Boomwhackers

20140415-131110.jpgFör några veckor sedan upptäckte jag en rejäl uppsättning boomwhackers i musiksalen och de har fått vara en del av musiklektionerna sedan dess.

Första gången som jag använde dem med eleverna i åk 1-3 lät jag dem blunda och lade ett rör bakom varje elev, som de sedan fick ta fram och upptäcka. Nackdelen med att ge alla ett nytt instrument samtidigt är att det blir rätt livat och ljudligt, men jag kände viss tidspress och hoppade därför över en något lugnare introduktion.

Eleverna fick i uppdrag att först klura ut vad det var och att hitta olika sätt att spela med röret. Alla fick testa idéerna med sina instrument. Vi har blåst, ropat och gjort pruttljud genom rören, spelat på golv, väggar, kroppsdelar, varandra (här brukar musikfröken säga stopp…), på kompisens instrument och även försökt svinga dem i luften för att få ljud (funkar inte).
Därefter fick eleverna i uppdrag att komma på olika sätt att sortera instrumenten. Färg, bokstav, storlek, ljud… När vi hade kommit på olika sätt fick de börja med att sortera sig efter färg. I sina färggrupper fick de sedan jämföra längd, bokstav och ljud. Vi kom på att alla rör i samma färg har samma bokstav, samma ljud och samma längd, utom de röda rören, som har samma färg och bokstav, men olika längd och ljud. Vi pratade om och lyssnade efter vad som är skillnaden mellan de korta och de långa röda rören och kom fram till att de korta rören spelar ett högt C, medan de långa rören spelar ett lågt C.
Eleverna fick nu i uppdrag att sortera sig efter ton. Vi jämförde en färggrupp åt gången med det låga C:et och det höga C:et och de rör som efterhand sorterades in mellan dessa, tills alla instrument satt i tonhöjdsordning. För att kontrollera att vi hörde rätt, så fick eleverna även jämföra rörens längd.
Vi spelade igenom C-durskalan både nerifrån och uppifrån. I slutet av första lektionen med boomwhackers delade jag in eleverna i ackordgrupper och så fick de spela till en av våra sånger, med hjälp av min dirigering.

Under den andra lektionen lät jag eleverna sätta sig med ryggen mot mig och så spelade jag först med ett rör vid ena sidan av rummet och sedan med ett annat rör vid den andra sidan av rummet och så fick de peka åt det håll där de tyckte att jag hade spelat den högsta tonen. När alla hade bestämt sig, fick de vända sig om och titta på rören och tala om ifall örat och ögat var överens och så lyssnade vi igen på tonerna (och ibland sjöng vi tonerna för att känna högt och lågt med rösten).
Alla fick återigen varsitt rör, denna gång utdelat när de stod i ring med händerna på ryggen, så att de först fick känna och gissa om de hade fått en hög eller låg ton, innan de fick ta fram det och titta. Eleverna fick gå puls runt i rummet med tysta rör, medan jag spelade piano och vid varje stopp fick de uppgifter, som att ställa sig i färggrupper, göra statyer, hitta vilka rör som spelade samma ton som den jag spelade på pianot osv. Även denna gång delade jag in dem i ackord och de fick kompa en av våra låtar med sina boomwhackers. Som avslutning fick de stå som statyer än en gång. Jag spelade på en elevs rör, den eleven blev levande, fick spela på en kompis rör och därefter ställa tillbaka sitt rör i lådan. På så sätt spelades alla ut. Ibland har jag också sjungit en ton åt gången och de som har haft rör med samma ton har fått ställa sina instrument i lådan.

Eftersom jag har lågstadiet i helklass, så har jag valt att arbeta med boomwhackers även på elevens val, där grupperna är mindre och jag lättare kan testa idéer och samtidigt uppfylla deras önskan om att få skapa musik.
Första gången fick de varsitt rör och genom att dirigera dem så spelade vi Blinka lilla stjärna tillsammans. De fick sedan sitta i grupper och försöka ta ut samma eller en annan melodi. Än så länge har jag hållit mig till att dela ut en C-durskala. Jag tänker att jag väntar lite med att presentera den kromatiska skalan.
Eleverna jobbade på och kämpade med att komma ihåg i vilken ordning de skulle spela, så efter ett tag kom de självmant och bad om papper och penna. Jag satte fram en kartong med kritor i olika färger, nöjd över att planen hade gått i lås, och såg hur de började experimentera med olika sätt att skriva ner sina toner.
Gången efter började vi med att dirigera varandra (alla hade varsitt instrument) och sedan fick de i uppgift att komponera ett kort stycke i mindre grupper, med hjälp av kritor och papper. De skulle även kunna spela stycket för varandra och testa att öva både med och utan dirigent.
Vi jämförde deras olika sätt att skriva ner toner (streck i olika färger, siffror i olika färger, ord…) jag visade hur jag hade gjort (cirklar i olika färg och i olika höjd) och vi pratade om vilket som var lättast att läsa och spela efter (svaren var så klart olika).

