Helg med Svenska Rytmikförbundet

I lördags var det dags för Svenska Rytmikförbundets årsmöte och inspirationsdag. Månader av planering och förberedelser kulminerade i en fantastisk dag med workshops och föreläsningar, tillsammans med Rytmiklärare och Rytmikintresserade i olika åldrar, från olika delar av landet och med olika typer av tjänster. För det är ju så det är. Vi finns i Kulturskolor, grundskolor och gymnasier, på folkhögskolor, kyrkor och studieförbund. Vi undervisar på högskolor och startar egna företag med både undervisning och scenproduktioner. Vi döljer oss bakom benämningar som musiklärare, sånglärare, fiollärare, körledare, kyrkomusiker, danslärare och kulturarbetare. Gemensamt har vi musiken och rörelsen, metoderna och pedagogiken där kropp och musik samspelar, kompletterar, förstärker och befäster varandra.

Det blir lätt magiskt när ett trettiotal människor, som alla arbetar med musik och rörelse, förenas i sång, dans, improvisationer och samtal. Alla deltar, alla bidrar, alla vågar, alla vill, alla längtar… Jag är fortfarande hög på upplevelsen, på inspirationen från föreläsarna och på känslan av att själv få utöva det som en gång fick mig att söka till utbildningen. Att dessutom få träffa kursare, vänner, kollegor och lärare som är och har varit en del av min utbildning och mitt yrkesliv är en extra guldkant. Att också få höra äldre Rytmiklärarkollegor berätta om sina långa karriärer och om sina minnen från Rytmikens utveckling och utvecklare ger en känsla av att vara en del i en lång kedja. Som en extra bonus fick jag dessutom hälsa på en kollega, som gick på musiklinjen där jag gjorde min folkhögskolepraktik för drygt tolv år sedan.

Nu hoppas jag och arbetar för (tillsammans med många andra) att Svenska Rytmikförbundet kan hjälpa till så att Rytmiklärare och Rytmikintresserade kan träffas oftare, både digitalt och fysiskt.

Om du är intresserad av att veta mer är du välkommen att besöka förbundets hemsida och du kan även gilla Svenska rytmikförbundets facebooksida, följa på Instagram (@svenskarytmikforbundet) och på Twitter (@rytmikforbundet). 

Annons

BETT2015 med LinEducation

I morgon är det en vecka sedan jag och sju kollegor åkte till Beaumont Estate, en bit utanför Windsor, utanför London, för fyra intensiva dagar av nätverkande, föreläsningar och workshops.

Tisdagen ägnades främst åt resa och avslutades med en mingelkväll och stand up av Al Pitcher. En sorlande, surrande och rolig kväll, om än hungrig, eftersom det där med specialkost inte riktigt funkade.

I onsdags samlades vi alla sexhundra deltagare; lärare av olika slag, rektorer, skolledare, bibliotekarier, it-ansvariga; för en förmiddag av korta inspirationsföreläsningar. Bonnie Stewart talade om Media Literacy, eller Media- och informationskunskap, Dave Cormier om förändrad kunskapssyn och Ewan McIntosh om lärande. Gymnasisten Ilma Caprnja pratade om hur skam hämmar lärande och hur yngre och äldre elever kan lära av varandra.

Här är några av mina tweets från föreläsningarna (för bäst logik, läs varje bild nerifrån och upp):

Vi fick tillgång till en nätverkandefunktion, där det gick att bläddra mellan de olika deltagarnas visitkort (små presentationer av oss själva med bild och intresseområden) och välja om det var någon vi ville träffa eller ej genom ett knapptryck. Om båda valde varandra skickades vi till en meddelandefunktion där vi kunde boka tid. Som Tinder för lärare. För att sätta igång det hela parades vi ihop med någon slumpmässigt och fick en halvtimmes tid på att dejta. Jag lyckades få till några möten till på detta sätt och hade bland annat ett frukostmöte om individuell feedback och bedömning för lärande. Jag var snabb på att bläddra igenom och välja. Lite för snabb för ibland råkade jag trycka bort någon jag hade velat prata med. Plötsligt tog visitkorten slut och då gick det inte att gå tillbaka och bläddra från början. Det var synd. Det gick heller inte att söka upp någon i efterhand. Det var också synd för spontana möten uppstod så klart och då hade det varit roligt att kunna leta upp den personen och befästa i minnet vem det var och kanske få reda på twitterkonto, skolkommun och annan kontaktinfo.

