Karlssons klister och gaffatejp

Saker går sönder. Ibland för att de trillar eller tappas. Ibland för att de utsätts för tryck. Ibland av tid och ålder. Ibland för att de glöms bort och inte vårdas.
När något går sönder, kan du välja att slänga det och köpa nytt, eller försöka att laga det.

Som rytmiklärare har jag en övertygelse att den egna upplevelsen och erfarenheten är grundläggande för inlärning och förståelse. Därför strävar jag alltid efter att konkretisera det abstrakta, på många olika sätt. Aktivera så många sinnen som möjligt, variera arbetssätt, ta hjälp av material för att känna och se, använda hela kroppen för att både uppleva och uttrycka musik.

Det är ett förhållningssätt som jag hela tiden bär med mig. När jag arbetade i Svenska kyrkan lekte vi tittut med de minsta barnen med stora tygskynken, som ett sätt att illustrera påsken och hoppet att mörker övergår i ljus. Vi lät barn hoppa och bli fångade i stora famnar för att uppleva kärlek som bär. Vi satte plåster på jorden för att visa att vi ville vara med och göra den hel. De stora frågorna tolkade i lek. Lekar som också öppnade upp för samtal, för både barn och vuxna.

I tisdags fick jag en ny bild, som jag kommer att bära med mig. Ett sätt att genom det konkreta, vardagliga, få upplevelsen och erfarenheten av något större och väldigt viktigt.

Jag och sex andra av mina kollegor från skolan var på handledning hos Margareta Normell, som är psykoterapeut, och lärare i botten. Vi har fått förmånen att gå i handledning tillsammans under tio tillfällen detta läsår. Vi är alla samtalsledare på skolan, dvs vi planerar och håller i de träffar vi har i mindre personalgrupper vid fem tillfällen under läsåret, där vi diskuterar värdegrund, förhållningssätt, strategier, förebyggande arbete och hantering av mobbning och kränkningar. Handledningen är också ett sätt att utbilda oss och ge oss redskap i samtalsledarskapet.

Handledningsträffarna är riktiga guldstunder. Under en och en halv timme tar vi upp saker som ligger oss nära. Situationer som uppstår i klassrummet, på raster, i matsalen, på möten, i möten med elever, kollegor, föräldrar, oss själva. Tillsammans vänder och vrider vi på saken, funderar högt, ställer frågor och sätter oss in i varandras perspektiv. Plötsligt är känslan bekräftad, situationen har fått fler ingångar och förståelsen för både reaktioner och händelseförlopp har fördjupats. I samtalen får jag syn på mig själv både som person och lärare. Jag får sätta ord på det som jag annars är ensam om att uppleva och känna. Jag får se min upplevelse speglas i mina kollegor och får höra dem dra paralleller till egna upplevelser och ta det till mig. Jag får också en helt annan förståelse för mina kollegor. De handlingar som jag förr har avfärdat, retat mig på, eller inte förstått, får sin förklaring. Det gör mig till en bättre lärare i mötet med eleverna och det gör mig också till en bättre kollega. Jag blir medveten om mina känslor och mitt handlande, hur de hänger ihop och hur de ska hanteras.

Läraryrket är ensamt. Trots att jag är omgiven av människor dagen igenom, så står jag väldigt ensam. I min planering, i mitt genomförande, i min bedömning, i mitt efterarbete. I alla de där 375 elevrelationerna, som jag ska skapa och upprätthålla varje vecka.
Det är märkligt att lärare inte automatiskt erbjuds handledning, med tanke på hur många relationer vi hanterar dagligen, hur många människors liv vi är med och påverkar och hur mycket av elevernas lärande som faktiskt hänger på vår kompetens att hantera vår lärarroll och skapa trygghet i de grupper vi är satta att arbeta med.

Nåja, tillbaka till den nya bilden, den jag kommer att bära med mig.

Margareta Normell pratade om hur det förr var en självklarhet att laga det som gick sönder. Klistra ihop skärvorna och fortsätta att använda föremålet. Hur den erfarenheten, av att saker går att laga, också gav en upplevelse av att relationer går att laga. För relationer går sönder. Men det går att reparera. Det är en viktig vetskap.

Nästa gång något går sönder, för att det tappats eller trillat. För att det utsatts för tryck, tid eller ålder. För att det glömts bort och inte vårdats. Då ska jag ta fram Karlsson klister. Eller gaffatejp, om det så behövs. Som en påminnelse.

Annons