När knepen funkar!

För en vecka sedan lyssnade jag på James Nottingham. Han uppehöll sig kring elevers uthållighet och motståndskraft som viktiga beståndsdelar i lärande och pratade om hur skolan kan främja och träna eleverna i just detta. Lärande är ju inte bara enkelt och lustfyllt, det är också tålamodsprövande, repetitivt och hårt arbete även när lusten tryter. Svenska elever är tydligen inte så bra på att uppvisa motståndskraft och uthållighet. Men Nottingham valde att inte skylla på curlande föräldrar (pris ske gudarna, för skolans uppgift är ju faktiskt att nå alla elever oavsett hemförhållanden och det är att avsäga sig ansvar och yrkesstolthet att skylla allt på föräldrarna), utan bad oss i stället att granska oss själva. Hur ofta curlar vi våra elever? Ger dem enkla vägar för att de ska slippa snubbla i stället för att uppmuntra dem att ta sig upp igen och fortsätta när det blir fel. Nottingham beskrev god undervisning som en vågrörelse mellan två nivåer – övningsnivån där eleven redan behärskar det som ska tränas och lärandenivån där eleven utmanas, snubblar, trillar, tar sig upp och försöker igen. Successivt rör sig nivåerna parallellt uppåt, då den nya kunskap som erövras efter ett tag blir den nya övningsnivån, där färdigheten praktiseras utan speciell ansträngning och lärandenivån kräver nya utmaningar.

Inget nytt under solen, men en nyttig påminnelse, kopplad till forskningsresultat.

Nu ska jag inte på något sätt göra anspråk på att bedriva en undervisning som hela tiden lever upp till Nottinghams ideal, men idag blev jag lite glad.

Åk 4 hade sina första musiklektioner för terminen och jag har för ovanlighetens skull bestämt mig för att låta dem spela piano redan denna första gång. Jag brukar annars använda de första veckorna till att fokusera på sång, rörelse och samspel i gruppen. På vårterminen i trean arbetade vi med Blinka lilla stjärna och de fick lära sig att spela melodin med en fingersättning där alla fingrar spelar och handen hålls i ett bra spelläge. När de behärskade det fick de improvisera och göra egna variationer över melodin. De kämpade och kämpade för det är ingen lätt uppgift att få handens alla fingrar att lyda och flera gånger fick jag förklara varför pekfingersvalsen inte håller i längden. Alla fick ihop det till slut. Självklart med varierande resultat, men de fick ihop det. De förstod hur och varför, de övade och övade och erövrade. Vi sjöng ”tum, tum, lill, lill, hopp, hopp, tillbaks, ring, ring, lång, lång, pek, pek, tum” som minnesramsa, undersökte vad som hände om de spelade på samma sätt på bara vita tangenter fast började på en annan ton än C och de fick hjälpas åt att visa, korrigera och påminna varandra. Min bakomliggande tanke med detta ihärdiga tjatande om ”rätt” fingersättning var att underlätta för vidare spel, inte minst ackordspel.

I dag inledde vi med att dela med oss av musikminnen från i somras (allt från Youtube-klipp, till Spotifysökningar, eget musicerande och konsertupplevelser), lära en klapplekssång och dansa en enkel koreografi till Meghan Trainors ”Better when I’m dancing”. Låten är uppbyggd på en rundgång på fyra ackord, med ett ackord per takt och koreografin byggde just på det – ett repetitivt mönster med fyra rörelser utförda i samma ordning, fast på olika sätt genom låten. Japp, det är här rytmiken slår till igen! 🙂

