Förmågorna från början!

Fördelen med att byta arbetsplats lite titt som tätt (kanske den enda fördelen, faktiskt) är att det går att finputsa sina introduktionslektioner och få till en allt bättre och tydligare presentation av ämnet för varje gång.

Första lektionen har helt enkelt handlat om presentation. Av mig, av eleverna och av musikämnet. Efter namnsånger och namnlekar har klasserna (alla klasser från ettan till sexan) fått fundera över vad de ska lära sig på musiken. De har fått fundera först själva och sedan i par. Tillsammans i paren har de sedan fått i uppgift att komma överens om tre saker. I tur och ordning har varje par fått säga en sak och alla ord har jag skrivit upp på tavlan. Helt utan inbördes ordning, helt utan värdering.

Därefter har jag presenterat förmågorna. En i taget. Tillsammans har vi sedan samtalat om och diskuterat vilka ord på tavlan som hör ihop med vilken förmåga. Orden har jag ringat in med samma färg, som jag använder till de olika förmågorna. Många ord får två eller tre ringar. Ibland är ringen hel, ibland är den streckad. Det går ju att sjunga och spela utan att kunna noter, men att kunna noter kan hjälpa till. Med hjälp av orden som dyker upp, så får jag även en bra bild av vad eleverna har mött i musikämnet tidigare. Ibland har det stått ”sitta stilla”, ”inte springa”, ”inte röra och förstöra” på tavlan. Ord som blir utan ringar. Det går inte att träna sina förmågor i musik om alla måste sitta stilla, aldrig springa och ingen får röra. Däremot har vi pratat om när det är bra att sitta stilla och när det passar att röra instrument och material.

Ett för mig och sammanhanget nytt ord dök upp på tavlan i förra veckan. Det var ordet detektiv. Jag skrev upp ordet och tänkte genast att det var ett väldigt bra ord. När vi kom till förmågan att skapa musik var det en elev som föreslog att detektiv skulle ringas in med grönt. Jag bad eleven motivera och hen förklarade att den som ska skapa egen musik kan behöva hitta inspiration från annan musik och därför vara detektiv och leta upp musik att inspireras av. Detektiv behöver en även vara när det handlar om att analysera musik, så ordet fick även en röd ring. Kanske borde jag helt enkelt skapa musikdetektivbyrå i musiksalen och utbilda alla elever i att vara musikdetektiver? Det är en lockande tanke, som nog kommer att följa med och pocka på uppmärksamhet.

20140115-102548.jpg

Annons

Förmågorna!

I dag lät jag ettor och tvåor fundera över vad vi har gjort under hösten.
Allt de sa skrev jag ner på tavlan med svart penna. Till slut hade vi en mindmap över allt från sånger till rörelseövningar, ämnesord till instrument och teman.
Då pekade jag på förmågeväggen, plockade fram tre nya pennor – en för varje förmåga i samma färger som lapparna på väggen (blått=musicera, grön=skapa, röd=musikens sammanhang) och så samtalade vi om vilka av orden som tillhörde vilken förmåga, och varför.
Att höra sju- och åttaåringar resonera sig fram till varför ordet Hejsång ska ha både en blå och en grön ring och varför tonboxar ska ha en blå och en röd ring, medan trummor bara ska ha en blå, är smått fantastiskt. Dels blir det tydligt att de både kan och vill analysera och förstå. Dels får jag en bra utvärdering av min undervisning, genom att lyssna på hur eleverna resonerar kring förmågorna. Har de koll på orden? Kan de koppla en övning till en förmåga?
I dag fick jag verkligen känslan av att eleverna äger musikämnet. Jag hoppas och vill att det ska vara en känsla som får finnas kvar, även hos dem.

PS. Förlåt alla svensklärare. Jag vet att jag skrivit endast med versaler. Det är lite slarvigt. Men jag tycker att det är lättare att få det snyggt och läsbart när jag gör tankekartor på tavlan. När jag inte skriver bara punktlistor eller tankekartor, så använder jag både versaler och gemener på helt rätt och adekvat sätt. 

