När det osynliga blir synligt

Jag hade tid att sitta ner och samtala en stund med en kollega. Hon tog upp luciatåget och påpekade att med tanke på luciatågets utformning och innehåll måste eleverna ha fått träna nästan alla förmågor i musiken. Faktiskt alla, bekräftade jag. Eleverna har fått musicera, både med röst och instrument, i olika genrer och former, de har fått skapa, uttrycka och kommunicera, de har fått samtala om och analysera musikens kopplingar till tradition, kultur och samhälle. Jag berättade att det just är detta arbetssätt som gör att jag inte tyngs av luciauppdraget. Det är inget utanför undervisningen, det är undervisningen. Även om det sedan så klart kostar tid, energi och engagemang för att få ihop det. Vi pratade vidare om vikten av att göra saker ”på riktigt”, hur betydelsefullt det var att skolan bjöd in den närliggande dagcentralen, att samverka med samhället runt omkring och möta människor som kanske våra elever inte hade mött annars.
Vi kom in på arbetet med normkritik, genus och värdegrund, hur det är en del av min planering av luciatemat och hur det syntes i luciatåget genom elevernas val. Jag berättade hur svårt det har varit att som ny försöka förklara det här med bara ord. Förklara varför det är viktigt att undervisningen styr innehållet i avslutningar, lucia, hela skola sjunger och andra evenemang och inte tvärtom. Men också hur roligt det är när arbetssättet lyser igenom och när kollegor upptäcker varför jag gör som jag gör. När ett pedagogiskt samtal naturligt kan ta sin utgångspunkt i musikämnet, trots att jag är ensam musiklärare. När musikämnet blir synligt, inte bara som guldkant och evenemang, utan som lärande. Då blir det extra roligt.

Annonser

Lucia – så här i efterhand

Jag har landat i soffan. Utanför viner stormen och piskar regnet mot rutorna. I huvudet snurrar luciasånger och glimtar från dagen.
En termins arbete är till ända. Om vi bortser från utvärdering och återkoppling. Det känns alltid lite tomt. Men samtidigt skönt.

IMG_1813.JPG

Tidigt i höstas började vi prata om Lucia. Jag har berättat legender och om traditioner. Vi har letat luciasånger och pratat om vad vi har gillat och inte gillat. Vi har testat de olika luciarollerna, dansat dem, sjungit dem och diskuterat dem. Vi har lyssnat och tittat på olika tolkningar av luciasånger och luciatåg. Vi har spelat tonboxar och boomwhackers och pratat om tomtens verkstad i Disneys version och varför det var klokt av Disney att klippa bort de där filmsnuttarna som ritades in när filmen redan funnits i flera år. Vi har pratat om normer kring flickor och pojkar, om varför några tyckte att stjärngossar är tråkiga, om varför jag anser att alla ska få välja det de själva vill vara och inte vad de förväntas vara. Vi har pratat om tillit. Om att jag vill att de litar på mig. Att de litar på att jag inte utsätter dem för något som skulle skämma ut dem, som är för svårt, som är för barnsligt, som är för töntigt… Jag har sagt att jag litar på dem. På att de kan både dansa, sjunga och spela det jag presenterar, att jag vet att de kan leva upp till mina förväntningar. Vi har bildat en pakt om att inte berätta för mycket för andra om vårt arbete, för att kunna överraska skolan och föräldrarna på bästa sätt. Vi har stressat och försökt att hinna med så mycket som möjligt och de sista veckorna har vi lagt in extrarepetitioner för att få alla sjuttio elever att stå, gå, sjunga, dansa och spela rätt. Vi har skällt på varandra. Jag på dem för att de inte har övat på sångerna, trots lättillgängliga inspelade filer och tydliga texter. De har skällt på mig för att vi inte har övat tillräckligt, eller för att de inte vet var de ska stå, eller för att något har känts för svårt. Vi har skrattat oss fördärvade åt felhörningar, felsägningar, feldansningar, felsjungningar och förvirringar.