20140415-145156.jpg

I fredags planerade och förberedde jag en fortsättning på arbetet med boomwhackers. Jag laminerade och skar till färgad kartong (i motsvarande färger som rören har) och efter påsklovet ska även åk 1-3 få lov att komponera och dirigera, med hjälp av de färgade korten. De kommer att få varsitt kort i början av lektionen och när jag spelar med en eller flera boomwhackers får alla elever med samma färg/färger röra sig. Därefter kommer de att få byta sitt kort mot ett instrument i samma färg och så gör vi tvärtom. När jag håller upp ett eller flera kort får de elever med instrument i samma färg spela. Korten kommer att läggas ut på golvet och jag kommer att dirigera genom att peka på olika färger och eleverna kommer att pröva att dirigera varandra på samma sätt. Sedan kommer vi även att komponera genom att lägga ut korten i valfri ordning och spela efter dem.

Än så länge har vi arbetat med tonhöjd, tonnamn, durskala, gehör, plankning, melodispel, ackordsspel, grafisk notation, dirigering och komposition. Och jag ser oändligt många fler möjligheter. Boomwhackers ger en otroligt bra möjlighet att visualisera och konkretisera toner på olika sätt. Jag har prisat tonboxarna tidigare och de finns kvar bland favoriterna, men boomwhackers har, smart nog, även olika färg och dessutom fler spelmöjligheter. Om jag ska vara lite negativ, så är de lite för tacksamma att inspirera till vapenlekar, men jag tänker att vissa förhållningsregler (den boomwhacker som används för att slå på någon annan konfiskeras) i kombination med övningar där eleverna får en chans att leka och experimentera kommer att matta av just den biten och jag tror och tycker ändå att det är ett rätt hyfsat instrument att öva samspel med.

 

 

Annons

Fredagsglädje

Alltså. Det här har varit en rackarns bra vecka. Hela skolan sjunger schlager som start, en liten ”vad har vi gjort”-tillbakablick i sång och rörelse med åk 1-3, gitarrstart i åk 4-5 med Dm, Am och stafettspel till Busy Doin’ Nothin’ och en skriftlig reflektionsuppgift för åk 6 om Melodifestivalen som har funkat jättebra.
En elev med autism har varit med på tio musiklektioner och fick därför sin belöning – en kvarts fritt spel vid trumsetet med smittande lycka. En särskoleelev med stort intresse för Melodifestivalen svarade glatt och klokt på reflektionsuppgifterna, så att jag blev alldeles imponerad.
Och som om detta inte var mer än nog avslutade jag fredagen med att inse att någon av mina företrädare inte bara köpt in lite boomwhackers, utan köpt in sex kromatiska uppsättningar, så att de faktiskt går att använda till spel i helklass!
Det i sin tur utlöste ett oanat planeringsflow och en ovanligt sen, men givande, fredagseftermiddag på jobbet.

20140322-112240.jpg

Så in i bänken tacksam!

20131001-143031.jpg

Det här är jag. Just nu. Och det kan kräva sin förklaring.

I min tjänst ingår tre ”körer”. Två för elever i F-2 (två olika skolor) och en för elever i 3-5 (två olika skolor, men en ”kör”).

Verksamheten ligger på fritidstid och är högst frivillig. Dock med anmälningskrav, prova på-gånger och därefter bestämma sig.

Att jag skriver ”kör” beror på att verksamheten för åk 3-5 snarare är en musikverkstad, där eleverna själva får påverka innehåll och där vi arbetar bredare än bara med sång. Sång, spel, dans, rörelse, drama… Och uppenbarligen blockflöjt.

I förra veckan listade vi elevernas önskemål om innehåll i musikverkstaden. Vissa saker hade jag nästan förutsett, som trummor, gitarr och sång med dans. Andra förvånade mer. Magdans, det var inget jag själv hade kommit på och där lämnade jag walk over (men erbjöd eleverna att själva fördjupa sig i detta och visa för sina kamrater vid något tillfälle). Folkdans var också lite överraskande. Och blockflöjt. Det hade jag inte heller räknat med.