När vi dansat samlade jag alla elever och gick kort igenom vad ett ackord är och hur det hittas på pianot. Jag berättade att vi bara skulle använda höger hand (”Kommer ni ihåg när vi spelade Blinka lilla?” och introducerade min färgkodning av fingrarna (varje finger har en egen färg och på grepptabeller använder jag färgerna för att visa vilket finger de ska använda var i stället för siffror, som inte är desamma vid tex piano- och gitarrspel). Introduktionen går ut på att jag visar ett schema över färg+finger och sedan får de sträcka upp rätt finger till rätt färg. Det blir alltid hysteriska fnitter vid grönt finger (långfingret). Av någon outgrundlig anledning… Sen fick de testa vid pianot. På ca 20 minuter lyckades jag ge dem genomgång, låta alla leta fram D-dur med hjälp av att räkna 4+3 samt ge dem färgkodade ackordbilder så att vi tillsammans kunde stafettspela ”Better when I’m dancing”. Och de hann flytta runt till olika pianon och testa olika ackord. De kämpade med att använda rätt fingrar, jag fick påminna och visa, men snabbare än någonsin förr avkodade majoriteten ackordbilderna, använde rätt hand och fingrar, fick fingrarna att lyda och greppade vad vi höll på med.

Det här handlar så klart bara rätt och slätt om progression, men alla som arbetat med undervisning vet att progression inte alltid är helt givet. Det kan finnas olika vägar mellan två punkter och ibland även olika startpunkter för att nå samma mål och vilken som är den bästa vägen kan variera. Därför är det grymt gott när planerad progression visar sig fungera. Och vill jag sträcka lite extra på mig så kan jag alltid tänka att jag nog hittade rätt i den där växelverkan mellan träning och utmaning. Nu ska vi bara träna på att byta ackord, hålla stadig puls, hålla koll på ackordföljden och kanske även sjunga till. 🙂

Annonser

BETT2015 med LinEducation

I morgon är det en vecka sedan jag och sju kollegor åkte till Beaumont Estate, en bit utanför Windsor, utanför London, för fyra intensiva dagar av nätverkande, föreläsningar och workshops.

Tisdagen ägnades främst åt resa och avslutades med en mingelkväll och stand up av Al Pitcher. En sorlande, surrande och rolig kväll, om än hungrig, eftersom det där med specialkost inte riktigt funkade.

I onsdags samlades vi alla sexhundra deltagare; lärare av olika slag, rektorer, skolledare, bibliotekarier, it-ansvariga; för en förmiddag av korta inspirationsföreläsningar. Bonnie Stewart talade om Media Literacy, eller Media- och informationskunskap, Dave Cormier om förändrad kunskapssyn och Ewan McIntosh om lärande. Gymnasisten Ilma Caprnja pratade om hur skam hämmar lärande och hur yngre och äldre elever kan lära av varandra.

Här är några av mina tweets från föreläsningarna (för bäst logik, läs varje bild nerifrån och upp):

IMG_0801.PNG

IMG_0799.PNG

IMG_0798.PNG

IMG_0796.PNG

Vi fick tillgång till en nätverkandefunktion, där det gick att bläddra mellan de olika deltagarnas visitkort (små presentationer av oss själva med bild och intresseområden) och välja om det var någon vi ville träffa eller ej genom ett knapptryck. Om båda valde varandra skickades vi till en meddelandefunktion där vi kunde boka tid. Som Tinder för lärare. För att sätta igång det hela parades vi ihop med någon slumpmässigt och fick en halvtimmes tid på att dejta. Jag lyckades få till några möten till på detta sätt och hade bland annat ett frukostmöte om individuell feedback och bedömning för lärande. Jag var snabb på att bläddra igenom och välja. Lite för snabb för ibland råkade jag trycka bort någon jag hade velat prata med. Plötsligt tog visitkorten slut och då gick det inte att gå tillbaka och bläddra från början. Det var synd. Det gick heller inte att söka upp någon i efterhand. Det var också synd för spontana möten uppstod så klart och då hade det varit roligt att kunna leta upp den personen och befästa i minnet vem det var och kanske få reda på twitterkonto, skolkommun och annan kontaktinfo.

Onsdagen fortsatte med en typ av edcamp, där ett femtontal personer slog an ämnen och vi själva gick till det ämne vi var intresserade av. Jag hade önskat att det hade varit ett mer uppstyrt edcamp/knytkonferens, där även möjligheten att komma och gå, beroende på om någon vill lyssna på flera ämnen, eller känner att diskussionen blev något annat än tänkt, hade lyfts fram som spelregler.
Sist på onsdagen bjöds vi på Afternoon tea och jag passade på att dejta lite till, denna gång en musiklärarkollega.