Onsdagen fortsatte med en typ av edcamp, där ett femtontal personer slog an ämnen och vi själva gick till det ämne vi var intresserade av. Jag hade önskat att det hade varit ett mer uppstyrt edcamp/knytkonferens, där även möjligheten att komma och gå, beroende på om någon vill lyssna på flera ämnen, eller känner att diskussionen blev något annat än tänkt, hade lyfts fram som spelregler.
Sist på onsdagen bjöds vi på Afternoon tea och jag passade på att dejta lite till, denna gång en musiklärarkollega.

Torsdag och fredag ägnades åt olika spår, som vi hade fått välja på förhand. På torsdagen bussades jag och ett femtiotal andra in till centrala London och till News UK; ett stort, flott hus med fantastisk utsikt över Themes och S:t Paul’s cathedral. Där fick vi höra Bonnie Stewart än en gång och fördjupa oss i media- och informationskunskap. Hon gav oss också inblick i Rupert Murdochs mediaimperium och jämförde det med Mordor. Hon visade på hur tex Fox news väljer sensationsjournalistik och tydligt vinklar sina nyheter utan en tanke på objektivitet. Efter att ha fått både bakgrund och drillats i olika MIK-verktyg och -analyser serverades vi lunch och ett föredrag av News UK:s kommunikationschef Guto Harri. Ett föredrag som vi sedan analyserade utifrån Bonnie Stewarts förläsning och MIK-strategierna. Det hela blev till en otroligt intressant helhet, där teorier fick omsättas till faktisk praktik och en något skrämmande övertydlighet i hur budskap paketeras efter publik och profit. Guto Harri framstod som en väldigt vänlig och klok man, men i hans budskap fanns en väldigt krass världsbild, där arbetarklassens män behöver den nakna kvinnan på sidan 3 för att köpa en tidning och råka bläddra förbi en artikel om politik eller världsläget och där katastrofer i Afrika bara kan göras till nyheter om de berättas via ett adoptivbarn i Europa. En världsbild där tidningsutgivare inte har något som helst ansvar för objektivitet eller att rapportera från olika sidor, eftersom människor själva kan välja sin egen tidning och sin egen inriktning.

Här är några bilder från Bonnie Stewarts föredrag och några av mina tweets:

Här är tweets från Guto Harris föredrag:

Fredagen inledde jag med en nätverksfrukost med en tidigare kollega och sedan ägnade jag dagen åt Bedömning för lärande, ett spår som jag hade sett fram emot för att få vässa tanken och finslipa mina redskap. Vi höll till på hotellet och hade flera timmar till vårt förfogande. Vi gick igenom lite skoldebatt, forskning och metoder, men det mesta hade jag redan hört, sett och gjort. Repetition och diskussion är självklart alltid nyttigt och kan vara väldigt intressant, men jag hade önskat mer utmaning. Jag bär dock med mig diskussionen om matriser, där föreläsaren ifrågasatte matriser med färdiga meningar i rutorna, eftersom de har en tendens att låsa in eleven i att bara göra det som står för att få ett visst betyg och då de ofta fokuserar på skillnaden i värdeorden i stället för kvaliteten i förmågan. Han rekommenderade i stället en form av matris där A-nivåns kunskapskrav står utskrivna och sedan finns det två tomma kolumner, en för bra (det eleven uppfyller av kravet) och en för bättre (det eleven behöver utveckla för att nå kravet). Jag förstår hans tanke fullt ut och ser bra poänger med ett sådant arbetssätt (i detta ingick att både elever och lärare bedömer och detta vid flera tillfällen) men anser att mina egna matriser har en fördel. De ger nämligen ord för det som annars är abstrakt. De flesta kan höra om någon sjunger bra eller dåligt, men få kan tala om varför det låter på ett visst sätt och hur det kan förbättras och utvecklas. Jag upplever att mina elever får hjälp av matriserna för att förstå kvaliteten i förmågan. Men jag inser också att det bygger på att jag har skrivit om dem och fokuserat just på kvalitet i stället för värdeord. Något jag hädanefter kommer att bli ännu noggrannare med att göra och troligtvis kommer jag att fördjupa arbetet med att låta eleverna själva formulera kvalitetsskillnader.

Här är några av mina tweets från fredagen:

Vad tar jag då med mig hem?