20131205-190031.jpg

Välkommen in!

I veckan har jag haft ett par besök på mina lektioner. Föräldrabesök och studiebesök.
Det är lätt att bli lite nervös, för det är ju alltid roligast att visa upp det som fungerar och gör en stolt – en bra planering, elever som skrattar och rör sig lekfullt (men inom tydliga ramar där alla får lika stort utrymme), i ett skede av processen där sång och spel klingar bra och samstämt.

Skulle jag låta min prestationsångest styra, så hade jag nog aldrig tagit emot några besök. Det är alldeles för mycket som ligger utanför min kontroll. Alltifrån sådant som påverkar mig (kollektivtrafikens förmåga att få mig dit jag ska i god tid, akuta mejl som behöver besvaras när dagens material ska ställas fram, en gitarrsträng som smäller mitt i en lektion…), till sådant som påverkar eleverna (dagsform för både individer och grupp, huruvida skollunchen gick ner eller inte, tid på dagen…). För att inte tala om det som ligger inom min kontroll, men som ändå inte riktigt hinns med, som prioriterats bort eller bara inte blivit av.

Som tur är så är det annat som styr, så musiksalens dörr är öppen, inte bara här på bloggen och på Twitter, utan självklart även på de fysiska skolorna. För kollegor, rektorer, föräldrar och andra som kan tänkas ha en anledning att vara där.

Det är möjligt att jag som musiklärare tycker att det här med öppen dörr är lite extra viktigt. Musiken (och musikläraren) syns så tydligt vid några få tillfällen varje år (lucia och avslutningar, ni vet), men det är ju egentligen den minsta delen av ämnet. Processen, vägen dit, sker i musiksalen, varje vecka. Det är där ämnet syns klarast. Det är där förmågorna står i centrum och arbetet görs. Det är där musicerandet, skapandet och samtalet ständigt pågår. Det är där det klingar både sämst och bäst. På scen syns bara produkten, kryddad av nerver, pirr och oftast en tidspress som inte tillåter vare sig samtal eller frågor bortom ”Var ska de samlas?” eller ”Tack, vad fint det var”. Musikframträdandena är glasyren, inte innehållet. Men det är lätt att tro att det är tvärtom, just för att rampljuset förvrider blicken.

Därför säger jag (nästan*) alltid: Välkommen in!
I musiksalen har jag möjlighet att ge dig en bredare, sannare och bättre bild av ämnet musik tillsammans med eleverna. Där har jag också en större möjlighet att ta emot dina frågor, hinna samtala med dig lite grand och ge dig en bild av vem jag är som lärare.
Och jag lägger prestationsångesten åt sidan och ger dig i stället mitt förtroende. Förtroendet att du ser och förstår att du får en ögonblicksbild, påverkad av dagsformen hos nästan 30 olika individer och påverkad av din egen närvaro i rummet. Förtroendet att du ser och förstår att jag vill elevernas bästa, även i en situation som jag kanske önskar hade blivit annorlunda.

* Det finns vissa tillfällen då det pågår ytterst hemliga saker i musiksalen. Till exempel när det planeras överraskningsmoment till konserter och avslutningar. Då stänger vi dörren och viskar. För din skull. 🙂

Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

En ny förälskelse och lite inspiration på vägen

20130917-132104.jpg

Jag har blivit lite förälskad. I min musiksal finns det en uppsjö av tonboxar. Mest olika varianter av sopranboxar. Och det är verkligen ett fantastiskt instrument och redskap. De olika långa stavarna synliggör tonhöjd och tonernas ordning, de går att ta med sig i rummet, dela upp, sätta ihop, är lättspelat…
Det bästa av allt är att det även finns några bastoner. Med varm, rund klang. Det är dessa som är föremålet för min förälskelse och inspiration. Tidigare har jag bara haft musiksalar med sopranboxar. De är dyra att köpa in och jag har prioriterat att få många små, i stället för stora och få. Men nu njuter jag!