Torsdag och fredag ägnades åt olika spår, som vi hade fått välja på förhand. På torsdagen bussades jag och ett femtiotal andra in till centrala London och till News UK; ett stort, flott hus med fantastisk utsikt över Themes och S:t Paul’s cathedral. Där fick vi höra Bonnie Stewart än en gång och fördjupa oss i media- och informationskunskap. Hon gav oss också inblick i Rupert Murdochs mediaimperium och jämförde det med Mordor. Hon visade på hur tex Fox news väljer sensationsjournalistik och tydligt vinklar sina nyheter utan en tanke på objektivitet. Efter att ha fått både bakgrund och drillats i olika MIK-verktyg och -analyser serverades vi lunch och ett föredrag av News UK:s kommunikationschef Guto Harri. Ett föredrag som vi sedan analyserade utifrån Bonnie Stewarts förläsning och MIK-strategierna. Det hela blev till en otroligt intressant helhet, där teorier fick omsättas till faktisk praktik och en något skrämmande övertydlighet i hur budskap paketeras efter publik och profit. Guto Harri framstod som en väldigt vänlig och klok man, men i hans budskap fanns en väldigt krass världsbild, där arbetarklassens män behöver den nakna kvinnan på sidan 3 för att köpa en tidning och råka bläddra förbi en artikel om politik eller världsläget och där katastrofer i Afrika bara kan göras till nyheter om de berättas via ett adoptivbarn i Europa. En världsbild där tidningsutgivare inte har något som helst ansvar för objektivitet eller att rapportera från olika sidor, eftersom människor själva kan välja sin egen tidning och sin egen inriktning.

Här är några bilder från Bonnie Stewarts föredrag och några av mina tweets:

IMG_0794.PNG

IMG_0793.PNG

IMG_0792.PNG

IMG_0791.PNG

IMG_0790.PNG

Här är tweets från Guto Harris föredrag:

IMG_0789.PNG

IMG_0788.PNG

Fredagen inledde jag med en nätverksfrukost med en tidigare kollega och sedan ägnade jag dagen åt Bedömning för lärande, ett spår som jag hade sett fram emot för att få vässa tanken och finslipa mina redskap. Vi höll till på hotellet och hade flera timmar till vårt förfogande. Vi gick igenom lite skoldebatt, forskning och metoder, men det mesta hade jag redan hört, sett och gjort. Repetition och diskussion är självklart alltid nyttigt och kan vara väldigt intressant, men jag hade önskat mer utmaning. Jag bär dock med mig diskussionen om matriser, där föreläsaren ifrågasatte matriser med färdiga meningar i rutorna, eftersom de har en tendens att låsa in eleven i att bara göra det som står för att få ett visst betyg och då de ofta fokuserar på skillnaden i värdeorden i stället för kvaliteten i förmågan. Han rekommenderade i stället en form av matris där A-nivåns kunskapskrav står utskrivna och sedan finns det två tomma kolumner, en för bra (det eleven uppfyller av kravet) och en för bättre (det eleven behöver utveckla för att nå kravet). Jag förstår hans tanke fullt ut och ser bra poänger med ett sådant arbetssätt (i detta ingick att både elever och lärare bedömer och detta vid flera tillfällen) men anser att mina egna matriser har en fördel. De ger nämligen ord för det som annars är abstrakt. De flesta kan höra om någon sjunger bra eller dåligt, men få kan tala om varför det låter på ett visst sätt och hur det kan förbättras och utvecklas. Jag upplever att mina elever får hjälp av matriserna för att förstå kvaliteten i förmågan. Men jag inser också att det bygger på att jag har skrivit om dem och fokuserat just på kvalitet i stället för värdeord. Något jag hädanefter kommer att bli ännu noggrannare med att göra och troligtvis kommer jag att fördjupa arbetet med att låta eleverna själva formulera kvalitetsskillnader.

Här är några av mina tweets från fredagen:

IMG_0787.PNG

IMG_0786.PNG

IMG_0785.PNG

Vad tar jag då med mig hem?