Så nu sitter jag i min musiksal med en blockflöjt i handen och är oändligt tacksam för Malmö Musikskola anno 1987 och 1988, som tillhandahöll blockflöjtsundervisning för alla tvåor och treor. Då tyckte jag mest att det var en transportsträcka till det där andra instrumentet, som jag hellre ville spela (jag trodde att det var tvärflöjt, men det visade sig vara gitarr och det var himla bra), men i dag ser jag nyttan. Tydligare än någonsin. Tack!

Lyckan i att bli undervisad av sina elever

I dag fortsatte vi med att sjunga Hönsafötter, känna puls och både dubbla och halvera den, för att sedan även kompa oss själva med bastonerna (spelade på tonboxar och i sång).

Jag frågade eleverna i hur många delar de skulle vilja dela in sången. Jag fick lite olika svar och jag bad dem berättar hur de tänkte. En elev berättade att han tyckte att sången skulle delas in i två. En bondgårdsdel (Hönsafötter, gulerötter, mager som en trana.) och en människodel (Den som kysser töserna, han har en festlig vana. Du är född i Köpenhamn och jag är född i Skåne. Vill du bli min lille man, så kan jag bli din kone.) En för mig ny, men helt logisk indelning, om en tänker på texten. Så jag fick precisera mig lite, att vi skulle tänka på melodin, och då kom vi också fram till två delar, men två jämnstora.

Lite senare i lektionen, när vi hade sjungit sången till puls, dubbelt och hälften och även sjungit de två olika delarna samtidigt, var det dags att ta fram tonboxarna igen.
Jag påminde om speltekniken, att låta klubban studsa och frågade varför det är viktigt.
”Om klubban stannar kvar, fastnar tonen.”
Bästa förklaringen ever! Visst kan du se det framför dig? Hur tonen vill ut, men hålls kvar inne i staven av klubban.

Eleverna delades in i tre grupper. En grupp sjöng kompstämman och turades om att spela på tonboxarna, en grupp sjöng sångens första del och en grupp sångens andra del. Och sen bytte vi. I ögonvrån såg jag hur en elev bytte plats inom sin grupp och hon fick en tillsägelse av fritidspersonalen att flytta tillbaka. En alldeles adekvat reaktion, om det inte var så att just denna elev har ett speciellt band till eleven med autismdiagnosen. Jag såg nämligen elevens tanke. Om eleven flyttade längst ut i gruppen, skulle hen bli ensam att spela och kanske skulle det gå att få klasskompisen på stolen att då vilja spela. Så jag kollade av med eleven om vi tänkte likadant, okejade förflyttningen och föreslog att eleven på stolen skulle komma ner och spela med sin kompis. Det gick inte i dag, men det var så bra tänkt av klasskompisen att jag blir helt imponerad! Däremot gick eleven med på att peka ut vilka förmågor vi hade arbetat med inför hela klassen och med deras hjälp.

När lektionen var slut, kastade jag en blick på eleven med en autismdiagnos och hen nickade tillbaka. Eleven hade direkt snappat upp min ordlösa fråga om att stanna kvar och spela. I dag började eleven med pekfingret för att sedan även testa med en klubba. Och hen testade både att hålla fast tonen och att släppa i väg den med en studs.

Själv satt jag tyst bredvid, för att inte störa, och försökte att hålla leendet inom rimliga gränser och lyckades tydligen tillräckligt bra för att eleven även skulle vilja hjälpa mig att bära tillbaka tonboxarna till sin plats.

I dag kommer jag att studsa hem, med huvudet fullt av nya bilder, lycklig över att ha lärt mig så mycket av mina elever.

En ny förälskelse och lite inspiration på vägen

20130917-132104.jpg

Jag har blivit lite förälskad. I min musiksal finns det en uppsjö av tonboxar. Mest olika varianter av sopranboxar. Och det är verkligen ett fantastiskt instrument och redskap. De olika långa stavarna synliggör tonhöjd och tonernas ordning, de går att ta med sig i rummet, dela upp, sätta ihop, är lättspelat…
Det bästa av allt är att det även finns några bastoner. Med varm, rund klang. Det är dessa som är föremålet för min förälskelse och inspiration. Tidigare har jag bara haft musiksalar med sopranboxar. De är dyra att köpa in och jag har prioriterat att få många små, i stället för stora och få. Men nu njuter jag!

