Melodifestivalen 2015: Vi har ett resultat!

I dag inleddes skoldagen med Hela skolan sjunger. Alla klasser och all personal samlades i idrottshallen, precis som vi brukar en gång i månaden. I dag var det mellotema för hela slanten och vår fantastiska vaktmästare Richard, med hjälp av sin högra hand, hade riggat både instrument, ljud och ljus. Kollegan Jessica hade snickrat ihop ett bildspel med sångtexter, mellologga och små filmsnuttar för att presentera skolans topp tre. Kompbandet (dvs jag, kollegan Fredrik på bas, kollegan Ulf på gitarr och två fantastiska trumvikarier ut åk 5) repade snabbt ihop oss innan alla var på plats. 

Vi inledde med förra årets mellovinnare Undo och förra årets skolvinnare Busy doin’ nothin’ innan vi gick vidare till två schlagerklassiker, nämligen Diggi-loo diggie-ley och Fångad av en stormvind. Redan här började det spritta i benen och en och annan elev stod upp och dansade till sången. Sedan var vi framme vid årets resultat och bildspelet visade ”På tredje plats…” och därefter ett klipp med Eric Saade och Sting. Jubel utbröt. Vi gick vidare till ”På andra plats…” och når klippet Hasse Anderssons Guld och gröna skolar gick igång utbrast ett öronbedövande jubel. Jublet steg när vi började spela låten och överallt dansade och sjöng elever och personal. Det borde vara omöjligt, men ljudvolymen ökade ännu mer när sedan Måns Zelmerlöw och Heroes presenterades som skolans vinnare och vi sjöng och spelade så klart även den. Eftersom det sedan fanns tid kvar så blev det en repris av Guld och gröna skogar och rena rama dansyran i idrottshallen, där elever och personal sjöng och svängde runt i armkrok så att svetten lackade. 

Jag hade nog aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta med gåshud och tårar i ögonen till en Hassr Andersson-låt, men i dag hände det. 

Det var dans och hålligång, helt enkelt. 





Lösningsinriktad improvisation och hjältekollegor

Kom till skolan, redo för Hela skolan sjunger med Julorkestern och möttes av beskedet att basistkollegan var sjuk. Under gårdagens rep var det kollegan som tog hand om både utlärning och handledning vid basen, så jag visste inte riktigt vilka överenskommelser han hade gjort med eleverna, vilka toner som spelades eller hoppades över, vilka toner som togs som lösa strängar eller i vilket läge han hade visat. Något stressad och lite bekymrad sprang jag tillbaka in i musiksalen och drog med mig några tabulaturblad, rusade tillbaka till idrottshallen, fyllde i toner till de olika låtarna och kallade till mig vaktmästaren, som förutom att fixa ljudet även spelar gitarr. Jag visade hur han skulle läsa tabulaturen, han satte sig med basen, kollade igenom låtarna och sedan fångade jag eleverna på vägen in, de fick visa hur de hade gjort och vi stämde av. Rektor, som brukar spela trummor, placerade jag vid trumsetet för att stötta alla trumspelande elever och textilläraren, som annars sköter endast bildspelet, dubblerade som bildspelsansvarig ljudtekniker. Sedan var det bara att köra. En och annan omstart blev det, men överlag fungerade allt. Eleverna gjorde ett strålande jobb och publiken på drygt 350 elever och personal sjöng så att det dånade.

Det hade gått att säga ”Det går inte”, ”Vi får strunta i basen” eller något liknande. Men det behövdes inte. Jag är så glad över att ha så många intresserade och engagerade kollegor, som gladeligen tar sig an uppgifter och löser situationer för att eleverna inte ska bli drabbade. Jag är skolans enda musiklärare och det kan kännas ensamt gällande planering, bedömning och ämneskunskap, men jag är baske mig inte ensam när det gäller. Det är ofantligt skönt.

Julorkester

I dag har jag gjort något som jag nog egentligen inte trodde var helt möjligt. Eller det trodde jag kanske, fast jag förstod inte riktigt hur det skulle göras. Det är inte första gången. Mina lärarår (och innan dess ledarår i en ungdomsgrupp) har innehållit många sådana dagar. En idé, ett mål och kör! Musikaler, konserter, körprojekt, julspel, temadagar, läger och mycket annat har kommit till på det viset.
Inte så att det har gjorts utan planering, planeringen har snarare varit både detaljerad och välbearbetad, utan mer att själva uppgiften har känts lite för stor, både för mig och för eleverna. Känslan av ”Hur sjutton ska det här gå ihop?”. Gemensamt har varit att både jag och eleverna har kommit ut på andra sidan – stolta, stärkta och glada.

I dag gick terminens sista elevens val-dag av stapeln. Om en vecka har skolan traditionsenlig julmarknad och eftersom det brukar vara några elever som spelar och sjunger då, så bjöd jag in till julorkester. Jag lyckades få loss en kollega, som inte bara är klasslärare utan även basist, och började skissa på ett upplägg. Vi sa att vi kunde ta emot max 20 elever, eftersom vi inte bara skulle sjunga utan även spela. 30 elever ur åk 4 och 5 anmälde sig. De flesta utan några direkta förkunskaper. Och jag kan inte säga nej. Så jag dealade lite med klasslärarna, bad om att de olika årskurserna skulle få vara vardera en timme i en annan grupp och skapade på så sätt möjlighet att få instrumenten, musiksalen och lärarhjälpen att räcka lite bättre. (Tack, alla vänliga, flexibla, fantastiska kollegor!)