  • En fördjupad övertygelse om vikten av att arbeta med elevernas förmåga att analysera, se samband och tolka sin omvärld. Om det så gäller normer kring hur tjejer respektive killar förväntas vara, om kärlek och sexualitet, fördomar om människor med viss hudfärg, religion och etnicitet eller om ålder och funktion. Förmågor som måste tränas både i det fysiska mötet och i mötet med media, information och kulturyttringar. Förmågor som kräver redskap att navigera i havet av information, att se sin del och roll i olika nätverk.
  • En bekräftelse i att jag är på rätt väg i min undervisning och i mitt sätt att arbeta med bedömning.
  • En fortsatt övertygelse om vikten av att nätverka, mötas över gränser och utbyta tankar och idéer.
  • En skön känsla av att vara en del i ett kollegium där utveckling är viktigt, roligt och givande och där ledningen stöttar och driver samma frågor.
  • En något tyngre resväska, londonluft i lungorna och i huvudet melodislingorna från en storslagen Phantom of the Opera.

Gott så. Men jag saknar att inte ha blivit riktigt utmanad och sporrad av en helt ny insikt eller upplevelse. Jag kommer å andra sidan inte sakna timslånga bussfärder, dyra taxiresor och meckiga kollektivresor med taxi, tåg och tunnelbana. Windsor är fint, men Beaumont Estate ligger hyfsat långt ifrån och London ligger ännu längre i väg och mycket tid försvann i förflyttningar. Tid som hade kunnat nyttjas till föreläsningar, workshops och nätverkande. Jag kommer heller inte sakna att gå omkring hungrig för att specialkosten inte riktigt fungerade.

Vilken lyxdag!

I dag har varit en sån där en på hundra-dag. Eller snarare en på tusen. Jag och tre (3!) elever ur åk 4 har varit i Hässleholm och deltagit i Riksteatern Skånes scenkonstdagar för barn och unga. Fyra föreställningar har vi hunnit med. Nycirkus, dockteater, clowninspirerad teater och dansteater. Och vi har pratat, refererat och recenserat. Funderat över målgrupp och innehåll, över skratt och stillsamhet.
Själv har jag funderar över hur olika teaterformer träffar olika. Hur föreställningen med nycirkusinslag fångade eleverna med skratt, tokigheter, magi, musik och akrobatik, trots en ordlös och poetisk handling. Hur dockteatern köptes utan större protest, trots att eleverna var överens om att den nog vände sig till yngre elever. Hur föreställningen med två clownaktiga män som försöker sätta upp en pjäs och missförstår varandra lockade till skratt genom sin fysiska humor. Hur dansteatern upplevdes tråkig, pga sin stillsamma inledning. Själv fångades jag mest av den. Men jag har ju också jobbat med kontaktimprovisation, dans, rörelse och musik. För eleverna var det en helt ny upplevelse och vissa saker är svåra att uppskatta utan övning, vilket jag själv har erfarit när jag entusiastiskt tagit med vänner på dans och de sedan uttryckt sin förvirring över vad de har sett. Jag tror helt enkelt att jag får lägga in lite mer rörelseimprovisation i mina lektioner, så att vi får öva.

#SETT2014 – när det blir magiskt

Jag upplever mitt första #SETT. Köar till föreläsningar, till toaletter, till garderob, till trappor… Letar desperat efter eluttag för att kunna ladda min väl använda telefon och lika väl använda padda (hur kan en mässa med stort fokus på IKT inte ha stora laddningsstationer???). Glömmer att dricka tillräckligt med vatten, försöker få till matpauser, springer på kollegor från olika sammanhang, twittrar, antecknar, fotar… Skyndar mellan föreläsningar, funderar över om jag valt rätt eller fel föreläsare, kommer för sent till kön för att komma in… Tränger undan tröttheten i både kropp och knopp, lägger i ännu en växel för att hinna med så mycket som möjligt, känner ändå att jag missar massor.