I dag har tvåorna fått jobba med puls, dubbelt och hälften, som ett enkelt sätt att introducera notvärden. Sjungandes Hönsafötter gick vi in i ett långt led med mig först. En omgång gick vi pulsen (fjärdedelar), en omgång gick vi dubbelt (åttondelar) och en omgång hälften (halvnoter), samtidigt som vi sjöng. Vi klappade och stampade och växlade fram och tillbaka mellan de olika varianterna. Vi pratade om skillnaden dem emellan och om melodins rytm. Jag delade in eleverna i tre grupper och de fick varsin del av klassrummet. I den ena delen klappades puls, i den andra dubbelt och i den tredje hälften. Var för sig och tillsammans. Samtidigt som vi sjöng. Och sedan bytte grupperna plats, så att alla fick göra allt.

Mot slutet av lektionen plockade jag fram två av basboxarna, ett d och ett a och eleverna fick klura ut vad instrumentet heter. (Saxofon? Xylofon? Eller?) Vi pratade om skillnaden i längd och eleverna fick komma med förslag på hur det påverkade tonerna. Sen jämförde vi förslagen med tonerna för att ta reda på vilket som stämde. (Att den stora var starkare stämde inte, men att den hade en mörkare ton, det stämde.) Jag spelade, eleverna fick sjunga till och därefter klurade vi ut om jag spelade puls, dubbelt eller hälften (hälften var svaret) och hur många gånger på varje ton och i vilken ordning (d d a d).

Vips hade vi en stämma på plats! En grupp fick ta hand om stämman (sjunga den och turas om att spela den) och två grupper fick ta hand om melodin. Sedan bytte vi. Och det funkade otroligt bra att få dessa åttaåringar att sjunga tvåstämmigt på studs.

Innan eleverna lämnade musiksalen fick de fundera på vilka förmågor vi arbetat med. Sjunga, spela, uttrycka (visa vad du hör), samtala och analysera (vi undersökte tonboxarna och lyssnade ut melodins rytm med hjälp av våra olika klappvarianter). ”Vi har ju jobbat med allt!” utbrast en elev. Ja, allt utom att möjligtvis skapa själva.

Inspirationen fick jag inte bara från de fantastiska basboxarna, utan även av rytmiklärarkollegan Ulrika Bohlin på Malmö högskola, som hade märkta tonboxar på sitt kontor i förra veckan, för att just använda som väg in i stämsång. Och jag gjorde det enda vettiga, jag snodde idén. 🙂

I nästa vecka är tanken att vi ska lägga till både sopranboxar (att spela puls och tersstämma) och trumma (att spela dubbelt). Och målet är att kunna göra det hela i kanon. Det bekymrar mig inte så mycket. Däremot är jag lite mer oroad inför hur jag upprepar min succéplanering på den andra skolan, där det inte finns några basboxar. Ska jag cykla med dem, eller nöja mig med sopranvarianten? Logistiken lägger lite sordin på det hela.

Tråkgöra omvandlat till nytta och nöje

Helt ärligt. Om förberedelserna inför en konsert känns oändliga, så är det inget mot efterarbetet. Allt som byggts upp ska rivas, sorteras och städas undan. Efter konserten ”Längre än längst” rullade jag in en vagn med 9 stympade xylofoner med fasttejpade siffror och färgmarkeringar i musiksalen och suckade djupt. Minst en timmes arbete med att återställa instrumenten låg framför mig. Men tack och lov kom jag på att två av klasserna i årskurs 2 skulle ha musik dagen efter och därmed en mer kreativ och rolig lösning.

20130523-083042.jpg
Efter att ha hört deras tankar om konserten (pirrigt, läskigt, roligt) delade jag in eleverna i små grupper om 2-3 stycken och gav dem varsin xylofon att ställa i ordning. Utan vidare instruktion fick de börja jobba och fundera på hur stavarna skulle sitta.

 

 

 

 

20130523-083031.jpg

 

Arbetet satte igång. Det tisslades och tasslades, vändes och vreds, prövades och omprövades. Någon elev kom på att de behövde en spelklubba, för att kunna lyssna sig fram och självklart fick alla grupper en sådan. Vissa grupper blev färdiga väldigt fort, andra hann inte riktigt färdigt, innan det var dags att samlas kring varje xylofon och ta reda på hur de hade tänkt.

