag bad eleven motivera och hen förklarade att den som ska skapa egen musik kan behöva hitta inspiration från annan musik och därför vara detektiv och leta upp musik att inspireras av. Detektiv behöver en även vara när det handlar om att analysera musik, så ordet fick även en röd ring. Kanske borde jag helt enkelt skapa musikdetektivbyrå i musiksalen och utbilda alla elever i att vara musikdetektiver? Det är en lockande tanke, som nog kommer att följa med och pocka på uppmärksamhet.

20140115-102548.jpg

Att äga sitt lärande

Under de sista veckorna har jag låtit de yngre eleverna dels se tillbaka på terminen och jämföra musiklektionerna med det som står i de pedagogiska planeringarna och dels låtit dem fundera och reflektera över sitt lärande.

Vi har återigen tittat på förmågorna på väggen och hjälpts åt att sortera in olika lektionsmoment, sånger och övningar under ”rätt” förmåga. (Så här såg det ut i åk 2 till exempel). Vi har påmint oss om vad det är vi ska träna och diskuterat hur en egentligen vet vad en lärt sig. Eleverna har även fått fylla i en matris och i den självskatta sina förmågor utifrån det vi har arbetat med.

Även om jag har arbetat med att försöka få till ett elevnära språk i matriserna, med konkreta kopplingar till den pedagogiska planeringen, så blir det många ord. För att de yngre eleverna inte ska fastna i de många orden, valde jag i år att rita upp en motsvarande matris på tavlan, fast i stället för ord använda smileys. På så sätt har eleverna kunnat både höra och läsa orden, samt titta på vilken smiley som visar deras känsla inför en förmåga.

20131218-195221.jpg

När vi jobbar med att spela instrument – att följa med i start och stopp, hålla reda på olika stämmor, lyssna på de andra som sjunger eller spelar, på pianot som spelar och försöka följa musikens puls och dynamik – hur känns det då?
Svårt, ok med hjälp, ok på egen hand, så lätt och säkert att jag kan hjälpa och visa en kompis.

När jag började jobba med det här för ett par år sedan var jag beredd på att det skulle vara krångligt och att min och elevens uppfattning skulle skilja sig mycket åt. Men faktum är att det oftast bara är krångligt i början. Andra och tredje gången eleverna ser en matris, så känner de igen sig. Oftast är eleverna också väldigt medvetna om sina förmågor, vad de upplever som svårt och lätt, och i majoriteten av fallen stämmer min bedömning överens med elevernas egen självskattning. Möter eleverna dessutom matriser, samtal om förmågor och funderande kring sitt eget lärande i andra ämnen, så går det ännu lättare.

För mig är elevernas självskattning otroligt mycket värd. Den talar om för mig hur de upplever ämnet. Många av de yngre eleverna fyller ofta i alla rutor. Det är lätt att tro att de gör det för att det är kul att rita, eller för att de inte riktigt förstår, men när vi jobbar med det här så hör jag dem resonera. De frågar och undrar och funderar. I ettan och tvåan är det många som kommer fram till att de kan allt vi har gjort. De känner sig stolta och glada. För mig är det ett tydligt tecken på att undervisningen träffar rätt. Eleverna känner att de behärskar det vi gör, de känner sig säkra och upplever undervisningen lekande lätt. Jag som lärare ser så klart nivåskillnader i deras förmågor och i mina omdömen skriver jag tydligt vad de kan jobba vidare med, men jag är noga med att låta dem behålla känslan av att kunna. Den känslan är ovärderlig som drivkraft och för att våga, vilja och orka komma vidare. Ju fler gånger eleverna har mött matriser i musikämnet, desto noggrannare är de med sin självskattning och desto fler ord känner de igen. För det här är ju inget en kan från början, eller som måste vara perfekt. Det här är ett lärande om sitt eget lärande och det måste få ta tid att utveckla.

På min förra arbetsplats använde jag först pappersvarianter av både pedagogiska planeringar och matriser. Det blev mycket papper… Och det var inte helt enkelt att följa upp, veta om de hanns med på utvecklingssamtalet (där jag inte är med), eller återkoppla till terminen efter, eftersom de hade en tendens att försvinna hemma, gå sönder, hamna i pappersinsamlingen…
När vi gick över till Unikum, så försvann många problem. All dokumentation var samlad på ett ställe, det var lätt att titta både bakåt och framåt och eftersom föräldrar och elever alltid hade tillgång till systemet, gick det utmärkt att läsa och ställa frågor om musik utanför utvecklingssamtalet. Dessutom fanns det ingen risk för att elevernas arbete med självskattningen skulle försvinna på vägen.

Å andra sidan har pappersvarianten vissa fördelar. De blir till exempel mycket färggladare och finare än den digitala varianten!

20131218-195249.jpg

Förmågorna!

I dag lät jag ettor och tvåor fundera över vad vi har gjort under hösten.
Allt de sa skrev jag ner på tavlan med svart penna. Till slut hade vi en mindmap över allt från sånger till rörelseövningar, ämnesord till instrument och teman.
Då pekade jag på förmågeväggen, plockade fram tre nya pennor – en för varje förmåga i samma färger som lapparna på väggen (blått=musicera, grön=skapa, röd=musikens sammanhang) och så samtalade vi om vilka av orden som tillhörde vilken förmåga, och varför.
Att höra sju- och åttaåringar resonera sig fram till varför ordet Hejsång ska ha både en blå och en grön ring och varför tonboxar ska ha en blå och en röd ring, medan trummor bara ska ha en blå, är smått fantastiskt. Dels blir det tydligt att de både kan och vill analysera och förstå. Dels får jag en bra utvärdering av min undervisning, genom att lyssna på hur eleverna resonerar kring förmågorna. Har de koll på orden? Kan de koppla en övning till en förmåga?
I dag fick jag verkligen känslan av att eleverna äger musikämnet. Jag hoppas och vill att det ska vara en känsla som får finnas kvar, även hos dem.

PS. Förlåt alla svensklärare. Jag vet att jag skrivit endast med versaler. Det är lite slarvigt. Men jag tycker att det är lättare att få det snyggt och läsbart när jag gör tankekartor på tavlan. När jag inte skriver bara punktlistor eller tankekartor, så använder jag både versaler och gemener på helt rätt och adekvat sätt. 

20131205-190031.jpg