IMG_1829.JPG

I går fanns det stunder under repetitionen då både jag och klasslärarna (och säkert även eleverna) undrade om det skulle bli något alls. Då de elektriska ljusen for hit och dit (ja, även upp i näsan), stjärnor åkte av och på, fötter trampade med tunga fjät likt en elefanthjord snarare än tipp-tappa sig fram, instrument spelades lite närsom utom just när det var dags, ansikten såg ut som att de var dittvingade under dödshot och sånger sjöngs med både fel text, utan text och ibland så svagt att det skulle behövas en tratt för att höra.
Men på något sätt hör det ändå till. En kollega berömde mig för mitt tålamod. Jag tror att det hänger ihop med erfarenhet. Erfarenhet av att vara den på scen, som inte har helhetsbilden, som känner sig förvirrad och inte riktigt kan greppa vad som förväntas och ska hända, med fullt fokus på att försöka komma ihåg allt och därför bli helt blank i huvudet och inte komma ihåg något. Och erfarenhet av att ha regisserat musikaler, konserter, luciatåg, julspel, upplevelsevandringar, gudstjänster och spelningar. En erfarenhet som säger att repetitioner är röriga, att det bara finns en väg framåt och det är igenom, att det bara finns ett sätt att lära sig och det är att göra det, på rätt plats, med rätt personer, rätt material och rätt utrustning. På riktigt. Så att det sätter sig i kroppen och inte bara i knoppen. Erfarenhet av att en publik förvandlar situationen ytterligare och får majoriteten att fokusera lite mer, leverera lite bättre och att fler än en föreställning ger alla en chans att förbättra sig lite till och ger den som missade något en chans till revansch.

Jag har burit och byggt, riggat och rivit, klättrat på stegar högt över stenhårda kyrkgolv, kopplat sladdar mer kreativt än säkert, målat kulisser, lagat med lim och silvertejp, fångat kulisser som rasat, sytt kläder och sminkat, knäppt knappar och torkat tårar. Fast inte denna gång. Denna gång har jag kunnat fokusera på innehållet. Mina kollegor har burit och stöttat. Vaktmästaren och hans högra hand har byggt scen och hängt upp tyger och ljusslingor, riggat ljud och ljus. Vaktis har filmat och peppat och hjälpt mig att klura ut hur vi ska använda idrottshallen på bästa sätt. Klasslärarna har kollat kläder och tillbehör, klätt luciakrona och levererat elever vid rätt tidpunkt. De har rett ut småbråk mellan elever, torkat tårar, påmint om att ljusen ska hållas i handen och inte någon annanstans, peppat trötta elever, kramat om, påmint, dubbelkollat, varit redo att rycka in, gett kritik, smugit fram och talat om när någon elev har behövt prata med mig för att lugnas över en uppgift eller få träna en extra gång, funnits i omklädningsrummen, fotat, filmat och funnits där.
Övriga kollegor har i dag tackat, med kramar och applåder, med mejl och kommentarer här på bloggen, med hejarop och lyckönskningar.

Inte ens efterarbetet lämnades jag ensam med. Mina kära tvåor ryckte glatt in. Först fick de prova att spela Militärmarsch nr 1 med boomwhackers (dvs det luciatåget gjorde) och sedan hjälpte de mig att sortera och stuva undan boomwhackers, tonboxar och spelklubbor. Med flinka fingrar plockade de ur batterier ur ett 50-tal ljus och lade ljus i en låda och batterier i andra.

IMG_0701.JPG

IMG_0698.JPG

IMG_0700.JPG

Som en fin avslutningspresent knackade det på dörren och in kom två representanter från dagcentralen, som bjöds in tillsammans med föräldrarna till dagens andra föreställning. Med sig hade de blommor och ett stort tack för både ett fantastiskt luciatåg och för att de hade fått komma.
Sedan knackade det ännu en gång och in kom budet med en tonboxleverans. Tonboxar som skulle ha använts i tåget, men som inte hann fram i tid. Men gissa om de kommer att få jobba hårt i vår.

Jag härjas nu av en allvarlig släng av post lucia. Glädje, vemod, tomhet, trötthet, stolthet… Och kan än en gång konstatera att jag har världens bästa jobb och dessutom möjligheten att arbeta på en fantastisk skola! Nu unnar jag mig att titta på filmen som vaktmästaren redan har lagt upp, läsa föräldrakommentarer och ord från kollegor och bara njuta.

IMG_1868.JPG

När det börjar landa

I början av terminen tittade vi på skolans betygstatistik för åk 6 och jämförde mellan olika ämnen. Musikämnet stack ut, som ett ämne färre elever nådde höga betyg. Fördelningen mellan F, E och D var relativt jämn med den i andra ämnen, men A och B var färre. Jag ursäktade mig lite och förklarade att eftersom ämnet har haft det tufft på lärarfronten, med många byten på kort tid, lärare som inte haft rätt utbildning och/eller inte riktigt fungerat, så var det svårt för mig att hinna undervisa sexorna i allt de behövde kunna för att uppfylla de högre kunskapskraven på bara en termin. Mina kollegor påminde mig dessutom om att eleverna faktiskt bara har musik 40 minuter i veckan och det också får tas med i beräkningen. Och det är klart. För visst är det så att kursplanen bör vara skriven för att kunna uppnås inom timplanen, men samtidigt så är det svårt att få till tillräckligt med repetition samt kontinuitet i lärandet, när eleverna bara får chansen en kort lektion i veckan. Det var en skön påminnelse. Och jag försöker påminna mig själv om samma sak.