I dag har tvåorna fått jobba med puls, dubbelt och hälften, som ett enkelt sätt att introducera notvärden. Sjungandes Hönsafötter gick vi in i ett långt led med mig först. En omgång gick vi pulsen (fjärdedelar), en omgång gick vi dubbelt (åttondelar) och en omgång hälften (halvnoter), samtidigt som vi sjöng. Vi klappade och stampade och växlade fram och tillbaka mellan de olika varianterna. Vi pratade om skillnaden dem emellan och om melodins rytm. Jag delade in eleverna i tre grupper och de fick varsin del av klassrummet. I den ena delen klappades puls, i den andra dubbelt och i den tredje hälften. Var för sig och tillsammans. Samtidigt som vi sjöng. Och sedan bytte grupperna plats, så att alla fick göra allt.

Mot slutet av lektionen plockade jag fram två av basboxarna, ett d och ett a och eleverna fick klura ut vad instrumentet heter. (Saxofon? Xylofon? Eller?) Vi pratade om skillnaden i längd och eleverna fick komma med förslag på hur det påverkade tonerna. Sen jämförde vi förslagen med tonerna för att ta reda på vilket som stämde. (Att den stora var starkare stämde inte, men att den hade en mörkare ton, det stämde.) Jag spelade, eleverna fick sjunga till och därefter klurade vi ut om jag spelade puls, dubbelt eller hälften (hälften var svaret) och hur många gånger på varje ton och i vilken ordning (d d a d).

Vips hade vi en stämma på plats! En grupp fick ta hand om stämman (sjunga den och turas om att spela den) och två grupper fick ta hand om melodin. Sedan bytte vi. Och det funkade otroligt bra att få dessa åttaåringar att sjunga tvåstämmigt på studs.

Innan eleverna lämnade musiksalen fick de fundera på vilka förmågor vi arbetat med. Sjunga, spela, uttrycka (visa vad du hör), samtala och analysera (vi undersökte tonboxarna och lyssnade ut melodins rytm med hjälp av våra olika klappvarianter). ”Vi har ju jobbat med allt!” utbrast en elev. Ja, allt utom att möjligtvis skapa själva.

Inspirationen fick jag inte bara från de fantastiska basboxarna, utan även av rytmiklärarkollegan Ulrika Bohlin på Malmö högskola, som hade märkta tonboxar på sitt kontor i förra veckan, för att just använda som väg in i stämsång. Och jag gjorde det enda vettiga, jag snodde idén. 🙂

I nästa vecka är tanken att vi ska lägga till både sopranboxar (att spela puls och tersstämma) och trumma (att spela dubbelt). Och målet är att kunna göra det hela i kanon. Det bekymrar mig inte så mycket. Däremot är jag lite mer oroad inför hur jag upprepar min succéplanering på den andra skolan, där det inte finns några basboxar. Ska jag cykla med dem, eller nöja mig med sopranvarianten? Logistiken lägger lite sordin på det hela.

Förmågor

I förra veckan satte jag upp förmågorna på väggen och denna vecka ägnas en ansenlig del av varje musiklektion åt att gå igenom dem med eleverna.

Eftersom förmågorna är desamma för alla elever, så har jag hittills hållit i 12 liknande genomgångar i 12 olika klasser. Att göra samma sak så många gånger på kort tid blir lätt lite tjatigt, men fördelen är att jag snabbt förfinar och utvecklar min förklaring, efterhand som jag ser vad som funkar, får kloka tankar från eleverna och kommer på nya ingångar. Det blir en lärandeprocess även för mig och det är så himla roligt.

Jag inledde veckan med att möta mellanstadieelever. Där flyter samtalet om förmågor på rätt så lätt. Eleverna har doppats i skolans värld i många år och stött på många begrepp och ord tidigare. Det går att utgå från läroplanens text, bryta ner den i de stödord jag själv valt ut på mina skyltar och tillsammans samtala fram innebörden i de olika förmågorna och koppla det till den erfarenhet som eleverna har från ämnet och den aktuella lektionen.