• En fördjupad övertygelse om vikten av att arbeta med elevernas förmåga att analysera, se samband och tolka sin omvärld. Om det så gäller normer kring hur tjejer respektive killar förväntas vara, om kärlek och sexualitet, fördomar om människor med viss hudfärg, religion och etnicitet eller om ålder och funktion. Förmågor som måste tränas både i det fysiska mötet och i mötet med media, information och kulturyttringar. Förmågor som kräver redskap att navigera i havet av information, att se sin del och roll i olika nätverk.
• En bekräftelse i att jag är på rätt väg i min undervisning och i mitt sätt att arbeta med bedömning.
• En fortsatt övertygelse om vikten av att nätverka, mötas över gränser och utbyta tankar och idéer.
• En skön känsla av att vara en del i ett kollegium där utveckling är viktigt, roligt och givande och där ledningen stöttar och driver samma frågor.
• En något tyngre resväska, londonluft i lungorna och i huvudet melodislingorna från en storslagen Phantom of the Opera.

Gott så. Men jag saknar att inte ha blivit riktigt utmanad och sporrad av en helt ny insikt eller upplevelse. Jag kommer å andra sidan inte sakna timslånga bussfärder, dyra taxiresor och meckiga kollektivresor med taxi, tåg och tunnelbana. Windsor är fint, men Beaumont Estate ligger hyfsat långt ifrån och London ligger ännu längre i väg och mycket tid försvann i förflyttningar. Tid som hade kunnat nyttjas till föreläsningar, workshops och nätverkande. Jag kommer heller inte sakna att gå omkring hungrig för att specialkosten inte riktigt fungerade.

Fnissig fredag

Kanske är det regnet, kanske är det för att det är fredag, men himmel vad fnissigt det blev.

Jag åt pedagogisk lunch med sexorna och vi satt och pratade vid bordet. Samtalet rörde sig just då om spel och jag lyssnade mest. Det skulle klargöras om Digimon var japanskt eller ej. ”Ja, det är klart. Allt med ögon som är större än hjärnan är japanskt, typ som manga” förklarade en elev. Värderingsmässigt instämmer jag inte i detta uttalande, men beskrivningen var ändå så träffande och grafisk att jag bröt ihop i en fullständig skrattattack. En efter en tystnade eleverna runt mig och vände sig om för att se vad som stod på. Och ju fler som tittade, desto mer skrattade jag. Så där satt vi. Fnittrande och skrattande och uppsluppna.

Efter lunchen tog jag vägen inom personalrummet och fick en kollega att brista ut i skratt bara av att se mig. Förklaringen låg i något en elev hade skrivit. Eleven förberedde sitt utvecklingssamtal och skulle skriva ner något som hen önskade att lärarna hjälpte till med mer. ”Ge tydliga läxor. Det gäller bara Alexandra.” Jag började genast försvara mitt otydliga läxgivande, då kollegan stoppade mig och skrattande förklarade att eleven ansåg att de andra skulle lära av mig. Och så skrattade vi båda två åt dråpligheten i hela situationen. För helt ärligt. Så ofta ger jag inte musikläxor. Men kanske var det föredömet?

Tillbaka inne i musiksalen undrade en elev varför jag hade ett ikeakort i handen. Jag förklarade att jag ska dit i helgen och kanske köpa lite saker till musiksalen. ”Instrument?” frågade en annan elev. Jag svarade att det nog blev svårt på Ikea. ”Men du kan åka till Musikea!” utbrast eleven som hade frågat om kortet. Och så fnissade vi gott åt vitsigheten.

Och på något sätt sätter det här fingret på vad som är tjusningen att undervisa i allmänhet och att undervisa barn i synnerhet – det bubblar ut kreativa, tokiga, roliga, självklara associationer mest hela tiden. Jag kan aldrig fullt ut förutse hur dagen ska bli, för den utvecklas alltid i relation till dem jag undervisar. I relation. Det är liksom nyckeln.

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

Vilken lyxdag!