I oktober introducerade jag femmorna för Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, nedskriven i en form av grafisk notation i tabellsystem, färgkodad för att kunna spelas på boomwhackers. Vi har spelat den vid olika tillfällen, eleverna har testat olika stämmor och jag har även lagt till melodin, som ska spelas på tonboxar. Lite frustrerat har jag konstaterat att de inte riktigt har knäckt koden för att läsa hur de ska spela, trots genomgångar, trots att jag har lett dem, trots att jag har tyckt att den har varit både tydlig och hyfsat lätt.

Nu närmar vi oss lucia lite för snabbt för att det ska vara roligt. Tanken är ju att Militärmarsch nr 1 ska framföras i tåget. I veckan bestämde vi vem som skulle spela vad. Eleverna fick önska instrument (boomwhackers eller tonboxar) och vi fördelade uppgifterna. Tonboxspelarna fick sitta för sig, med ”notbilden” i sina iPads och boomwhackeerspelarna för sig på samma sätt. Jag rörde mig mellan grupperna. Och nu. Nu börjar det falla på plats. Nu när de fick se samma notation för kanske tionde gången i rad. Nu när de fick arbeta ömsom med mig och ömsom själva i grupp. Nu när de äntligen förstod att bilden är ett stöd, men att de behöver flytta in musiken i sig själva för att kunna spela tajt och tillsammans. Att de behöver förstå hur de relaterar till varandra. Hurra!!! Tänk, det enda som behövdes var tid.

IMG_0651-0.PNG

IMG_0645-0.JPG

IMG_0646-0.JPG

Grafisk notation och luciatåg

Ny skola innebär nya luciatraditioner. Här är det åk 5 som ska ansvara för skolans luciatåg, så vi jobbar järnet med att samla idéer och material. Jag låter lucia vara hela höstens arbetsområde och ser till att vi arbetar med alla förmågor och olika kunskapskrav.
Sång är givet, men även instrumentspel ska få plats. Vi arbetar med att skapa och uttrycka, med arrangemang, koreografi, scenografi, nytt material och gammalt material. Vi samtalar om luciatraditionen, om de olika karaktärerna i tåget, hur allt har vuxit fram och ihop ur både folktro och kristendom. Vi analyserar texter och genrer i sångerna.

Jag vill att alla roller som är med i tåget också representeras av minst en sång, att tärnorna får sin egen tid i rampljuset, precis som stjärngossar. Eleverna bjuds in att vara med och besluta vilka roller vi ska ha med i tåget och eftersom det finns önskemål om tomtar (och eftersom vi har pratat om både S:t Nikolaus och hustomtarna) så började jag leta efter tomtesånger.

I mitt sökande och funderande så slogs jag av en idé. Kanske skulle eleverna få spela en tomtelåt? Efter lite notsökande och funderande landade jag i att de ska få spela Militärmarsch nr 1 av Franz Schubert, dem som används i Disney’s tomteverkstad. På boomwhackers. Och kanske tonboxar. Jag lade några timmar på att grunna och göra och det resulterade i en grafisk notation gjord i Numbers, där varje ruta motsvarar en åttondel, indelad i takter och notsystem med plats för fyra stämmor. Med hjälp av färger (samma färger som de olika boomwhackerstonerna har) och bokstäver (tonnamnen för att förtydliga) går det att läsa och spela arret för icke notläsande elever. För säkerhets skull testade jag det även på min ytterst notläsande man, som utan problem kunde spela det på piano. Eleverna får ta ansvar för antingen en baston, eller två ackordstoner och så spelar vi tillsammans. Jag visar än så länge var vi är på tavlan. Än så länge spelar vi bara kompet, men även melodin ska läggas till. Eventuellt får den spelas på tonboxar, men det har jag inte riktigt bestämt än.

IMG_0574.PNG

Jul för alla?