Vi inledde dagen tillsammans med genomgång och körsång och sedan fick fyrorna gå i väg, medan vi delade in femmorna i tre ensembler. Varje ensemble tilldelades en låt och medan två ensembler övade ackord vid piano och gitarr på egen hand (sittandes på golvet), så övade jag och kollegan med den tredje ensemblen på trummor, bas, gitarr och piano i ensemblehörnan. Efter en stund roterade vi och nästa ensemble fick komma till oss. För att eleverna skulle kunna öva på egen hand, så hade jag förberett ett virtuellt klassrum med namnet ”Julorkestern” i appen Showbie, där jag hade lagt in jullåtar med både text och ackordsanalys. Vid varje instrument fanns även små lådor med laminerade grepptabeller för gitarr respektive piano, så att de kunde leta upp ackorden på egen hand. Fyrorna har spelat lite piano (fast en två-fem-ett-progression inlärd rent visuellt, som vi har improviserat över) och trummor i höst, medan femmorna främst har sjungit och spelat boomwhackers samt tonboxar inför lucia, så ackordskunskaperna var inte så där högaktuella i minnet. Inte heller har jag introducerat låtar skrivna i tabell och lagda i Showbie tidigare för dessa årskurser, för så har jag bara arbetat med sexorna hittills i höst. Men imponerande nog så arbetades det huvudsakligen väldigt koncentrerat, trots ljudvolymen och sammelsuriet av ackorden till tre låtar, spelade både i grupp och individuellt.
Efter en timme bytte fyrorna av femmorna och vi startade om processen, fast denna gång med bara en ensemble, eftersom de var färre.
Efter lunch samlades vi alla igen och spelade igenom programmet. Ett program på åtta (!) låtar, där tre låtar är rena körlåtar, ackompanjerade av lärarbandet (och en elev på trummor på en låt) och fem låtar ackompanjerade av fyra elevensembler.

Ensemblerna är kreativt sammansatta. Vid pianot sitter två elever och delar på ackorden för att hinna med (byten är svårt att öva in på så kort tid), på gitarr spelar några elever ett ackord, några två eller fler, vid basen sitter en elev och spelar med mer eller mindre hjälp av basistkollegan (ibland kan ovana fingrar behöva lite paus, så då får kollegan trycka ner tonerna en stund) och vid trumsetet sitter ibland en elev och spelar hela kompet själv och ibland två elever och hjälps åt (bas och virvel spelas av en och hihat av en). Vi har strukit ackord när vi har behövt förenkla och jag hoppar in och spelar ackord som ingen har hunnit lära sig (fast det är bara på en låt). Elever som inte spelar, leder sången (med tecken till ett par av sångerna) och jag ömsom sjunger, ömsom hojtar ut ackord samtidigt som jag stampar ettor i golvet, klappar treor på benet och knäpper övriga slag i takten.

I morgon genrepar vi genom att leda Hela skolan sjunger. Jag är toktrött, i både huvud, öron, röst och kropp, men sjukt imponerad över hur allt ändå roddes i land. Av hur 30 st 10-11-åringar satte ihop ett åttalåtarsprogram i fyra ensembler att spela och sjunga inför publik på bara en knapp skoldag.

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

20140322-112240.jpg

Hela skolan sjunger vänskap!

20140214-113507.jpg

I morse var det dags! Mitt första Hela skolan sjunger på nya stället. Hela dagen har vänskapstema och så även Hela skolan sjunger. När jag kom kvart i åtta möttes jag av det här – en fullt riggad idrottshall!!! Efter lite soundcheck, notkopierande och kaffestjälpande var bandet på plats (kollegor på bas och gitarr, rektor på trummor, musikfröken på gitarr, piano och sång), vaktmästaren på plats bakom mixerbordet, en kollega på plats vid projektorn och en annan kollega på plats bakom kameran som direktlänkade samlingen till en klass som satt på ett annat ställe pga utrymmesbrist. Därefter fylldes idrottshallen av elever och lärare. Och sång! Hejsång med stamp och klapp, Äppelmelodin med sjungen basstämma, Lean on me med både elevpresentation och elevkomp (eleven som för två veckor sedan satte sig vid ett trumset för första gången imponerade nog mest, både i mod och tajming), Solsystemskalas framförd av årskurs 2, När vi sjunger med både rörelse och sång för alla, Hönsafötter och Skinn och ben som både kanon och quodlibet (rena rama samarbetsövningen i storformat!) och avslutningsvis I lugn och ro, innan det var dags att sjunga och spela ut varje årskurs, denna gång i nummerordning. Nästsist kvar i idrottshallen dansade sexorna loss och allra sist dansade personalen.

Nu har det gått några timmar och jag har både eftersvettats klart, landat lite och undervisat, efter allsångsledarrollen. Nu sitter jag och både utvärderar och tänker framåt. Nästa gång blir det Melodifestivalstema, eftersom samlingen kommer att ligga dagarna efter finalen. Låtar ska väljas ut, någon form av omröstning bland eleverna måste ordnas för att få fram några favoriter, lektioner ska planeras så att vi både hinner prata om schlager, Melodifestivalen, göra klassomröstningar inför årets final och jobba med låtarna i både sång, spel och rörelse.
Till den gången har vi redan börjat planera att vi ska festa till det lite mer i idrottshallen med bland annat belysning. Jag tänker uppmuntra alla mina kollegor att leta fram både fjäderboan och paljettplaggen och ser redan fram emot en glittrig, ösig och rolig Hela skolan sjunger.

Med den här uppbackningen och det här engagemanget från så många, så känns inget omöjligt!