Men för en timme sedan stod tiden still. Då var jag fångad och förtrollad på en föreläsning som jag inte ens hade tänkt gå på. Av en föreläsare som jag tidigare inte har hört talas om. Tacksam över att mitt twitterflöde i går plötsligt svämmade över av bilder och citat av en högst kreativ lärare och att jag i dag tog en titt i programmet och fick syn på denna lärares namn på en tid som ännu inte varit. Srini Swaminathan berättade om sitt arbete i Mumbai, i ett fattigt område, där han med otrolig uppfinningsrikedom och väldigt små medel har utvecklat sin undervisning med utgångspunkt i orden Magic, joy and dreams. Genom magin, glädjen och framtidsdrömmarna fångar han sina elever (och sina åhörare!) och använder deras lust att lära. Jag är fortfarande alldeles uppfylld av magin som Srini Swaminathan skapade, av glädjen som vi delade i skratten han lockade fram genom att bjuda på sig själv och av drömmar. Drömmar om hur jag vill vara som lärare, om magin som jag vill skapa och glädjen som jag vill dela med mina elever.

.

20140508-163306.jpg

#paddagogikLund

Än en gång måste jag jubla lite över mitt utökade kollegium. Det där som jag hittade digitalt via Twitter, bloggen och Facebook och som sedan blev till fysiska möten. I tisdags anordnade eldsjälarna bakom #PedagogiskPub Lund knytkonferensen #PaddagogikLund och vi var några kollegor som tog oss dit efter skoldagens slut. På plats i Svaneskolans aula fick vi lyssna till Joachim Thornström, som har startat och driver sajten Skolappar.nu, där pedagoger recenserar olika appar som kan användas i undervisning. Förutom det intressanta i att höra hur någon har sett ett behov och faktiskt sett till att skapa en plattform för att möta det behovet, så var det gott att påminnas om att det så klart är pedagogen som gör appen pedagogisk, genom att sätta in den i ett sammanhang. Det är så lätt att vilja tro att verktygen ska förändra undervisningen, när det så klart är undervisningen som styr hur verktygen används och ifall de bidrar eller bara blir ett nytt ting som gör samma sak som ett gammal. Det var också bra att höra att vi som skolor så klart ska stötta de apputvecklare som gör ett bra arbete, genom att betala för bra appar och köpa enligt upphovsreglerna. Det är lätt att glida där, jag gör det själv gällande noter och musik, eftersom det är så svårt att hinna och ha råd att köpa i den utsträckning som skulle behövas för att hålla sig à jour, men jag vill ändå ha ambitionen att betala för det arbete människor lägger ner.

Efter den gemensamma starten drog knytkonferensen igång och ett drygt hundratal lärare flockades runt tavlan för att slå an ämnen och välja grupper. I vimlet upptäckte jag, till min glädje, musiklärarkollegan Laura, som jag lärt känna via Twitter. Första passet ägnade jag åt ”flippar”, lyssnade, tittade, fick tips och kunde ta upp mina egna funderingar kring hur jag ska lösa filmning ur den vinkel jag behöver. Jag har en ambition att göra flippar där jag går igenom lite pianoackord, kompfigurer, gitarrspel etc, men då måste jag komma på en lösning att rigga paddan eller mobilen så att allt filmas ur rätt perspektiv för eleverna och det har jag inte löst ännu… När det var dags för pass två valde jag och Laura att sätta oss tillsammans och prata musik och appar. Nu blev det väldigt mycket annat som vi diskuterade också, men det är ju tjusningen. Att få sitta med en ämneskollega gör att samtalsämnena avlöser varandra och allt känns viktigt, nyttigt och lärorikt.

Dagen avslutades på Hercules bar och med #PedagogiskPub Lund och ännu en drös givande samtal, denna gång både med kollegor på min egen arbetsplats och med kollegor från andra ställen.

Att vara lärare har blivit så otroligt många gånger roligare och givande sedan jag fick tillgång till så många fler kollegor, på så många olika sätt!

Rytmiklycka

I helgen fyllde jag på min identitet som rytmikare och samlade energi genom att träffa rytmiklärarkollegor för en dag av delande och inspiration. Tillbaka på Musikhögskolan, barfota i rytmiksalarna, sida vid sida med andra rytmikare förenade i rörelse, sång och skratt. Tillbaka i glädjen att göra och skapa, uttrycka och vara.
Och än en gång förvissad om att tid till mitt eget musicerande och konstnärliga uttryck är en förutsättning för att jag ska vara en bra pedagog.
Om musiken och rörelsen inte är en nödvändighet för mig, hur ska jag då kunna inspirera, väcka och utveckla det hos andra?