Varje år blir det lucia och jul och varje år måste jag fundera över repertoar.
Jag har en ambition att varken luciatåg eller skolavslutningar ska vara likadana från år till år. Jag vill att eleverna ska känna att de skapar något eget, med en blandning av sånger de känner igen och sånger som är nya för dem. Jag tänker att mitt uppdrag som musiklärare innebär att ge eleverna tillgång till traditionell musik, men att även utöka deras repertoar.

Det är den ena delen. Den andra handlar om sångernas textinnehåll.
För mig är det viktigt att alla elever kan sjunga med i sångerna, utan att känna att de hamnar i en lojalitetskonflikt mellan skola och hem, skolans förväntningar och den egna övertygelsen och identiteten.

Att många julsånger har texter med kristna budskap och referenser är så klart inte konstigt. Att många av de mest självklara sångerna är psalmer, är inte heller märkligt. Men det är inte helt enkelt att navigera mellan det självklara och förväntade och det som är bäst för eleverna. Skolan är till för alla. Den ska vara icke-konfessionell och alla föräldrar ska kunna skicka sina barn till skolan med förtroende för att deras mänskliga rättigheter om religionsfrihet, yttrandefrihet och tankefrihet tas tillvara. Skolans avslutningar är skolans fester, elevernas firande. Inte kyrkans. Och det har varit min övertygelse både när jag har arbetat i grundskolan och när jag har arbetat i Svenska kyrkan. Därför är det viktigt att alla elever kan och vill delta i skolans avslutningar. Det är viktigare än i vilken lokal avslutningarna hålls. Det är också viktigare än vilka sånger som sjungs.

Att alla ska kunna vara med är min utgångspunkt. Jag arbetar med yngre barn. Små människor hamnar i större lojalitetskonflikter om fröken och föräldern har olika åsikter, så det gäller att vara lite extra rädd om dem. Med tonåringar går det att resonera på ett annat sätt, att förklara och argumentera, fundera och kompromissa, är min erfarenhet.

Det finns vissa ramar som jag bara får förhålla mig till. Val av lokal, vilka sånger som brukar vara allsånger vid avslutningarna, viss inramning som skolan har valt genom åren. Eftersom jag själv har arbetat på båda sidor, både kyrksidan och skolsidan, så kan jag bli rätt trött när jag stöter på omedvetenhet om sammanhanget, på båda håll. Det går ju nämligen att göra bra, för alla, om en bara tänker efter och strävar efter dialog.

Jag tar inte per automatik bort alla sånger som har ett kristet innehåll. Det är ingen lösning. Eleverna har rätt till att få tillgång till och förståelse för den kultur de har runt omkring sig och de traditioner som omger dem. Därför anser jag att det går bra att sjunga om den kristna julen. Att använda sånger för att få en inblick i de berättelser som kyrkan bär och firar kring jul är ett jättebra sätt. Det jag däremot aktar mig för är att sjunga sånger med eleverna som innebär någon form av egen ”bekännelse”. Jag sorterar bort sånger med ”Jag tror på…” eller ”Då vill jag sjunga hosianna…” eller vad det nu månne vara. För mig är det skillnad på att sjunga om något eller sjunga av övertygelse.

Kanske är det så att jag klyver hårstrån. Gör det egentligen någon skillnad? Jag hoppas ändå det. Eftersom jag själv är troende så brukar jag utgå från mig själv. Vilket ibland ställer till det ännu mer. Det finns en hel hög med julsånger som är ytterst tveksamma om jag ska se till den tro, bibelsyn och gudsbild som jag själv har. Men det ger mig också redskap att titta på texter och fundera över vad de säger mig. Är det sånger som uttrycker min egen tro, eller är det sånger som förklarar delar av den religion jag tillhör?

Det ger mig också en förståelse för att det här med sånger ur en religiös kontext faktiskt kan betyda mer än bara de toner och stavelser de är sammansatta av. Att ett rum kan betyda mer än sina väggar. Inte för att det händer något magiskt bara för att någon kliver över tröskeln till en kyrka, eller sjunger en psalm. Utan för att den med en egen tro, förstår att det här med heliga rum och sånger med ett budskap betyder något och att den upplevelsen är både viktig och riktig. Så därför är det med största respekt jag lyssnar på elever som upplever det som fel att sjunga om julen. Och om jag har valt repertoaren väl, kan jag förhoppningsvis bemöta deras oro (och ibland föräldrarnas) genom att visa texterna och förklara vad det är vi faktiskt sjunger. Att det inte är ett uttryck av en personlig tro. Och förhoppningsvis kan det vara en väg till att alla elever kan och vill vara med och fira skolans avslutning.