Det är en större utmaning att prata förmågor med de yngre barnen, att förenkla och konkretisera alla snubblande ord utan att vattna ur innebörden allt för mycket. Till exempel stötte jag på patrull redan på ordet förmåga. Vad sjutton är det? När jag ställer frågan till eleverna på lågstadiet möts jag av rynkade pannor, blickar som riktar sig uppåt och tankar som knakar. Förmåga är ett svårt ord. I ett samtal med en klass tvåor fick jag plötsligt fatt i en förklaring som jag sedan har använt och tycker funkar.

När eleverna har gett sina svar, vilket kan vara allt ifrån ”Vet inte” till ”Såna superkrafter som superhjältar har” till ”Nåt man kan”, och vi har pratat om dem, så säger jag att förmågor, det är något vi redan har och som vi kan utveckla, ibland upptäcka och alltid träna på för att bli bättre, oavsett om vi kan väldigt lite eller väldigt mycket. Sedan frågar jag eleverna om människor har förmågan att flyga. När vi kommit fram till att människan inte har förmåga att flyga på egen hand, frågar jag om det går att träna och då lära sig. Men nej, det fungerar ju inte heller. Däremot har människan förmågan att till exempel prata och ju mer någon tränar, desto bättre blir den. Det finns alltid fler ord att lära, fler språk, det går att prata fortare, långsammare, svårare, enklare…

Och likadant är det med förmågorna i musik. De finns redan där, i varje elev. Förmågan att sjunga och att spela, förmågan att skapa musik, att uttrycka sig till och genom musik, förmågan att ha åsikter om musik och att höra att olika musik låter på olika sätt. Det är inget jag eller skolan planterar i eleverna. De finns där, olika mycket upptäckta eller utvecklade. På musiklektionerna gäller det att se till att förmågorna får komma fram, komma till användning, tränas, utmanas och växa.

Det här verkar vara en fungerande förklaringsmodell, även för de yngre eleverna. Så än så länge fortsätter jag att köra på den, tills jag upptäcker en bättre.

Steg för steg

Andra veckan på nya jobbet lider mot sitt slut och steg för steg lär jag känna mina nya arbetsplatser, mina nya elever och mina nya kollegor.
Steg för steg presenterar jag mig, både genom min musikundervisning och genom musiksalens förändringar.
För varje dag hittar ännu en pusselbit sin plats.
Det är skönt. Det skapar lite ordning i det inre kaoset.

Steg för steg, som sagt.

20130822-122823.jpg

 

Ett första steg var att ställa i ordning musiksalen. Ta bort stolar, organisera instrumenten på golvet, frigöra golvyta och rensa och sortera i instrumentskåpen. Nu har varje instrumentgrupp en egen plats i nya lådor, trasiga instrument är slängda och annat material, så som kritor, ärtpåsar och rep är på ingång.

20130822-122844.jpg

 

 

I måndags kom äntligen förmågorna upp på väggen i musiksalen. Än så länge har de fått hänga där okommenterade, men i nästa vecka är det dags att med eleverna fundera över deras betydelse.

20130822-122855.jpg

 

 

 

 

I måndags fick jag också en tjänstecykel att ta mig runt på mellan de tre olika skolorna. En klar fördel! Nu ska jag bara planera logistiken. (Buss till skola A, cykla till skola B, cykla bort cykeln till skola C och låsa in den över natten, buss hem, buss till skola C, cykla till skola A, osv…)

20130822-122911.jpg

 

 

I tisdags möttes jag av läsårets kalender på hallmattan. En fördel med en analog skola är behovet av en tjusig kalender igen att handskriva i.

20130822-122932.jpg

 

 

 

 

 

I går fick jag tillgång till dator och inloggning och därmed även en skrivare, så från och med i dag finns förmågorna även på den andra skolan, i lokalen som jag delar med fritids.