Vad är bra lärande?

I dag har vi fortbildning.
Christer Holger, från Caperio, håller i en dag om digitala verktyg och IKT.

Efter en kort presentation fick vi i grupper sitta och diskutera frågorna Vad är bra lärande och Vad är bra undervisning. Som anteckningsverktyg använde vi TitanPad, ett öppet dokument där vi alla kunde skriva samtidigt och samla våra tankar. Ungefär som delade dokument i Google docs, men med en chattfunktion i programmet också, där det går att skriva om skrivandet och diskutera den gemensamma texten. Bra träning för det metakognitiva! Tankar om inspiration och motivation, synliggörande och kreativitet, ett mångfald i metoder och ett klimat där misslyckanden är en del av lärandet. I vår grupp pratade vi mycket om det relationella, om relationsskapandet till och mellan elever och kollegor. Alla dessa relationer som förutsätter att jag använder mig själv som redskap, som ibland dränerar, men som framför allt är grundbulten i allt lärande.

Individuellt fick vi sedan fundera över det som fungerar bra för oss själva i dag och vad det är vi gör för att få just det att fungera. Det är inte så dumt att få lov att formulera sig kring sina egna förmågor, få syn på det som är ens styrkor och fundera över vad det faktiskt är som leder fram till att det fungerar. Det borde vara en självklarhet, men det är inte alltid självklart att ta sig tiden att reflektera över sitt eget lärande och görande.
När jag samlade mina egna tankar landade jag i formuleringar kring lustfyllt lärande och relationsskapande. För att kunna skapa ett lustfyllt lärande måste jag själv ha lust att lära. Att själv befinna mig i en ständig lärandeprocess, vara nyfiken och vilja mer. Då skapar jag också lust i min musiksal och smittar med min egen entusiasm och mitt eget engagemang.

Efter viktig kaffepaus gick vår föreläsare över till att prata om nätverkssamhället. Om hur tekniken kan vara en hjälp att göra eleverna mer delaktiga och underlätta kommunikationen för fler. Tekniken kan vara ett sätt att faktiskt driva det relationella framåt. Vara ytterligare en kanal i relationsskapandet. Så upplever jag till exempel skolans arbete med webverktyget Unikum. Via Unikum får eleverna (kollegor och föräldrar) lätt tillgång till planeringarna i musik (helt plötsligt vet de vad vi gör!), möjlighet att på egen hand kunna repetera vilka förmågor vi arbetar med och vilka kunskapskrav som ställs, reflektera över sitt lärande i matrisform, läsa sina omdömen och skicka frågor eller meddelande till mig i kommentarsrutorna. Just kommunikationsmöjligheten ser jag som den största vinsten, speciellt för mig som ämneslärare, eftersom jag har så många elever, lite föräldrakontakt och aldrig finns med vid utvecklingssamtalen. Däremot känner jag att det ställer väldigt höga krav på vad jag skriver. Som lärare har jag en makt att tolka, definiera och därmed påverka elevernas identitetsskapande. Skrivna ord stannar kvar längre än talade och de mjukas heller inte upp av ansiktsuttryck eller tonläge. Det är ett tungt ansvar och något jag känner att vi borde prata mycket, mycket mer om! Inte minst med tanke på de normer, som vi reproducerar och ramar in eleverna med. (Om det kan man läsa här, i en artikel ur Pedagogiska Magasinet nr 1 2013).

Nätverkssamhället öppnar också upp klassrummet. Precis som Twitter, Rytmikgrupper på Facebook och den här bloggen är ett sätt för mig att utöka mitt kollegium, kunna ha musik- och rytmiklärarkontakter dagligen, trots att jag oftast är ensam i min profession, få inspiration och inblickar i andras arbete, öppnar till exempel en klassblogg upp världen för eleverna. Det är fint, spännande och lärorikt!