 

 

20130523-083119.jpgStorleksordning var det som flest hade kommit på att sortera efter. Men det fanns även elever som upptäckt de små bokstäverna i nederkant på stavarna och försökt följa dem. Många hade också kommit på att det gick att lyssna sig fram till om det var rätt. Jag passade på att prata om hur ljusa toner har korta stavar och mörka toner långa stavar, koppla till gitarrsträngar, som är tunna och tjocka och även till stämläppar och hur de växer med oss och gör våra röster mörkare.
I tur och ordning testade vi xylofonerna utifrån storlek, tonhöjd och bokstäver. När vi kom till de xylofoner som inte blivit klara, så hjälptes vi åt, sjungandes de olika tonnamnen, samtidigt som gruppen letade reda på rätt stavar.

C, D, E, F, G, A, B, C, D, E, F, G, A trallade vi i musiksalen och när dagen var slut kunde jag ställa in 9 iordningställda xylofoner i instrumentskåpet med vetskapen att tvåorna nu har koll på tonhöjd, tonnamn och samband mellan storlek och tonhöjd, samt material och klang (jag har inte tillräckligt med xylofoner utan använde även klangspel/metallofoner). Glad och nöjd!

MSO Learn

När jag var på #FETT13 på Årstaskolan (det kan du läsa om här) fick jag tips om appen MSO Learn. Appen presenterar en symfoniorkester, dess olika instrument och musiker. Med hjälp av appen går det att öva sig i att känna igen olika instrument och lära sig lite om dem.
I denna app finns tre funktioner.

  • Take your seat
    Här spelar Melbourne Symphony Orchestra Sheperd´s Hey av Percy Grainger och på bilden visas en översikt av instrumentens placering i en symfoniorkester. Genom att peka på en sektion, så öppnas den upp i närbild, instrumenten syns på bild och lyfts upp i ljudbilden, samtidigt som övriga orkestern tonas ner.
  • Musicians
    Här presenteras symfoniorkesterns olika musiker, med bild, intervju och favoritstycken.
  • Instruments
    Här presenteras varje instrument i orkestern med bild, musikexempel och en kort text om instrumentets funktion i orkestern.

I början av terminen arbetade jag med boken Drillar och Draköron, av Lennart Hellsing i årskurs 1. (Om detta kan du läsa här, eller här, eller här.)
Vi arbetade med att lära känna olika instrument till namn, utseende och klang. Till boken följer en skiva med klassisk musik, ett stycke per instrument, och med hjälp av rörelse lyssnade vi på olika stycken, urskiljde olika instrument, dynamik och tonhöjd, samtalade om hur musiken lät och vad den handlade om.

Orkestertemat avslutade jag med en lektion där eleverna fick varsitt instrumentkort i dörröppningen in till salen. De skulle ställa sig i rummet och som en staty visa vilket instrument de spelade. De andra gissade och tillsammans grupperade vi instrumenten.

20130515-143302.jpg

Därefter samlades vi i ring, fortfarande i instrumentgrupper och jag plockade fram iPaden och appen MSO Learn. I tur och ordning spelade jag upp de olika instrumentens musikexempel från funktionen Instruments och eleverna fick gissa vilket instrument de hörde. Instrumentbilden lades på golvet medan jag läste dikten om samma instrument i boken Drillar och Draköron. Allt eftersom fick vi hela orkestern framför oss. Som avslutning använde vi funktionen Take your seat för att se hur orkestern sitter och kunna urskilja de olika instrumenten, när hela orkestern spelar.
Fast det var inte riktigt sant. Allra sist spelade jag återigen upp de enskilda instrumenten, denna gång i ”slumpvis” ordning (ordningen avgjordes av i vilken ordning jag ville/behövde släppa ut barnen i för att det skulle fungera på vägen upp till klassrummet) och det barn som hörde ”sitt” instrument fick smyga iväg.

20130515-143328.jpg

 

Levande piano igen

20130213-155940.jpg

Även i grundsärskolans klasser med åk 4-6 arbetar jag med mitt levande piano på musmattor utlagda som pianotangenter. Vi jobbar med tangenternas namn och med att hitta tonerna. I dag arbetade de i par. Först gjorde vi en repetition av hur man hittar tonen C och de vita tangenternas namn. Sedan fick den ena i paret komma upp på golvet och flytta sig mellan de olika musmattorna efter eget tycke och smak. Den andra i paret skulle spela den ton som kompisen stod på. Jag satt bredvid och stöttade. De par som fick vänta, kunde vara med och öva, men utan ljud.
Just den biten behöver vi öva lite mer på, för poängen med att öva på ett tyst piano har jag inte riktigt lyckats sälja in än.