I dag har varit en sån där en på hundra-dag. Eller snarare en på tusen. Jag och tre (3!) elever ur åk 4 har varit i Hässleholm och deltagit i Riksteatern Skånes scenkonstdagar för barn och unga. Fyra föreställningar har vi hunnit med. Nycirkus, dockteater, clowninspirerad teater och dansteater. Och vi har pratat, refererat och recenserat. Funderat över målgrupp och innehåll, över skratt och stillsamhet.
Själv har jag funderar över hur olika teaterformer träffar olika. Hur föreställningen med nycirkusinslag fångade eleverna med skratt, tokigheter, magi, musik och akrobatik, trots en ordlös och poetisk handling. Hur dockteatern köptes utan större protest, trots att eleverna var överens om att den nog vände sig till yngre elever. Hur föreställningen med två clownaktiga män som försöker sätta upp en pjäs och missförstår varandra lockade till skratt genom sin fysiska humor. Hur dansteatern upplevdes tråkig, pga sin stillsamma inledning. Själv fångades jag mest av den. Men jag har ju också jobbat med kontaktimprovisation, dans, rörelse och musik. För eleverna var det en helt ny upplevelse och vissa saker är svåra att uppskatta utan övning, vilket jag själv har erfarit när jag entusiastiskt tagit med vänner på dans och de sedan uttryckt sin förvirring över vad de har sett. Jag tror helt enkelt att jag får lägga in lite mer rörelseimprovisation i mina lektioner, så att vi får öva.

#SETT2014 – när det blir magiskt

Jag upplever mitt första #SETT. Köar till föreläsningar, till toaletter, till garderob, till trappor… Letar desperat efter eluttag för att kunna ladda min väl använda telefon och lika väl använda padda (hur kan en mässa med stort fokus på IKT inte ha stora laddningsstationer???). Glömmer att dricka tillräckligt med vatten, försöker få till matpauser, springer på kollegor från olika sammanhang, twittrar, antecknar, fotar… Skyndar mellan föreläsningar, funderar över om jag valt rätt eller fel föreläsare, kommer för sent till kön för att komma in… Tränger undan tröttheten i både kropp och knopp, lägger i ännu en växel för att hinna med så mycket som möjligt, känner ändå att jag missar massor.

Men för en timme sedan stod tiden still. Då var jag fångad och förtrollad på en föreläsning som jag inte ens hade tänkt gå på. Av en föreläsare som jag tidigare inte har hört talas om. Tacksam över att mitt twitterflöde i går plötsligt svämmade över av bilder och citat av en högst kreativ lärare och att jag i dag tog en titt i programmet och fick syn på denna lärares namn på en tid som ännu inte varit. Srini Swaminathan berättade om sitt arbete i Mumbai, i ett fattigt område, där han med otrolig uppfinningsrikedom och väldigt små medel har utvecklat sin undervisning med utgångspunkt i orden Magic, joy and dreams. Genom magin, glädjen och framtidsdrömmarna fångar han sina elever (och sina åhörare!) och använder deras lust att lära. Jag är fortfarande alldeles uppfylld av magin som Srini Swaminathan skapade, av glädjen som vi delade i skratten han lockade fram genom att bjuda på sig själv och av drömmar. Drömmar om hur jag vill vara som lärare, om magin som jag vill skapa och glädjen som jag vill dela med mina elever.

.

#paddagogikLund

Än en gång måste jag jubla lite över mitt utökade kollegium. Det där som jag hittade digitalt via Twitter, bloggen och Facebook och som sedan blev till fysiska möten. I tisdags anordnade eldsjälarna bakom #PedagogiskPub Lund knytkonferensen #PaddagogikLund och vi var några kollegor som tog oss dit efter skoldagens slut. På plats i Svaneskolans aula fick vi lyssna till Joachim Thornström, som har startat och driver sajten Skolappar.nu, där pedagoger recenserar olika appar som kan användas i undervisning. Förutom det intressanta i att höra hur någon har sett ett behov och faktiskt sett till att skapa en plattform för att möta det behovet, så var det gott att påminnas om att det så klart är pedagogen som gör appen pedagogisk, genom att sätta in den i ett sammanhang. Det är så lätt att vilja tro att verktygen ska förändra undervisningen, när det så klart är undervisningen som styr hur verktygen används och ifall de bidrar eller bara blir ett nytt ting som gör samma sak som ett gammal. Det var också bra att höra att vi som skolor så klart ska stötta de apputvecklare som gör ett bra arbete, genom att betala för bra appar och köpa enligt upphovsreglerna. Det är lätt att glida där, jag gör det själv gällande noter och musik, eftersom det är så svårt att hinna och ha råd att köpa i den utsträckning som skulle behövas för att hålla sig à jour, men jag vill ändå ha ambitionen att betala för det arbete människor lägger ner.