Tråkgöra omvandlat till nytta och nöje

Helt ärligt. Om förberedelserna inför en konsert känns oändliga, så är det inget mot efterarbetet. Allt som byggts upp ska rivas, sorteras och städas undan. Efter konserten ”Längre än längst” rullade jag in en vagn med 9 stympade xylofoner med fasttejpade siffror och färgmarkeringar i musiksalen och suckade djupt. Minst en timmes arbete med att återställa instrumenten låg framför mig. Men tack och lov kom jag på att två av klasserna i årskurs 2 skulle ha musik dagen efter och därmed en mer kreativ och rolig lösning.

20130523-083042.jpg
Efter att ha hört deras tankar om konserten (pirrigt, läskigt, roligt) delade jag in eleverna i små grupper om 2-3 stycken och gav dem varsin xylofon att ställa i ordning. Utan vidare instruktion fick de börja jobba och fundera på hur stavarna skulle sitta.

 

 

 

 

20130523-083031.jpg

 

Arbetet satte igång. Det tisslades och tasslades, vändes och vreds, prövades och omprövades. Någon elev kom på att de behövde en spelklubba, för att kunna lyssna sig fram och självklart fick alla grupper en sådan. Vissa grupper blev färdiga väldigt fort, andra hann inte riktigt färdigt, innan det var dags att samlas kring varje xylofon och ta reda på hur de hade tänkt.

 

 

20130523-083119.jpgStorleksordning var det som flest hade kommit på att sortera efter. Men det fanns även elever som upptäckt de små bokstäverna i nederkant på stavarna och försökt följa dem. Många hade också kommit på att det gick att lyssna sig fram till om det var rätt. Jag passade på att prata om hur ljusa toner har korta stavar och mörka toner långa stavar, koppla till gitarrsträngar, som är tunna och tjocka och även till stämläppar och hur de växer med oss och gör våra röster mörkare.
I tur och ordning testade vi xylofonerna utifrån storlek, tonhöjd och bokstäver. När vi kom till de xylofoner som inte blivit klara, så hjälptes vi åt, sjungandes de olika tonnamnen, samtidigt som gruppen letade reda på rätt stavar.

C, D, E, F, G, A, B, C, D, E, F, G, A trallade vi i musiksalen och när dagen var slut kunde jag ställa in 9 iordningställda xylofoner i instrumentskåpet med vetskapen att tvåorna nu har koll på tonhöjd, tonnamn och samband mellan storlek och tonhöjd, samt material och klang (jag har inte tillräckligt med xylofoner utan använde även klangspel/metallofoner). Glad och nöjd!

Föreställning!

20130523-082854.jpgSå var det då dags.
Efter flera veckors musiklektioner tog den form, rymdföreställningen och i onsdags kväll framförde tvåorna sin föreställning för sina familjer.

Fem sånger hann vi med att lära oss, från sportlovet och fram till nu, med alla lov, friluftsdagar, studiedagar och annat som brutit schemat.
Dessa framfördes med stämmor, rörelser och även spel på xylofoner.

Efter konserten fortsatte föreställningen i klassrummen med berättande och visande.

20130523-083003.jpg

Ibland slår det mig hur imponerande det faktiskt är. Detta att samla ett 70-tal barn och få dem att tillsammans sjunga, dansa och spela inför en fullsatt matsal. Se hur de kommer ihåg placeringar och stämmor, vägar in och vägar ut, rörelser och markeringar och inte alltid bara sina egna, utan även kompisarnas.

Mest imponerande var logistiken kring xylofonspelet. 6 refränger spelades av 6 olika grupper barn på 9 xylofoner med platsbyten i verserna, samtidigt som de sjöng. I femtakt. På en trång scen. Som stjärnor lyste de!

 

Längre än längst

Längre än längst är namnet på det rytmikmaterial om rymden som jag använder i årskurs två. (Briljant komponerat av rytmiklärarna i Ensemble Yria.)
Längre än längst är även känslan av förberedelserna inför den rymdkonsert med tvåorna, som ska knyta samman vårens musikundervisning.