Några har avkodat mönstret och hittar rätt toner utan problem, för andra tar det lite längre tid, men jag märker ändå hur det blir lättare för varje gång. Just momentet att få resa sig och gå omkring på musmattorna är en hit. Det rastar spralliga ben och ger en känsla av lek till lektionen, trots att vi tragglar.

I dag hann vi inte göra några fria improvisationer till olika djur, men det får snart bli dags igen, som ett avbrott i tragglandet och nötandet av tonnamn.

Plötsligt pianofröken

20130206-144205.jpg

Jag ser inte musik som ett enda ämne, utan snarare som ett orienteringsämne, ett paraply med många delämnen. Sång och spel (solistiskt, unisont, i ensemble, i olika genrer, på olika instrument), komposition, teori, gehör, historia, nutid, kommunikation, identitet…
Under min utbildning till rytmiklärare var det tydligt. Ämnena var många och schemat späckat. Det är jag glad för. När jag läser kursplanen i musik och allt som eleverna ska få göra, testa och lära sig, så är jag tacksam för varje redskap, varje tips, jag fått med mig. Om jag fått välja att enbart undervisa utifrån mina starka sidor, hade mina elever fått sjunga, rörelsekomponera, uttrycka sig med och till musik, analyserat musikens påverkan på och av samhället förr och nu, lära sig en och annan not och göra allt sånt där som jag själv älskar. Det hade inte blivit dåligt. De hade lärt sig massor.

Men de hade inte lärt sig allt, som står i kursplanen i och med Lgr11. Så det är bara till att kliva utanför min comfortzone och hitta sätt att undervisa i sånt som inte kommer lika självklart för mig. Som piano. Det var ytterst medvetet, men också motvilligt, som jag tog mig an pianot under musikhögskoletiden. Jag hade spelat lite som barn, men övergett pianot till förmån för gitarren. Jag förstod att jag behövde pianot som redskap, oavsett om jag skulle ha klassundervisning, rytmikgrupper, sångelever eller körer och bet i det sura äpplet som innebar att bli nybörjare igen. Prestationsångesten! Efter hand har jag ändå förlikat mig med pianot och kompar mina klasser, körer och grupper mer än gärna, så länge det inte finns en riktig pianist i närheten. För då lämnar jag glatt över och låtsas att jag inte kan spela alls.

Och nu, tro det eller ej, planerar jag den ena lektionen efter den andra i pianospel för mina elever. Och tycker dessutom att det är kul. I veckan har jag sjösatt ett stationssystem för fyror och femmor. Efter en gemensam introduktion med hjälp av det levande pianot, har de fått jobba sig igenom tre stationer i grupper. Den ena har varit en ren lyssningsstation, där de ska välja låtar att jobba med längre fram, den andra en teoristation, där de fått olika pappersuppgifter (som att markera vissa tangenter) och den tredje har varit en spelstation hos mig. Med hjälp av tydliga instruktioner på väggen och stolar markerade med siffror där de olika uppgifterna ligger utlagda stegvis, så har eleverna arbetat självständigt. Nu ska jag bara se till att hinna planera och skapa uppgifter i samma höga tempo, som eleverna klarar av dem.

Levande piano

20130131-134658.jpg

I dag passade jag på att testa min idé om att lägga ut musmattorna som pianots tangenter, för att arbeta med förståelsen av det mönster som pianots tangenter bildar.
När jag hade lagt ut alla musmattorna, så var det en elev som direkt såg att det var samma mönster som på pianot. Vi gick igenom de vita tangenternas tonnamn och sedan en strategi för att lista ut vilka toner som ingår i ett ackord. Eleverna fick, i grupper om tre, räkna ut och ställa sig som olika ackord (dur och moll). Därefter fick de hämta keyboards och överföra det vi gjort på golvet till tangenterna. Musmattorna låg kvar och jag använde dem för att instruera och ge hjälp när någon hakade upp sig. Det gick betydligt snabbare för eleverna i denna klass att avkoda de olika tangenterna denna gång, än vad de gjort för de klasser jag har haft tidigare i veckan. Den gemensamma genomgången blev mindre abstrakt, än när jag stod vid tavlan och visade samma sak på ett virtuellt piano och mer fokuserad, då eleverna hade lättare att hålla uppmärksamheten på genomgången än när de själva satt framför ett keyboard med spelsugna fingrar.

20130131-134719.jpg