Efter den gemensamma starten drog knytkonferensen igång och ett drygt hundratal lärare flockades runt tavlan för att slå an ämnen och välja grupper. I vimlet upptäckte jag, till min glädje, musiklärarkollegan Laura, som jag lärt känna via Twitter. Första passet ägnade jag åt ”flippar”, lyssnade, tittade, fick tips och kunde ta upp mina egna funderingar kring hur jag ska lösa filmning ur den vinkel jag behöver. Jag har en ambition att göra flippar där jag går igenom lite pianoackord, kompfigurer, gitarrspel etc, men då måste jag komma på en lösning att rigga paddan eller mobilen så att allt filmas ur rätt perspektiv för eleverna och det har jag inte löst ännu… När det var dags för pass två valde jag och Laura att sätta oss tillsammans och prata musik och appar. Nu blev det väldigt mycket annat som vi diskuterade också, men det är ju tjusningen. Att få sitta med en ämneskollega gör att samtalsämnena avlöser varandra och allt känns viktigt, nyttigt och lärorikt.

Dagen avslutades på Hercules bar och med #PedagogiskPub Lund och ännu en drös givande samtal, denna gång både med kollegor på min egen arbetsplats och med kollegor från andra ställen.

Att vara lärare har blivit så otroligt många gånger roligare och givande sedan jag fick tillgång till så många fler kollegor, på så många olika sätt!

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

Fokus på förmågorna och koll på kunskapskraven

För en dryg vecka sedan stod jag inför lärarlyftare i musik och några lärarstudenter och föreläste om hur jag arbetar med planering, undervisning och bedömning. Jag lät dem göra samma övning som mina elever fick göra första veckan, dvs fundera över vad de ska få lära sig på musiken. Jag presenterade min färgkodade förmågevägg och vi hjälptes åt att diskutera oss fram till vilka ord på tavlan som hörde till vilken förmåga och varför. Jag visade hur jag arbetar med matriser, både inför, under och efter ett arbetsområde. Hur jag låter förmågornas färger flytta in även i matriser över kunskapskraven för att synliggöra hur det hänger ihop. Jag berättade om min (pågående) process att formulera både matriser och planeringar, så att de inte bara blir en del i en ständig bedömning utan snarare ett redskap för att synliggöra elevens lärande för eleven själv och för mig. Jag brandtalade om hur viktigt det är att alltid prata om musik som ett kunskapsområde för att komma ifrån att musikämnet reduceras till skolans rolighetsalibi och traditionsbärare.

Självklart hoppas jag att studenterna fick ut något av eftermiddagen. Att det såddes några frön, vändes på några stenar, bekräftades och utmanades. Själv känner jag mig lyckligt lottad, som fick en anledning till att verkligen fundera igenom och formulera mitt arbete. Reflektionen är lätt att springa ifrån i vardagen. Nuet är alltid viktigast att hantera och morgondagen pockar på förberedelse. Nu hade jag inget annat val än att sätta mina tankar på pränt, motivera dem och ta mig en fundering till. I mötet med studenterna, i frågor (från båda hållen) och samtal, fick jag dessutom själv med mig nya tankar och inspiration. Dessutom fick jag en så otroligt fin komplimang av en student. Hon hade läst bloggen och fastnat för ett inlägg om hur viktigt det är för mig att själv musicera, lyssna på musik, gå på konserter osv för att vara en bra musiklärare. Den återkopplingen gjorde mig så otroligt glad!

Kraften i det gemensamma lärandet är så stor! Tänk så viktigt det är att göra plats för samtalen och reflektionen.

Rytmiklycka

I helgen fyllde jag på min identitet som rytmikare och samlade energi genom att träffa rytmiklärarkollegor för en dag av delande och inspiration. Tillbaka på Musikhögskolan, barfota i rytmiksalarna, sida vid sida med andra rytmikare förenade i rörelse, sång och skratt. Tillbaka i glädjen att göra och skapa, uttrycka och vara.
Och än en gång förvissad om att tid till mitt eget musicerande och konstnärliga uttryck är en förutsättning för att jag ska vara en bra pedagog.
Om musiken och rörelsen inte är en nödvändighet för mig, hur ska jag då kunna inspirera, väcka och utveckla det hos andra?