Jag anser att elevkonserter (i alla fall på låg- och mellanstadiet) ska vara ett resultat av det arbete som skett på lektionerna och inte tvärtom, så att lektionernas innehåll blir ett resultat av konserterna.
Sen växelverkar det så klart. Roliga konsertidéer är värda att lyfta in som moment i lektioner och om jag vet att det ska bli en konsert finns så klart den tanken i bakhuvudet i lektionsplaneringarna. Men inför en konsert ska inte helt nya moment behöva panikövas för att tvinga fram en snygg produkt. Hellre tittar jag bakåt och samlar på mig sånt som vi har gjort och behärskar och anpassar det efter konsertformat.

I en idealvärld skulle det betyda att de sista repetitionerna bara innebar att knyta samman säcken lite enkelt.

Om det inte vore för all logistik.
Vår skola är i stort sett treparallellig. I årskurs två är det ca 25 elever i varje klass, vilket ger en samlad styrka på drygt 70 barn.
På skolan finns ingen aula, utan bara en scen längs en kortvägg i matsalen. På scenen står bord och stolar till kanske 50 personer. Framför scenen står matvagnarna med värme och vattenkranar, tallriksvagnar och mjölkautomater. I taket hänger eluttagen och i golvet finns brunnar.

Scenen rymmer förvisso 75 stycken små barn. Om de står i fyra rader och tätt, tätt, tätt. Scendjupet är i princip omöjligt att använda utan att ställa barn på gymnastikbänkar, så oftast är det lättast att ställa barnen längst fram på scenen, på de två trappstegen längs scenen och på golvet nedanför.

För att kunna öva på scenen krävs det en flytt av allt som blockerar och pianot behöver bäras ut ut musiksalen, som ligger bakom scenen.
Alla övningar måste ske på morgontid och vara klara innan halv tio-rasten, eftersom all mat måste vara serveringsklar 10.30, då de första hungriga anländer. Det är med andra ord ett rätt stressigt och roddigt företag för både lärare, kökspersonal och vaktmästare. Och då blir det även stressigt för eleverna.

Det blir alltså bara övning på plats när det börjar bli skarpt läge. Och då med alla samtidigt.
Som i går när tvåorna övade tillsammans sin första gång av två. Drygt 70 elever ska på en gång få platser, öva förflyttningar, anpassa sina rörelser efter minimalt utrymme och sjunga ihop sig. Det tar tid, är rörigt och stressigt.

Om jag hade varit en riktigt duktig lärare hade jag så klart haft färdiga uppställningar nerskrivna redan inför första gången, men eftersom det handlar om så enormt många barn är det inte helt lätt att göra i förväg, så därför har jag bara en grovskiss.
Mängden barn påverkar även innehållet. Jag vill att alla ska få lika stort utrymme i konserterna. Därför undviker jag soloinsatser och använder mig av gruppindelningar i stället – klassvis, stämvis, halvklass… Det samma gäller instrumentspel. Ska det vara instrument med, så ska alla få spela. Inte nödvändigtvis samtidigt eller till samma sång, men alla ska vara med! Därför kan också alla barn allt, så att uppdelningar inte blir avhängiga av enskilda personer, utan kan göras utifrån vad som är smidigt, snyggt, roligt…

Så i går, efter det första gemensamma repet då jag äntligen hade pusselbitarna på plats, satte jag mig och numrerade xylofoner, nio stycken. Lyfte bort toner som inte ska användas, märkte upp de som ska användas och använde halvklassindelningarna för att kunna fördela de drygt 70 eleverna på de nio xylofonerna under sex refränger och skrev ner allt i olika tabeller, både samlat och för varje enskild xylofon.
Jag skrev ett detaljerat manus med sångtexter, rörelsehänvisningar och instruktioner för att mina kollegor ska få en chans att veta vad som händer och kunna lotsa sina elever vid behov. Jag skrev och färgkodade uppställningen i både rader, halvklasser och planetindelning. Nu ska det förhoppningsvis gå så där smidigt att sätta allt på ett genrep på onsdag.

20130517-095152.jpg

Längre än längst är ett fantastiskt namn på en rymdföreställning.
Det är också ett passande namn på förberedelserna inför en konsert.